Han var sig själv – inuti

Britt Edwall, författare
Nyckelord: Anhörig, Hälsa – ohälsa, Sjukvård


”Språkförlusten var en väldig sorg. Jag kunde läsa efter några dagar – men inte tala.” Kaj Norrby och hans fru Ingmari Norrby berättar för Britt Edwall om när han drabbades av stroke.

Vinter 2010. Bussen kränger i den svarta snön. Jag hänger som en vante. En ung man reser sej. Suck och tack. På platsen intill sitter en äldre gentleman som gillar min röda kappa. Vi pratar om gatans teater. Snart ska han säga meningen jag inte glömmer.

– Jag är doktor. Har haft stroke. Så intressant att iaktta sitt språkliga tillfrisknande…

Det gör ingen bebis om. Det måste vara en tveeggad glädje. Vi går av på samma hållplats och står och pratar lite. Friskt möte. På vägen hem tänker jag på en vän till en vän som låg och dog väldigt länge. Helt språkberövad. Ett enda ord trängde sej fram på två år – Fängelse.

Senhöst 2011. I dag kommer doktorn hit för att prata. Han heter Kaj Norrby – när han blir trött blir han avlöst av sin hustru sedan 41 år – Ingmari. Deras berättelser formar sej till en växelsång i skuggan av Cerebrovaskulär insult.

Kaj:

– Jag är urstockholmare men tog läkartjänst i Jämtland i 27 år – jag ville flytta en generation bakåt. Där uppe är det långt mellan husen men nära mellan mänskorna. Här nere är det tvärtom.

– Efter min pension flyttade vi ner igen. Jag jobbade med utbrända patienter på Karolinskas stressmottagning. Min hustru är lärare. Vi hade sen gammalt ett sommarställe på Blidö.

– Vi var därute den där dan. I mars 2010. Jag hade just börjat skriva om mitt liv och höll på med en smärtsam period i ungdomen.

– Mitt i natten vaknar jag och nyser. En förlamning bemäktigar sej höger sida – Ingmari vaknar – jag kan inte tala – jag är som ett barn som tar förhållningsorder.

– Lägg dej ner på sidan så du andas bra – jag går och ringer.

– Jag njöt på något vis av att bli omhändertagen av Ingmari – att all väg låg så öppen – att allting fungerade. Det var kolsvart ute. Ingmari måste ut med en lampa så helikoptern skulle hitta. Allt gick så fort.

Ingmari:

På Södersjukhusets (SÖS) akut blev Kaj så oerhört väl bemött – allt gick som på räls – vi kunde ju inte ange exakt tidpunkt för anfallet som visade sej vara en propp – det var ju mitt i natten. Därför var det omöjligt att behandla med propplösande medicin.
Efter några timmar måste han slussas ut som så kallad satellitpatient – till SÖS urolog. Där var det rolig personal, så han fann sej väl tillrätta utan att alls kunna prata.

– När jag kom hem tog jag fram en fågelbok till Kaj.

Kaj:

– Jag var så glad att vara vid liv. Alla var så omtänksamma. Jag var inte alls rädd trots att stroken var sista steget på en stege av olika sjukdomar  – bland annat många års periodiskt förmaksflimmer. Paresen, det vill säga förlamningen, släppte ganska fort. Jag var rörlig men svag.

– Språkförlusten var en väldig sorg. Jag kunde läsa efter några dagar– men inte tala.

– Sa till mej själv – det hjälper dej inte att vara ledsen. Kämpa nu. Och jag stred. Jag klagade inte. Det har jag alltid haft svårt för. Speciellt hos doktorn. Haha.

– Om jag absolut måste välja mellan att prata och läsa så tar jag läsa – för det tröstar mer. Där måste jag vara egoist. Ingmari kom med en fågelbok som jag tyckte mycket om. Jag älskar fåglar men vet inte så mycket om dom.

– Efter tre dagar kunde jag säga mina fem barns namn. Barnbarnens också.

– Men jag hade ju ett jag inuti och ett utanpå. Det var en stark tröst att förstå att min familj respekterade mej och insåg att jag inte hade bytt personlighet.

– Efter en vecka – när jag knappast kunnat läsa – så skrev jag först R och sen E. Jag var överlycklig.

– Fågelboken hette Fjällen och myren av Erik Rosenberg och den kommande veckan kunde jag läsa ett helt kapitel om sångsvanen. Mina känslor kommer alltid på vägen till orden. Det var inte kört. Jag kunde trösta mej med att läsa.

Ingmari:

– Vet morfar vad han heter – frågade äldsta barnbarnet. Jo det gjorde han nog. Men han kunde inte säga det.

– Efter två dygn som satellitpatient kom Kaj till strokeavdelningen. Där var det tråkigt. Enda guldkanten var en hängiven och påhittig logoped. Kaj var så trött att han orkade ändå inte ha roligt. Just då.

– Efter fem dygn på sös kom han sen till Stockholms sjukhem.  Ett dystert ställe, där Kaj var för frisk att vara. Men åka hem var han för sjuk för. När det var dags för utskrivning tänkte man lämna Kaj åt sitt öde. Du är ju så drivande så du kan rehabilitera dej själv, sa dom.

– Detta väckte en kolossal oro hos Kaj. Med sitt knappa språk lyckades han förmedla den oron till mej. Då blev jag oerhört bestämd och krävde möte med alla berörda. Man kan nog säga att jag tvingade dom att hitta en annan lösning. En klassfråga?

– Det blev ett värdefullt samtal där vi blev medvetna om vilken hjälp som fanns att få. Det visade sej att det fanns en så kallad obruten vårdkedja i regi av Dalens sjukhus, och Kaj skulle få hembesök av strokesköterska och en fin logoped. Samt senare psykologhjälp, eftersom han inte tyckte han kände igen sej själv.

Kaj:

– Det är stor skillnad på logopeder. Somliga är kreativa andra konventionella.

– Min dotter sa – Pappa om det är som på dagis så ska du sluta. Men Karin på Dalens sjukhus hon var bra. Där sa man också åt mej att jag skulle ha respekt för min skada. Det är därför jag kommer gå hem och vila mej snart när Ingmari kommer hit. Har satt mobilen på ringning.

Ingmari:

– Var 17:e minut får någon stroke någonstans i världen. Är pappa som vanligt? Det var barnens första fråga. Ja han var sej själv.

– Jag bestämde mej med det samma. Det viktigaste för Kaj var att jag inte hjälpte till. Han skulle få klara sej själv hemma och sen ute. Han skulle få leta efter orden utan att jag blev ivrig och fyllde i. Hans temperament hjälpte honom en bra bit på väg. Jag fick lov att dämpa mej för att hjälpa honom. Och det såg han för sådan är han – en ovanligt jämställd man. När vi bodde i Jämtland hade vi ju också stor glädje och hjälp av en rolig gammal svärmor som bodde med oss av och till i elva år. Tala om ömsesidigt nöje.

Vi hade ju fem barn.

– Jag ville fortsätta jobba för bådas vår skull och det gjorde jag sedan. Jag är just nu svensklärare för akademiker med svenska som andra språk. Mycket intressant. För mej har mitt arbete varit en bra egen zon – att få ut min så kallade norrländska energi. Så jag är lugn när jag kommer hem till Kaj.

– När Kaj tappade sitt rika språk blev jag ju först missmodig och tänkte nu mister vi våra underbara samtal. Det var en chock av glädje att inse att dom finns kvar. Och att han är sej själv inuti och lika självständig som han alltid har varit. Jag har till exempel aldrig hämtat ut hans medicin åt honom. Och när jag insåg att han kunde gå ut själv, åka buss, låsa upp dörren – då köpte jag en mindre mobil. En som får plats i min jeansficka när jag jobbar. En trygghet för oss båda.

Kaj:

Så var vi på Blidö i augusti i år, och jag hade väl blivit lite övermodig och glömt mej själv.

– Det var först ett surt möte i tomt­ägarföreningen, hett var det också, många gäster hade vi och rara livliga barnbarn. Jag glömde nog att dricka ordentligt och inte åt jag såvärst heller. Framförallt hade jag inte gått undan och hunnit ikapp mej själv – min hjärna blir ju trött. Så plötsligt sa Ingmari – men nu Kaj pratar du väldigt mycket sämre – nu måste vi ringa.

– Men då var det inte alls lika lätt att få hjälp – ingen helikopter kunde komma – ambulansen med kunnig personal dröjde en hel timme. Vi kom till ett överbelagt Norrtälje sjukhus där alla var så uppmärksamma men jag hade Waran då så man kunde inte ge mej propplösande medicin nu heller. Jag fick en säng i korridoren.

– Jag är en person som inte kan klaga hos doktorn. Läkarna ser aldrig hur sjuk jag är, jag spelar teater men nu ville jag ha stöd och hjälp för nu var jag rädd. – Den som stöttade mest var såklart Ingmari – hon stöttade mej och jag tröstade henne. Jag förlorade aldrig talet men blev ganska mycket mer dröjande på målet.

– Jag hade fyra språk förut. Nu talar jag bara ett – men läser engelska – både tyskan och franskan är borta tyvärr – men jag kämpar på. Håller på med en tegelsten – Jonathan Franzens nya bok Frihet.

– Han var i Babel för en tid sen. Han gillar också fåglar.

– Folk tröttnar på mej även om dom tycker om mej. Det krävs tåga att vänta på vad jag vill säga.

Ingmari:

– Jag såg den andra stroken som ett bakslag. Men jag måste ha mer tålamod. Måste lära mej att inte förgifta nutiden med min oro för framtiden. Kajs temperament har räddat mycket av honom. Man kan kanske säga att förr var han lite väl oförvägen. Men samtidigt är det väl just den egenskapen som har fått honom på fötter igen.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 05 december 2011 - 14:33 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår