Vi har inte samma äldreomsorg i dag som för 20 år sedan när Ädelreformen infördes. Under de här åren är det mycket som har skett och som har påverkat utvecklingen. Ekonomin, inte minst krisen som kom samtidigt med reformen i början av 1990-talet, samhällsutvecklingen med allt fler äldre personer, medicinsk-teknisk utveckling, möjlighet att bo kvar hemma längre. Vid denna tid kom även lagen om betalningsansvar som sa att medicinsk färdigbehandlad/utskrivningsklar patient skulle inom fem dagar kunna tas om hand av kommunen. Dessutom infördes beställar–

Gunnel Rohlin tänker tillbaka på allt som hänt framför allt ur ett stockholmsperspektiv. 

Hon har aldrig arbetat i själva äldreomsorgen, inte på golvet som hon säger, annars har hon väl gjort det mesta. Alltifrån sekreterare på en socialförvaltning till chef för äldreförvaltningen i Stockholms stad. Däremellan universitetsstudier, socialsekreterare och olika chefsjobb där hon var med och utvecklade en ny äldreomsorg. Redan i början av 1970-talet valde hon att arbeta med äldrefrågor. 

Hon gick i pension vid årsskiftet och finns nu på deltid på ksl (Kommunförbundet Stockholms län) och arbetar med kommunaliseringen av hemsjukvården i länet. 

Före Ädelreformen arbetade hon i olika omgångar i en stadsdel i Stockholm. Hon var först chef för äldre- och handikappfrågorna, sedan socialchef och därefter stadsdelsdirektör. 

Hon minns samarbetet inför Ädelreformen med landstinget kring ett av de större sjukhemmen som skulle föras över till kommunen. Tidigt fördes diskussioner som rörde de 230 sjukhemsplatserna, överföring av personal och rena rutinärenden. När hon då gick igenom vilka som bodde på sjukhemmet, kom tanken – varför det var så många som hade bott där så länge.

– Det var många som hade bott på sjukhemmet i åtskilliga år. Ja, bott är väl synd att säga, det rörde sig om en sängplats. 

I dag ser äldreboendet helt annorlunda ut. – Ett vård- och omsorgsboende är inte en plats där man bor länge. Statistiken visar att personer med somatisk sjukdom bor i snitt kortare än ett år och för dem med demenssjukdom är den sista tiden ett år och några månader.

– Den här förhållandevis korta tiden kan bero på att man kan klara tyngre vård och omsorg i hemmen, att primärvården har förändrats och att hemtjänsten har utvecklats. Detta är effekter av Ädelreformen, säger hon. 

– Före Ädel var det 3–4 personer i varje rum. Boendestandarden är en positiv effekt av reformen, att ha sitt eget rum med sina egna saker mot att tidigare bara ha en säng och ett sängbord. 

Samtidigt påpekar hon att många särskilda boenden i dag är för stora.
– Mindre enheter är att föredra om vården och omsorgen ska fungera tillfredsställande.

Hon säger att man kanske måste se Ädelreformen som en process som fortfarande pågår. Hon nämner svårigheterna att få olika verksamheter från kommun och landsting att samarbeta. 

– På vissa håll fungerar det alldeles utmärkt och på andra håll sämre. Det här handlar om människor och kommunikation. 

Hon säger att det har funnits flera bra samverkansprojekt i Stockholms län. – Problemet är att när projekt startas upp förväntar man sig snabba effekter och när de inte kommer fort nog, läggs projektet ner. Det har vi alltför många exempel på. 

Kompetensen hos personalen inom äldreomsorg är en fundamental fråga som på olika sätt tagits upp genom åren. Hon summerar hur den bör se ut: 

– Man ska ha en grundutbildning, tycka om att arbeta med äldre människor och man ska ha en grundsyn som innebär att man ser individen. 

– Det fungerar inte att ha en grundsyn på fritiden och en annan i arbetet. Den ska finnas där genuint. Om personen inte har den, räcker inte någon grundutbildning. Då är hon eller han helt enkelt inte lämpad för ett arbete inom äldreomsorgen.

Gunnel Rohlin har arbetat för att få chefer inom äldreomsorgen som är utbildade akademiker och för att få en grundutbildning för vårdbiträden. Sedan ett par år står det också i äldreplanen att man ska anställa medarbetare som har en grundutbildning. 

– Det sker tyvärr ändå att man anställer personal som inte har adekvat utbildning inom omsorgen, vilket kan bero på olika saker. Dels att lönerna ligger lite lägre för icke utbildade, dels att det fortfarande inte finns tillräckligt med utbildad personal att rekrytera. 

Hon påpekar också att det krävs möjligheter för kontinuerlig vidareutbildning inom vård och omsorg om äldre. 

Vad är det viktigaste som hänt inom äldreomsorgen i ett tjugoårigt perspektiv? Boendet, svarar hon. – Det var ovärdigt som sjukhemmen såg ut och ovärdigt att man bodde där så länge. 

– Det är mycket som är positivt men vi är inte i hamn ännu. I dag behöver vi utveckla arbetssätten. Hur man arbetar på äldreboendena och vilka aktiviteter som finns. Här är det viktigt att kunna erbjuda olika aktiviteter utifrån äldres önskemål och förutsättningar. 

– Det handlar om värdegrunden som måste genomsyra verksamheten, att se den enskilde ädres behov. 

Gunnel Rohlin menar att man måste akta sig för att stoppa begreppet värdegrund i ett stuprör. Värdegrund måste vara en pågående process som ständigt diskuteras av hela arbetslaget. 

– Det skulle enkelt kunna innebära att man vid varje arbetsmöte tog upp vad som hänt och ställa frågan kunde vi ha gjort på ett annorlunda sätt?

Ett viktigt område där utveckling pågår är ledarskapet. – Vi kan konstatera att där det finns en närvarande chef med gott omdöme är också verksamheten bra. Chefen har bra kontakt med de äldre, anhöriga och personal, och kan också leda sin personal. 

– Vi ser att detta har större betydelse än att äldreboendet har alla moderniteter med fullständig tillgänglighet. 

Hon säger också att handledningen behöver utvecklas. Den finns som en naturlig del inom individ- och familjomsorgen, men inte inom äldreomsorgen. Handledning ska ingå i ledarskapet och ses som en del i arbetet, säger hon.

– Samtidigt måste jag säga att vi aldrig har haft en bättre äldreomsorg än vi har i dag! Det innebär dock inte att vi kan slå oss till ro, det finns områden som fortfarande inte fungerar bra. När det uppstår problem gäller det att handla fort och vidta åtgärder. 

– Den stora frågan inför framtiden är hur stort behovet av äldreomsorg blir, hur kommer den att se ut och hur kommer samhället att klara den?