Om vårdpersonalen lär sig hantera konsekvenserna efter stroke så kan de också hantera många problem som kan uppstå efter andra sjukdomar, skriver med dr och leg sjuksköterska Lena Olai. Genom sin forskning hoppas hon att kunskapen ökar om situationen under det första året efter stroke avseende både äldre personer med stroke och deras anhöriga.

Ett insjuknande i stroke kommer ofta ”som en blixt från en klar himmel”. En snabbt insatt behandling och tidig rehabilitering är av största vikt för att den drabbade ska kunna återgå till ett så normalt liv som möjligt. Efter de tidiga åtgärderna skrivs patienten ut från sjukhuset, men till vad? Den frågan ställde jag mig, efter att ha sett problem för både patienter och anhöriga efter hemkomst från sjukhus. Stroke försätter både patienten och de anhöriga i en ny situation, där många praktiska problem måste övervinnas och kraven på de anhöriga ökar.

Genom min forskning hoppas jag att kunskapen ökar om situationen under det första året efter stroke avseende både äldre personer med stroke och deras anhöriga. Jag tror att om vårdpersonalen lär sig hantera konsekvenserna efter stroke så kan de också hantera många problem som kan uppstå efter andra sjukdomar.

De flesta patienter hade flera olika sjukdomar och många kontakter med vårdcentralen redan före insjuknandet. Omkring hälften av kvinnorna bodde ensamma och cirka en tredjedel av männen. De flesta klarade sina vardagliga sysslor självständigt, men förvånansvärt många fick redan före insjuknandet mycket hjälp av sina anhöriga med olika göromål, till exempel att laga mat, handla och betala räkningar.

Sjukhuspersonalen (det vill säga sjuksköterska, läkare, arbetsterapeut och sjukgymnast) ombads att vid utskrivningen göra en prognos för hur de trodde att det skulle gå för den enskilde patienten. De fick prognostisera hälsotillstånd, funktionsförmåga och boendeform på tre och tolv månaders sikt. Trots att det fanns stora svårigheter att göra en korrekt prognos så lyckades de avsevärt bättre än vad slumpen skulle ha resulterat i.

Personalen var generellt sett alltför optimistisk beträffande hälsotillståndet. De var däremot tämligen pessimistiska när det gällde patientens möjlighet att återvända hem. Det beror sannolikt på att sjukhuspersonalen inte alltid känner till vilka hjälpmöjligheter som står till buds för personer som bor kvar i hemmet. Eftersom patienterna sällan kommer tillbaka till specialistsjukvården får personalen sällan återkoppling om enskilda patienters fortsatta hälsotillstånd. Dessa faktorer påverkar sannolikt personalens prognostiska förmåga.

Skickligheten i att göra en korrekt prognos varierade mellan olika personalgrupper. De grupper som fanns närmast patienten lyckades bäst i sina bedömningar. Det skulle vara intressant att också studera hur undersköterskor skulle göra bedömningarna, eftersom de finns allra närmast den som fått en stroke.

Bedömning av patientens prognos är viktig för både patienter och anhöriga men har också stor betydelse i samband med utskrivningsplanering från sjukhuset, för att patienten ska få en optimal eftervård och slippa onödiga omflyttningar.

De flesta kunde återvända hem efter utskrivningen från sjukhuset, många fick kommunal hemtjänst, men en del skrevs ut till korttidsboende eller till äldreboende. Färre än var femte person uppgav att de kände sig helt återställda vid ettårsuppföljningen.

Nästan alla patienter rapporterade något hälsoproblem någon gång under det första året. Journalgranskningen visade att de flesta hälsoproblemen dokumenterades under de första tre-fyra månaderna efter insjuknandet. Orsaker till detta kan vara att vårdpersonalen uppmärksammar problemen tidigt. Att problemen sedan minskar kan betyda att de har försvunnit spontant, att man löst problemen, att man inte längre diskuterar ”problemet” eftersom det inte finns någon ”lösning”, eller att personalen tröttnat på att skriva samma sak gång på gång.

Det fanns intressanta skillnader mellan vilka problem vårdpersonalen dokumenterade och de hälsoproblem patienten själv rapporterade. Journalanteckningarna, oftast skrivna av sjuksköterskor, visade att de vanligaste problemen var relaterade till smärta, inkontinens, problem med andning eller cirkulation samt hudproblem.

De vanligaste problemen som framkom i intervjuerna var besvär med rörlighet, trötthet, perception och kognition. Denna skillnad kan bero på att vårdpersonalen oftare uppmärksammar problem som det finns verktyg för och som de kan hantera och behandla. Att ta hand om sår och andra hudproblem är vanligt förekommande, för inkontinens finns olika hjälpmedel att ta till och smärta kan man behandla på olika sätt. Däremot är de hälsoproblem som framkom i intervjuerna mera subtila och inte lika lätta att åtgärda. Problemen kan vara svåra att fånga för vårdpersonalen men också att samtala om eftersom det saknas enkla ord för till exempel kognitiva problem. De problem som inte syns tydligt under vårdtiden, kan vara svåra att få hjälp med efter utskrivningen eftersom ingen lagt märke till dem.

En viktig lärdom av arbetet är att om vårdpersonalen känner till att vissa hälsoproblem ofta uppträder samtidigt, så kan de utnyttja den kunskapen för att identifiera svårfångade problem. Om de uppfattar att den strokedrab­bade har problem med nedsatt rörlighet så bör de vara extra uppmärksamma på om han/hon har andra problem som ofta förekommer samtidigt, till exempel kognitiva problem och trötthet.

Alla patienter hade inte någon anhörig eller ville inte att deras anhöriga skulle kontaktas, eftersom de inte ville belasta dem ytterligare. Ungefär hälften av de anhöriga var make/maka till den strokedrabbade. Förvånansvärt många personer fick redan före insjuknandet betydande stöd från anhöriga, i genomsnitt 5 timmar per vecka. Efter utskrivningen från sjukhuset ökade insatsen till 11 timmar.

Patientens kognitiva förmåga, släktskap, om patienten fått kommunal äldrevård samt patientens kön påverkade de anhörigas insatser men även deras upplevda belastning. Resultaten visade att de patienter som får mest vårdinsatser från kommunen hade en allvarligare sjukdomsbild, men de fick också mer hjälp av de anhöriga.

En tydlig parallell kunde ses mellan patientens och den anhöriges situation avseende ångest, depression och livskvalitet, men de anhöriga hade mer uttalade problem med ångest och depression än de stro­kedrabbade personerna. Detta är viktig kunskap för vårdpersonal som måste hjälpa den som lever med en stroke, men de måste även vara mycket uppmärksamma på den anhöriges situation.

Fotnot
Lena Olai är legitimerad sjuksköterska och medicine doktor. Hon arbetar som lektor på Högskolan Dalarna med huvudsaklig uppgift att höja kompetensen i äldreboenden i Dalarna. Hon arbetar också på Region Dalarna med att skapa struk­turer för ett evidensbaserat arbetssätt inom äldre­området.

Referens Olai L. Life after a stroke event, with special reference to aspects on prognosis, health and municipality care utilization, and life satisfaction among patients and their informal caregivers. Faculty of Medicine Uppsala University, 2010.