Det saknas uppgifter om rehabiliteringsinsatser efter stroke och deras effekter. Det konstaterar Socialstyrelsen i sin nationella utvärdering av landstingens insatser för strokesjukvården. Därför är det svårt att jämföra olika landsting eller sjukhus med varandra. Dessutom kan ansvarsfördelningen mellan landsting och kommuner se olika ut.

Alla strokeenheter på sjukhusen har nu rutiner för tidig mobilisering, det vill säga att patienten snabbt kommer i rörelse. Sexton procent saknar rutiner för att dokumentera mål och delmål för rehabilitering. Nästan alla håller multidisciplinära rehabiliteringsmöten minst en gång per vecka.

Hemrehabilitering prioriteras högt i de nationella riktlinjerna (prioritet 3 av 10) men används fortfarande sparsamt. Den ska ges av ett multidisciplinärt team med tillgång till läkarkompetens.

Sju av 75 strokeenheter har ingen hem­rehabilitering alls. 29 enheter svarar 0–10 procent och en fjärdedel vet inte hur stor andel som får det. Högst andel, 76–100 procent, uppger S:t Göran, Skellefteå och Sunderby sjukhus. I ettårsuppföljningen 2010 från Riks-Stroke ansåg 58 procent att de fått sina rehabiliteringsbehov tillgodosedda, 28 procent att behoven delvis tillgodosetts och resterande 14 procent att behoven inte alls tillgodosetts.

Det var vanligare att personer under 75 år än över 75 ansåg att deras behov var fullt tillgodosedda. Högsta andelarna helt tillgodosedda rehabiliteringsbehov rapporterades i Gävleborg, Västmanland och Halland. De lägsta i Uppsala, Kronoberg och Kalmar.