Varför förbättras en del strokepatienter så mycket mer än andra trots att de har liknande skador? Eftersom det är svårt att avgöra vad som är genetiskt och vad som beror på omgivningsfaktorer för strokepatienter gjorde Barbro Johansson några experimentella studier som tydligt visade omgivningens betydelse.

Hjärnan är förutsättningen för vår förmåga att uppfatta, tolka och kommunicera med omvärlden, för vår kultur, vetenskap och tekniska utveckling. Att vi kan få nya idéer, lära oss nya saker, ändra uppfattning, forma och omforma minne, allt är uttryck för hjärnans förmåga att förändras beroende på inkommande stimuli, våra erfarenheter, aktiviteter och inte minst våra tankar, vår ständigt pågående inre monolog.

Vår hjärna förändras hela livet i samspel mellan våra gener och omgivningen. Vi kan lära oss nya färdigheter och träna vårt minne under hela livet även om det tar längre tid och kräver mer träning hos äldre. Denna hjärnans förmåga att påverkas av inre och yttre stimuli kallar vi hjärnans plasticitet.

Donald Hebb, en kanadensisk psykolog, visade 1947 i experimentella studier att miljön har betydelse för kognitiva funktioner. Han lät råttor från sitt laboratorium springa omkring i sitt eget hus och kunde sedan visa att de hade bättre minne och kunde lösa problem bättre än de som varit kvar i laboratoriet. Hans rapport stimulerade forskare i Kalifornien som i början på 1970 talet publicerade ett antal välgjorda mycket intressanta studier som visade att en berikad miljö har långtgående effekter såväl på funktionen som på nervcellernas utseende, olika morfologi (jämförande anatomi, red anm) och biokemiska processer.

Det blev början till studier om hjärnans plasticitet på många laboratorier i olika delar av världen. Mitt eget intresse för denna forskning initierades av en klinisk studie som väckte min fråga varför en del patienter förbättras så mycket mer än andra med liknande skador. Eftersom det är svårt att avgöra vad som är genetiskt och vad som beror på omgivningsfaktorer på strokepatienter gjorde jag några experimentella studier som tydligt visade omgivningens betydelse.

Stroke innefattar både hjärninfarkter och hjärnblödningar och i Sverige utgör hjärninfarkter ungefär 85 procent och det är den grupp jag studerat experimentellt. Jämförande studier på djur i berikad miljö före, efter och både före och efter infarkt har visat att berikad miljö före och efter skadan är optimalt men att berikad miljö efter skadan också har betydande effekter.

Några populationsundersökningar tyder på att om man varit aktiv fysiskt och mentalt aktiv före insjuknandet har man ett bättre utgångsläge, och att låg fysisk aktivitet och social isolering har en negativ prognos. Vilken roll sociala, mentala och fysiska aktiviteter spelar är inte helt lätt, men en vältränad hjärna har sannolikt bättre förutsättning att kompensera för skador.

Man talar ibland om att man bygger upp en kognitiv reserv. Uppföljning av soldater från andra världskriget har visat att de som haft en penetrerande hjärnskada och kunnat kompensera den bra får fler och tidigare problem vid åldrandet jämfört med jämnåriga krigsveteraner utan hjärnskada. Om man haft en hjärnskada tidigare i livet har man kanske redan använt en del av de resurser som normalt kan försena åldrandet. Samma kan nog gälla vid upprepade stroke.

En internationellt känd norsk anatomi-professor med hjärnan som specialitet insjuknade under en föreläsningsturné i Europa 1972 och fick flygas hem till Oslo. Ett år senare publicerade han en artikel i den engelska tidskriften ”Brain” baserad på sina egna erfarenheter. Hans konklusion var att det måste vara så att oskadade delar av hjärnan tog över en del av de funktioner som förlorats. Att det är fallet visades senare i djurförsök, och 1991–1992 kom de första bevisen från positron-emissionstomografi (pet) på patienter efter stroke.

Inrättande av strokeenheter är den enda åtgärd som enligt who har haft en stor betydelse för strokebehandlingen globalt. Sverige är ett föregångsland med tidigt inrättande av strokeenheter där ett multi-disciplinärt vårdteam snabbt tar hand om patienten och startar intensiv målinriktad träning och aktivering. En adekvat och realistisk information ges till patienter och anhöriga med framhållande av vikten att patienten inser sin egen roll i rehabiliteringsprocessen.

Vård på en strokeavdelning torde vara en optimal miljö i den akuta fasen. Det faktum att samma vårdteams insatser på strokepatienter på blandade avdelningar inte har samma goda effekt visar att organisationen i sig är viktig.

En annan komponent är att patienter som får optimalt medicinskt omhändertagande och också får utbildning och bättre information, vet vem de kan vända sig till. De känner sig också mer trygga och motiverade till aktiv träning samt träffar andra patienter med samma problem. Inte minst viktigt är information och utbildning för anhöriga.

Varje hjärna är unik och vi har olika förutsättningar att klara kriser och motgångar. Motivation, attityd och vilja kan påverka resultatet av rehabilitering. För att slutresultatet skall bli så bra som möjligt gäller det att koncentrera sig på vad man kan och ställa upp nåbara mål inom sin egen intressesfär.

Vanligen är det de motoriska defekterna som märks mest efter en stroke. Ändå är det i många fall kognitiva symtom som mest besvärar patienterna och anhöriga, till exempel svårighet att planera, och problem med minne och orientering. Man har problem med att koncentrera sig och följa med i konversationer, även om man inte har afasi. Det är svårt att göra flera saker samtidigt och allt tar lite längre tid.

Då kan det också vara positivt att träffa andra med liknande problem både för den drabbade och anhöriga. Här kan organisationer som Strokeförbundet, nhr Neurologiskt Handikappades Riksförbund, och Afasiförbundet spela en viktig roll för sociala kontakter och kulturella och fysiska aktiviteter både för de drabbade individerna och deras anhöriga.