Strokesamordnarens roll: att se helheten

Inger Raune
Nyckelord: Omvårdnad, Organisation och lagstiftning, Sjukvård


Strokesamordnaren ser till att vårdkedjan fungerar för stroke­patienten och kartlägger samtidigt de olika formerna av rehabili­tering. Lena Henricson är en av två samordnare i Stockholms läns landsting. Hon är logoped och var med och startade stroketeamen i Stockholm.

Hon är kanske en lite udda fågel, säger hon själv. Lena Henricson är strokesamordnare i Stockholms läns landsting och samtidigt logoped.

– Vi är så få logopeder inom strokevården och därför är det sällan som ”logopedglasögonen” används i de här sammanhangen.

Hon påpekar hur viktig den kunskapen är. I mötet med personer som har haft en stroke, märker hon att till exempel problem med kommunikation ofta glöms bort. – Kunskapen finns, man vet att det är vanligt, ändå kommer dessa svårigheter ofta i skym­undan.

Sedan två och ett halvt år arbetar Lena Henricson som administratör och samordnare för strokevården i norra Stockholms län. Hon finns på Danderyds sjukhus och är anställd av Hälso- och sjukvårdsförvaltningen. Hon samordnar vårdkedjan för strokepatienten och kartlägger samtidigt de olika formerna av rehabilitering. Det innebär bland annat att hon ser till att informationsöverföringen fungerar mellan akutsjukhus till primärvård och förstås till patient och närstående.

Ett syfte med strokesamordnare är att kvalitetssäkra vårdkedjan för stroke­patienten, det vill säga att tillgodose behoven av kontituitet, trygghet och del­aktighet i en sammanhängande vårdkedja.

Hon arrangerar samverkansmöten för aktuella verksamheter inom kommunerna och landstinget.

– Alla strokepatienter ska erbjudas en individuell uppföljning efter sjukhusvården, säger Lena Henricson. Det innebär att man måste ta hänsyn till
de olika behov som omfattar medicinska, rehabiliterande och omvårdnads­insatser. En bedömning av behoven bör göras tre, sex och tolv månader efter utskrivning från sjukhuset.

I strokesamordnarens uppdrag ligger också att säkra rapportering till bland annat Riks-Stroke.

Det finns två strokesamordnare inom Stockholms läns landsting, en med Danderyds sjukhus som bas och en för Södersjukhuset. Funktionen är ett delprojekt i det så kallade bäst-projektet (Bättre strokevård i Stockholm) som i sin tur har funnits sedan 2004. Hennes projektanställning går ut årsskiftet 2012–2013, men hittills har det förlängts, så vi får se, säger hon.

Studier visar i dag att det aldrig är för sent att träna upp funktioner och framför allt är det viktigt att upprätthålla de funktioner man har tränat upp. I Stockholms läns landsting finns hjälp att få av ett stroketeam.

När tiden med stroketeamet är över finns sedan snart två år så kallad planerad rehabilitering, vilket man söker själv via primärvården. Det finns 15 ställen man kan söka till, varav hälften ligger i Stockholm och resten runt om i landet. Blanketten, som enligt utsago inte är alldeles lätt, ska fyllas i av personens husläkare. Man kan söka för antingen dagrehabilitering eller inneliggande rehabilitering under max 25 dagar.

– Det här ska vara återkommande rehabilitering men man måste söka varje gång – och det är ganska hårda krav, säger Lena Henricson. Annars finns även sjukgymnaster och arbetsterapeuter inom primärvården. Förstås finns också privata sjukgymnaster och logopeder som man själv kan kontakta för att få hjälp i den fortsatta träningen.

– Samtidigt kan det vara svårt att säga vad målet med rehabiliteringen ska vara, säger hon. Var går gränsen? Finns det en gräns och vem sätter den?

– Det här är något rehabiliteringen funderar över utifrån personens perspektiv. Det kan vara så att patienten och vårdgivaren inte alls har samma målsättning. Patienten vill kanske träna en funktion och bli lite bättre just där, medan vårdgivaren kräver mer om personen ska komma ifråga för ytterligare rehabilitering.

– Vi brukar säga att det viktigaste kanske är att få möjlighet och hjälp att återgå till sitt vanliga liv så mycket som möjligt. En lämplig ”läxa” kan då vara att gå på släktkalaset eller på mötet i bostadshuset. Stöd för det kan stroketeamet bistå med.

Hon vill slå ett slag för de olika patientföreningarna; Strokeförbundet, Afasiföreningen, Hjärnskadeförbundet Hjärnkraft och nhr (Neurologiskt Handikappades Riksförbund).

– Det är inte alltid lätt att få personen med stroke att förstå betydelsen av en patientförening – framför allt inte i början. Men dessa föreningar kan hjälpa till med mycket. De är de enda som lobbar i samhället för de här patienternas sak.

På ett biståndsbedömt boende finns oftast ingen personal med rehabiliteringskompetens.

– Det borde finnas någon inom de olika boendeformerna som kan bedöma om patienten har förbättrats. Någon med kunskap om rehabilitering som kan se att nu kanske det är läge för Kalle att antingen komma hem med hjälp av stroketeam eller komma till geriatrisk rehabilitering.

Lena Henricson säger att en dröm är att stroketeamet kan få gå in och göra bedömning av personer med stroke inom kommunernas korttids- och äldreboenden. Hon påpekar också att det behövs betydligt fler korttidsboenden eller någon form av ”mellanstation” för personer med stroke. En annan vision är att hemtjänsten har speciella team med rehabiliteringskompetens och strokekunskap.

– Personalen inom hemtjänsten har i uppdrag att hjälpa personen, medan rehabiliteringspersonal står med händerna på ryggen och låter personen hjälpa sig själv – med råd och stöd. Det är två helt olika arbetssätt som inte alltid är lätta att kombinera.

Bästprojektet och Lena Henricson när också en dröm om att få till ett – eller två – kompetenscentrum om stroke i Stockholm, liknande det Stroke Forum som finns i Göteborg (se faktaruta)

– Ett kompetenscentrum för patienter, anhöriga och även för professionen. Stroke innebär nästan alltid livslånga funktionshinder på ett eller annat sätt. Därför behövs ett ställe där kompetens finns och dit man kan ringa och få hjälp och stöd.
 

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 29 november 2011 - 14:33 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår