Även om Nationella riktlinjer för strokesjukvård innehåller rekommendationer på gruppnivå, kan de vara en bra utgångspunkt för personer och deras anhöriga i diskussionen med vården. Det säger projektledare Anders Jakobsson, Socialstyrelsen.

Socialstyrelsens nationella riktlinjer för strokesjukvård kom 2009. Riktlinjer för olika sjukdomsområden, uppdateras ungefär vart femte år om det finns behov. När eller om strokesjukvården får nya riktlinjer avgörs till stor del av hur mycket som händer inom till exempel forskningen. Det säger projektledare Anders Jakobsson som arbetar med nationella riktlinjer inom Social­styrelsen.

– Riktlinjer är rekommendationer och vägledning till landstingen och kommunernas utförande av vården och omsorgen. Men i och med att  de kommer i ett helt paket och bygger på forskning och beprövad erfarenhet blir det en tyngd – men de är inte juridiskt bindande som till exempel före­skrifter.

I Socialstyrelsens riktlinjer finns alltid en tillstånds- och åtgärdslista. Här kan man se tillstånd och åtgärd samt rekommendationer om åtgärder som är prioriterade. En etta anger åtgärder med störst angelägenhetsgrad, högsta prioritet och med samstämmig vetenskaplighet. Siffran 10 har lägst prioritet och anger åtgärder som ger mycket liten nytta.

– Listan är bland annat till för att vara ett stöd när landstingen lägger upp sin verksamhet, säger Anders Jakobsson. Man ska definitivt kunna erbjuda ettorna och sedan med rangordning nedåt. Tiorna är fråga om man vinner någonting på att erbjuda – både i effektivitet och kostnads­mässigt.

Förutom prioriteringsskalan 1–10 anges ”icke-göra” som rekommendation för åtgärder som hälso- och sjukvården inte bör utföra alls. Det kan vara när det är bevisat att åtgärden är direkt skadlig eller inte har någon effekt alls, att det vetenskapliga stödet är ofullständigt eller motstridigt och att det samtidigt finns andra alternativ som har gott vetenskapligt stöd. Med denna rekommendation vill Socialstyrelsen stödja ordnad utmönstring av ineffektiva metoder inom hälso- och sjukvården, skriver man i riktlinjerna.

I listan finns även en FoU-rekommendation. Där menas bland annat att det saknas vetenskapligt underlag, eller att kommande forskning kan tillföra relevant kunskap, men ännu vet man inte effekten av metoden eller åtgärden. Denna rekommendation syftar till, skriver Socialstyrelsen, att på ett ordnat sätt föra in nya metoder inom hälso- och sjukvården.

Vilken rekommendation en åtgärd får, avgörs av fyra olika aspekter säger Anders Jakobsson. Svårighetsgraden på tillståndet, effekterna av åtgärden, kostnadseffektivitet, vetenskaplig evidens.

Alla riktlinjer är uppbyggda på liknande sätt, men rekommendationerna är bara jämförbara inom respektive område – inte mellan till exempel strokesjukvård och demensvård.

I riktlinjerna för strokesjukvård är tillstånds- och åtgärdslistan indelad i åtta avsnitt från A till H, där A och B är primärprevention respektive de första insatserna och H står för fortsatta åtgärder i det långa perspektivet. F, G och H anger olika delar av rehabilitering. Här hittar man endast två ettor, det vill säga de rekommendationer som har högsta prioritet.

– Här handlar det snarare om bristen på forskning, det vill säga att vi inte vet hur effektiva åtgärderna är och i vissa fall även bristen på effekt av befintliga åtgärder, och möjligtvis också vilka kostnaderna är i förhållande till effekten. Jag tror inte att det handlar om svårighetsgraden av tillståndet.

– Men det är viktigt att komma ihåg att alla rekommendationer som getts en prioritet omkring siffran tre och uppåt är högt prioriterade och att inte enbart stirra sig blind efter ettor.

Anders Jakobsson poängterar att riktlinjerna inte är på personnivå, där­emot anser han att de kan vara bra som diskussionsunderlag.

– Det kan vara bra att veta både för personen själv och anhöriga att vid strokerehabilitering anger Socialstyrelsen en etta för adl-träning i hemmet för en person med kvarstående nedsättning av adl, det vill säga högsta prioritetet.