Barbro Thulin fick en stroke för två år sedan. Hennes vänstra sida blev förlamad. Hon tränar mycket och försöker använda vänster hand och arm nästan hela tiden. "Fast jag bär inte mormors gamla kristallglas med vänster. Men annars så".

Plötsligt tappade hon gaffeln i golvet.

– Så slarvig jag är, nu måste jag ta upp gaffeln. Så tänkte Barbro Thulin där hon satt och åt hemma hos goda vänner. Jag måste ta upp den tänkte hon men kroppen lydde inte.

Vad är det frågade vännerna. Det känns så konstigt svarade hon. I nästa stund rusade väninnan till telefonen och ringde efter ambulans. Hon kände igen symtomen. Bara något år tidigare hade hennes mamma drabbats av stroke och hon hade betett sig på liknande sätt.

Barbro Thulin fick sin hjärnblödning i Köpenhamn för två år sedan. Hon transporterades till sjukhus med ilfart och blev undersökt med hjälp av scanner som visade att det inte var en blodpropp. Vilket är en viktig åtgärd, för är det en propp bör propplösande sättas in, men får du den behandlingen när det är hjärnblödning då dör du, påpekar hon.

Man konstaterade en högersidig hjärnblödning med förlamning i vänster sida. Hon berättar hur hon låg i sjukhussängen samma kväll och tittade ut genom fönstret.

– Det var något rofyllt över alltihop. Det är nu jag ska dö, tänkte jag. Jag var inte rädd men jag kände mig lite snopen; var det här allt?!

– Nästa morgon vaknade jag med en fantastisk känsla av att jag lever fortfarande! Den känslan sitter kvar, jag öppnar ögonen varje morgon och tänker; ja! jag fick en dag till.

Bara ett par dagar efter hjärnblödningen åkte hon ambulans till sitt hemlandsting och till Skövde lasarett som kunde erbjuda plats på sin strokeenhet. Nästa dag stod en sjukgymnast tillsammans med en arbetsterapeut vid fotänden med armarna på ryggen och sa att nu ska du upp. Nej, nej det går inte, sa hon. Men de gav sig inte.

Barbro Thulin, som i dag är 77 år gammal, beskriver tiden på sjukhuset som fantastisk. Redan från början sa överläkaren att det här kommer att gå bra – men det kommer att ta träning, tid och tålamod, och det hade han rätt i, säger hon. Vartenda steg kändes från början omöjligt och oöverstigligt, men till slut gick det.

En dag på avdelningen skulle hon baka sockerkaka. Hon hade skrutit lite med att det var det enda hon kunde baka. Sagt och gjort, personalen hämtade ingredienserna från köket, tog fram de bunkar som behövdes och sedan stod arbetsterapeut och övriga med händerna på ryggen.

– De har alltid händerna på ryggen och för mig är det jättebra! I dag får jag säga ifrån när folk vill hjälpa till. Jag säger att nästa gång är du inte här och kan hjälpa mig – då måste jag klara mig själv.

Det blev sockerkaka som alla på avdelningen blev bjudna på.

På sjukhuset fick hon välja form av träning och valde något rejält; trä och metall. När hon skulle använda sågen blev hon tillsagd att använda vänster hand. Hon sa att hon aldrig har sågat med vänster hand. – Nej, men det ska du göra nu eftersom det är den handen du måste träna, sa rehabiliteringspersonalen.

I träningen ingick också att stå upp i en ”tortyrställning” som hon kallar den. Ställningen höll henne på plats så att hon inte kunde falla fram- eller baklänges, men stå fick hon göra själv. Första gången kunde hon stå i knappt två minuter och då var hon totalt slut. Innan hon åkte hem från sjukhuset kunde hon stå i 25 minuter.

I sju veckor fick hon vara kvar på strokeavdelningen med daglig träning. Det var ovanligt länge. Många andra blev utskrivna tidigare men läkaren sa att hon gjorde sådana framsteg så hon fick stanna kvar ett tag till.

Eftersom hjärnblödningen var i höger hjärnhalva blir man ”bara” förlamad, som Barbro Thulin beskriver det. Hon har inte haft problem med att prata, förstå eller äta.

Hon har dock en form av neglect (se faktaruta). Hon hade ingen kontakt med vänstersidan och i början stötte hon i vänsterarmen som hon nu börjar få tillbaka lite känsel i.

– Det känns hela tiden som om den sover – eller rättare sagt som när den håller på att vakna, säger hon. Och det gör ont! Men det säger läkarna att det är inte armen utan det sitter i huvudet. Det är något liknande fantomsmärtor som jag får medicin för.

Hon beskriver också hur det känns när hon står på det vänstra benet med det högra lyft.

– Då känns det som om jag svävar i luften. Nästan spöklikt, men samtidigt lite lustigt.

Hon säger att en av hennes styrkor är att hon är envis. Hennes barn sa efter hjärnblödningen; att det här klarar morsan – hon är så himla envis.
När hon kom hem fortsatte träningen – och fortsätter fortfarande. Första året var hon helt beroende av rollatorn, men nu klarar hon sig ofta med käpp – eller krycka som hon föredrar att använda. Men den brukar hon glömma lite var stans, därför försöker hon träna så att hon ska klara sig utan den.

Hon tränar hela tiden. Hennes senaste steg är att dammsuga. Hon brukade gå till sjukgymnasten ett par gånger i veckan.

– Jag betalade 80 kronor per gång, drog i en maskin utifrån instruktioner jag fick på en lapp från sjukgymnasten. Det var den enda hjälp jag fick av honom.

– Då tänkte jag att jag kunde spara både dessa 80 kronor plus 300 kronor i timmen som hemtjänsten kostar när de kommer och städar var tredje vecka. Jag insåg att med dammsugaren tränar jag på nästan samma sätt som med maskinen hos sjukgymnasten. Så jag sätter på mig en stor osynlig vante på högerhanden så att jag inte kan använda den och så dammsuger jag med vänster. Dessutom kan jag städa när det behövs – vilket är oftare än var tredje vecka!

Hon försöker alltid använda vänster hand och arm.

– Fast jag bär inte mormors gamla kristallglas med vänster. Men annars så.

Hon säger att hon inte har slagit sönder särskilt mycket under den här tiden. Däremot händer det att hon tappar sina smörgåsar när hon ska bära in dem till kvällsteet framför teven.

– Häromdagen hade jag brett två smörgåsar med hemlagad marmelad på. Då for plötsligt vänsterarmen upp i spasmer så smörgåsarna flög över rummet. Då svor jag högt – det är bara katten som hör.

– Det fanns inget annat att göra än att plocka upp dem, torka upp och göra två nya. Och bära in dem igen – med vänster hand.

Visst blir jag arg och irriterad säger hon.

– Men då upprepar jag bara för mig själv att detta är träning, träning och åter träning.

Den sker nu enbart i hemmet och i den egna vardagen. Sjukgymnasten fick hon ingen hjälp av – han satt där bakom sin stängda dörr. Det hon hade behövt hjälp med är att komma upp på träningscykeln.

– Jag är livrädd för att ramla för tänk om jag bryter något. Så nu går jag istället. På torpet går jag i gräset med hjälp av rollatorn och jag har till och med gått i skogen och plockat svamp.

Hon bär med sig mobiltelefonen som hon fick för några år sedan av sina barn. De var oroliga att hon skulle ramla när hon var ute i skogen. Det var innan hon fick sin stroke. Nu har hon alltid mobilen inom räckhåll, även när hon duschar. Hon kan nämligen inte ha trygghetslarm. Hon har hemtelefoni via bredband och då fungerar inte larmet, enligt kommunen.

Hon har en stol på badkarskanten som är gjord så att hon kan svänga över och sitta och duscha. I början fick hon hjälp med det. – De kom på torsdagarna, för en gång i veckan skulle jag få duscha. Då såg jag till att klara av det själv. Samtidigt kan hon inte få hjälp med sådant hon absolut inte kan klara, som att tvätta fönster, byta gardiner eller torka av på översta hyllan. Det går inte eftersom hemtjänsten inte får klättra upp på stegar.

– Före jul bad jag dem att sätta upp julgardinerna jag hade plockat fram. Jag kände mig lite nere men ville ändå göra fint till jul. Nej, tyvärr det får vi inte göra, fick jag till svar. Då blev jag gråtfärdig och tänkte att då struntar jag i julen eftersom jag inte ens kan få upp en gardin. Men det ordnade sig ändå när en bekant erbjöd sig att hjälpa till.

Hon har alltid älskat att köra bil.

– När jag låg på sjukhuset precis när jag hade fått min stroke, sa läkaren till mina barn att er mor kommer aldrig mer att kunna köra bil. Men det kunde jag. Jag packar min rollator och kör min automatväxlade bil till stugan fem kilometer bort.

– Nu kan jag dessutom öppna bildörren – med vänster hand.