En ny folkhälsoparadox?

av Stefan Fors, fil dr och forskare vid Aging Research Center (ARC)
Nyckelord: Hälsa – ohälsa


Nya forskningsresultat visar inga tecken på hälsoförbättringar bland de allra äldsta i Sverige. Tvärtom ökade förekomsten av samtliga hälsoproblem. Trots denna hälsoutveckling var det en mindre andel äldre som rapporterade att de behövde hjälp med att sköta sina vardagliga aktiviteter år 2011 än det var 1992. I resultaten skönjs alltså en paradox, skriver forskaren Stefan Fors.

 

Efter att ha deltagit i Hong Kong maraton tidigare i år deklarerade den brittiske sikhen Fauja Singh att han slutar tävla i löpning. Visserligen tänker han fortsätta springa, men i framtiden bara för hälsa, nöje och välgörenhet. Även om uttalandet inte toppade nyhetsrapporteringen, så rönte Singhs beslut en viss uppmärksamhet. Det handlar trots allt om en löpare som, i sin åldersgrupp, håller åtta världsrekord i löpning. Fauja Singh är 102 år gammal. Historien om Fauja Singh är intressant eftersom den är unik. Det är ovanligt med hundraåriga maratonlöpare. Men allt eftersom antalet äldre ökar kommer vi att få se fler 80-, 90- och 100-åringar som springer maraton, spelar golf, reser jorden runt och på andra sätt hänger sig åt aktiviteter utan att begränsas av hälsoproblem. En central fråga är i vilken mån dessa personer är representativa för sin åldersgrupp. Har dagens äldre i genomsnitt bättre hälsa än gårdagens? Det är en bedrägligt enkel fråga. Forskning har visat att svaret beror på hur frågan specificeras. Vilka åldersgrupper avses? Vad menar vi när vi säger hälsa? Vilken tidsperiod avses? 

Under 1980-talet och första halvan av 1990-talet visade Statistiska centralbyråns undersökningar om levnadsförhållanden (ULF) på en allt bättre hälsa bland äldre personer i Sverige. Framförallt gällde dessa förbättringar de äldres förmåga att klara av grundläggande vardagliga aktiviteter såsom kliva ur sängen, klä på sig, äta och sköta sin hygien själva, utan hjälp från andra. Liknande resultat rapporterades i flera internationella studier. Dessa resultat fick stort inflytande och har i hög grad format, och formar fortfarande, diskussionen om de äldres hälsoutveckling. Det är ett tacksamt budskap. Som åldrande individer kan vi se på vår framtid med tillförsikt och som samhälle behöver vi inte bekymra oss så mycket över att befolkningen åldras.

Mot den bakgrunden blev mina kolleger mycket förvånade när de, i början av 2000-talet, analyserade hälsoutvecklingen för personer 77 år och äldre i Sverige under perioden 1992–2002. Resultaten visade nämligen nästan genomgående på hälsoförsämringar bland de äldre under perioden, oavsett om hälsa mättes i termer av självrapporterade sjukdomar och besvär eller som tester av den fysiska funktionsförmågan. Däremot var andelen av de äldre som rapporterade att de behövde hjälp med sina grundläggande vardagliga aktiviteter oförändrad under perioden. Dessa resultat fick senare stöd från flera svenska och internationella studier som påvisade hälsoförsämringar bland de allra äldsta från 1990-talet och framåt. Även i Statistiska centralbyråns studier, som tidigare visat en så positiv trend, stannade den positiva utvecklingen av under 1990–talet.

Detta trendbrott ger upphov till en rad frågor. Vad har hänt sedan 2002? Har hälsoförsämringarna fortsatt? Har andelen äldre, som inte klarar sina vardagliga aktiviteter utan hjälp, ökat eller minskat? Med dessa frågor i bakhuvudet genomförde vi en ny datainsamling under hösten 2010 och våren 2011. Insamlingen omfattade ett nationellt representativt urval av drygt 900 personer, 77 år och äldre, från hela Sverige. I första hand intervjuades de äldre personerna i sin egen hemmiljö. Intervjuerna var omfattande och handlade om de äldres hälsa, välmående och levnadsvillkor. Dessutom genomfördes en rad tester av den fysiska och kognitiva funktionsförmågan. I de fall då den äldre själv inte kunde delta i en intervju genomfördes, i möjligaste mån, intervjuer med närstående istället. 

Liknande undersökningar genomfördes 1992 och 2002. På basis av dessa tre undersökningar har vi sedan, i en studie som publicerades i Läkartidningen i augusti i år, analyserat hälsoutvecklingen bland de allra äldsta i Sverige mellan 1992 och 2011. För att få en så representativ bild av hälsoutvecklingen som möjligt, analyserade vi en lång rad olika hälsoindikatorer. Dessa indikatorer omfattade generell självrapporterad hälsa, smärta, psykologiska besvär och nedsatt rörelseförmåga, samt tester av den fysiska rörligheten och lungkapaciteten. Dessutom ingick frågor om den äldres förmåga att själv klara sina grundläggande vardagliga aktiviteter (ADL).

Sammantaget visade resultaten inga tecken på hälsoförbättringar bland de allra äldsta i Sverige under perioden. Tvärtom ökade förekomsten av samtliga hälsoproblem under perioden. En del av ökningarna skedde inom ramen för den statistiska felmarginalen, vilket betyder att det är osäkert om den observerade ökningen reflekterar en faktisk ökning i befolkningen. Ökningen av värk och psykologiska besvär är dock statistiskt säkerställd. Dessutom visade analyserna av de äldres lungfunktion att både män och kvinnor i genomsnitt presterade sämre år 2011 än år 1992. Denna försämring är statistiskt säkerställd för kvinnorna, men inte för männen. Trots denna hälsoutveckling var det dock en mindre andel äldre som rapporterade att de behövde hjälp med att sköta sina vardagliga aktiviteter år 2011 än det var 1992. Mellan 1992 och 2002 låg andelen äldre som rapporterade ADL-problem konstant på ungefär 30 procent, men mellan 2002 och 2011 sjönk andelen till 23 procent. Denna förbättring är statistiskt säkerställd. 

I resultaten skönjs alltså en paradox. Allt fler äldre klarar sina grundläggande aktiviteter själva, trots att inga hälsoförbättringar skett. Hur ska vi förstå detta? Forskningen kring mekanismerna bakom denna utveckling är fortfarande i sin linda, men det finns åtminstone två hypoteser. Den amerikanske forskaren Kenneth Manton har utvecklat hypotesen om att äldre personers hälsoutveckling präglas av en dynamisk jämvikt. Med det menar han att den medicinska utvecklingen i dag gör det möjligt för allt fler personer att överleva sina hälsoproblem och skjuta upp de negativa konsekvenserna. Detta skulle betyda att antalet personer med hälsoproblem ökar, medan försämringstakten bromsas och funktionsnedsättningar skjuts upp. En sådan utveckling skulle kunna förklara de paradoxala resultaten. En annan hypotes gör gällande att hjälpmedel och bostadsanpassningar i dag gör det möjligt för en allt större andel äldre med hälsoproblem att klara sin vardag. Rollatorer har, till exempel, gjort det möjligt för många sjuka äldre att röra sig och leva på ett sätt som tidigare inte var möjligt. Att byta ut badkaret mot en dusch med en stol i är ett annat exempel på en åtgärd som sannolikt gjort det lättare för många äldre att sköta sin hygien själva.

I vilken mån de paradoxala resultaten kan förklaras av dessa hypoteser är en fråga som kommer att sysselsätta forskare under en lång tid framöver. I grund och botten bör dock resultaten ses som positiva. Allt fler personer uppnår en hög ålder. Många besväras visserligen av hälsoproblem, men en allt större andel av de äldre klarar själva sin vardag. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är bilden dock något mer komplicerad. Visserligen har andelen äldre som behöver hjälp och insatser för att klara sin vardag minskat, men under samma period har samtidigt antalet äldre personer i befolkningen blivit fler. Resultaten ger alltså inget stöd åt förhoppningen om att en bättre hälsa bland de allra äldsta skulle mildra de socialpolitiska utmaningar som vårt samhälle står inför i och med att befolkningen åldras. 

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 20 september 2013 - 13:52 © Äldre i centrum

Tillbaka till Nr 3/2013 • Gammal är äldst »

 

 


» …antalet personer med hälsoproblem ökar, medan försämringstakten bromsas och funktionsnedsättningar skjuts upp. En sådan utveckling skulle kunna förklara de paradoxala resultaten.«  

Loading   Sökning pågår