KRÖNIKA: Döööden

Cecilia Torudd, tecknare


Mitt första minne av döden är från
innan familjen flyttade från Svalöv till Lund. Alltså måste jag ha varit högst fyra år. Vi, en liten grupp småbarn, föreställde oss att det fanns döda människor under jorden vid cykelstället. Det var inget särskilt med platsen. Jord, grus och ett rostigt cykelställ. Men de döda människorna under ytan, som vi ”visste” fanns där, gjorde platsen magisk.

Ibland lekte vi att döingarna försökte ta sig upp. Då gällde det att rusa dit, hoppa och stampa på stället för att hindra dem. Vi kände oss oövervinnliga! Ett annat minne är en skämtteckning som jag fick ögonen på i 10-årsåldern. Den föreställde domedagsprofeten med det salvelsefyllda budskapet: ”VI KOMMER ALLA ATT DÖ!” och den skånske bonden som svarar: ”Ja, jau ved om et.” Vid det laget hade jag begravt flera smådjur på min egen lilla kyrkogård bakom hallonbuskarna, och tyckte att döden var något oerhört sorgligt. Därför blev jag rätt förvånad över skrattet som vällde upp inom mig.

När jag var fjorton dog morfar, som jag älskade. Min mamma och jag var med honom, och den sista människan som morfar gav ett leende till var mig. Ja, större delen av mitt liv har jag vetat om döden och förstått att vi alla den vägen skall vandra, men inte förrän nu när mina föräldrar är döda och jag själv står på tur känns den konkret. Jag tänker ofta på den och fantiserar till exempel ihop löp till Kvällsblaskan: ”Massakern ingen törs tala om” eller ”Massgravar funna på Skogskyrkogården” och häromdagen tänkte jag plötsligt ”varför i helvete tvingar de ut unga människor på slagfälten i dyra krig när samma resultat hade uppnåtts helt gratis om de bara hade väntat i 50–60 år.”

Jag slukar artiklar som handlar om döden. Senast läste jag Hans Roslings kolumn i dn. Rosling är professor i global hälsa och har totalkoll på all död över hela jordklotet. Han skriver att hittills har människor antingen dött i balans med naturen (naturfolken) eller levt i obalans och alltså blivit fler och fler (vi andra). Men nu håller läget på att stabiliseras:

”Bland drygt 80 procent av jordens befolkning är tvåbarnsfamiljen numera norm. I länder som Kina, Thailand, Iran, Tunisien och Brasilien föder kvinnorna numera färre barn än i Sverige”, skriver han, och så påpekar han att nuvarande befolkningsökning enbart beror på att de vuxna lever ett tag till. Från och med år 2050 stannar ökningen av och då, citat, ”ska mina barnbarn leva med 9 miljarder medmänniskor i balans med naturen. Människan har aldrig gjort det tidigare”.

Fast han pekar på några problem beträffande balansen. Ett är att andelen pensionärer kommer att öka ända fram till år 3 000. Ett annat är att det ”krävs många förnuftiga och modiga beslut i stort och smått. Dessutom behövs en del nya uppfinningar samt ändrade värderingar och livsvanor.”
Aha, tänker jag, det är därför alla pratar om mängden pensionärer som ett problem. Det föreslås ju höjd pensionsålder, sänkt pension, frivilliginsatser istället för kommunal hemtjänst, legaliserad dödshjälp och liknande hela tiden.

Men det viktiga borde förstås vara att ändra på livsvanor och värderingar!  Och då har jag ett förslag:

Jag har nämligen märkt, att tankarna på min egen död har gjort mig till en allt mindre egoistisk människa. Det får mig att tro att om alla började tänka mer på hur kort livet är, så skulle värderingarna ändras automatiskt. Den värsta dödssynden, girigheten, skulle POFF bara försvinna, för vad ska man ha miljardbonusar och allt sådant till när man ligger i sin grav?

Man kunde kanske införa dödskunskap som ett ämne på skolor och universitet? Arbetsplatser kunde erbjuda de anställda guidade turer på bårhusen? Man kunde ha gravplatser lite överallt och så vidare, allt i syfte att vi alla då och då skulle tvingas stanna upp och besinna förgängligheten.

Med insikt om den förestående döden skulle det bara finnas EN ENDA sak som alla människor skulle oroa sig för på allvar, nämligen att ligga ensam, utsvulten, under långsamma plågor och dö i sitt eget träck.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 05 december 2011 - 17:22 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår