KRÖNIKA: Eko från surskogen

Mats Lundegård, journalist

 
Det bor en skogsmulle under mitt hjärta, en krumbent figur, tror jag, en urgubbe i den svenska skogen. Han har alltid funnits för mig i det gröna dunklet, snabb som ett litet djur och lätt i steget, ofta med boss i håret och kring honom beständigt en doft av mossa och svart, blankt vatten. Jag växte upp med honom för så var det med pojkar i Sverige då förtiden.

Vi levde med ekon från en litet halvmilitär scoutrörelse som fick oss att ställa upp på led då och då och lära oss knopar och hälsa fanan. Vi bibringades föreställningen att den domesticerade svenska skogen i själva verket var en vildmark som endast entusiastiska och disciplinerade pojkar och unga män kunde förstå sig på. Det luktade en smula Blut und Boden kring alltsammans men det var en halv generation för sent, guschelov så just den delen av föreställningen bleknade ganska smärtfritt bort ur mitt medvetande. 

Men ett eko från den svenska skogen och lusten till den harmlösa vildmarken dröjde sig kvar. Jag lever, litet halvsent på min ålders höst med den präglingen och tillåter mig rentav att gilla den. Jag föreställer mig att jag är i gott sällskap. Vi är många som rör oss i buskarna med en
skogsmulle som skvätter före och efter oss på stigen, litet som en hund, ett sällskap och ett skydd mot ensamheten.

I hjärtat, kanske alldeles särskilt i det inte alldeles purunga hjärtat finns en sträng att slå an, skogssträngen. Det är rart i skogen. Det är rart med dofterna och en vind som andas i trädkronorna över en och det disiga, gröna ljuset, ljuset som silar ner i den glesa, magra tallskogen. Ingenting skrämmer i den svenska skogen även om jag än idag kan frammana bilderna av den gränslösa ödemarken och dess viskande hot som beständigt var undertexten i den visdom som scoutrörelsen bestod oss. 

För ungar som växt upp på landet och kanske rört sig i skogen med en pappa eller en morfar var hemhörigheten i skogen säkert självklart. Jag föreställer mig att pojkar och unga män av den bestämningen så småningom hamnade i vägskäl där en kategori fortsatte på skogsspåret på allvar och började bry sig om jakt och fiske och kom att kvalificera en hobby från ungdomsåren. De blev kanske riktiga skogsmän till sist, en del av dem valde kanske ett yrke som vetta mot fritidsintresset. Jag föreställer mig att det finns en och annan forstmästare ute i bygderna som har den bakgrunden.

Jag har en när vän som kommer och hälsar på mig i vistet borti skogen där jag bor på deltid. Han sätter sig i bilen och kör på några timmar tvärsöver Mellansverige och hamnar hos mig i en trakt där skogen börjar på allvar. Han är inte road. Han talar om de svarta sjöarna som blänker dystert i snåla glipor i skogen, vatten att drunkna i snarare än ta sig ett bad. Han förstår inte hur folk stod ut när det begav sig, när det bodde människor i varenda by och bosättning. Han jäktar genom skogslandet och känner sig lugn och glad först när han svängt upp på vår gårdsplan och kan se ut över ett hjälpligt öppet landskap.

Jag har respekt för hans aversion. Också han kan vara i gott sällskap. Kanske har merparten av Sveriges befolkning tappat hemhörigheten i det svenska landskapet. Kanske bjuder tystnaden och mörkret bortom hastighetsbegränsningarnas skyltar bara stämningar av hot och vilsenhet för moderna människor. 

Men jag vägrar att tro det, tills vidare. Jag envisas med att tro att svenska människor har något slags oförstörbart förhållande till surskogen vi alltid haft runt oss, de raggiga horisonterna som evinnerligen stängt oss inne men också bjudit en dröm om en beständig frihet. Jag är föralldel inte fullt så romantisk att jag tror att skogen representerar den sista och oföränderliga tryggheten för människor i vårt land. 

Så var det en gång. Man tog till skogs för att undkomma förföljare och banemän. Skogen var ojämförligt stor.

I skogen fanns en fristad. Man svepte skogen om sig och tog sin tillflykt i dess gröna dunkel och små och stora ljud. Det fanns inga hot i skogen, men någon gång tröst och tillförsikt.

Och någon gång en skogsmulle tillika.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 18 mars 2012 - 23:05 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår