LEDARE: Depression en vanlig, allvarlig – och dyr sjukdom

Inger Raune, chefredaktör

 
Den gamla kvinnan stod i dörren och tittade tomt förbi mig. Vi kände varandra väl men nu ville hon inte ens komma in och prata. När vi istället gick in till henne kom tårarna. Hon sa att hon inte orkade mer, hon kunde inte sova, hon kände sig ständigt orolig. Hon ville inte leva längre. Du behöver hjälp sa jag. 

Nästa gång vi sågs hade det gått en vecka eller två. Hon stod handfallen vid sitt köksbord och tittade på högen med mediciner hon hade hämtat ut på väg hem från sjukhuset. Ska jag ta alla de här? sa hon. 

Det är 25 år sedan som min deprimerade granne och ”extramormor” blev hemskickad med en massa dåtida läkemedel som enda behandling. (Sedan dess har modernare preparat kommit – SSRI – som fungerar bättre för äldre människor.) Hon fick dock kontakt med en klok diakon och genom stöd och samtal kom hon småningom tillbaka till sitt vanliga jag. 

Ett par år senare kom Socialstyrelsens rapport som visade på stora brister i upptäckt och behandling av äldres psykiska ohälsa. Nu 23 år senare upprepas budskapet. ”Psykiskt sjuka äldre missgynnas i vården” skriver man från Socialstyrelsen i februari i år. 

I den här rapporten konstaterar man att 12–15 procent av alla över 65 år har depression. Siffran för den totala psykiska ohälsan är betydligt större, även exkluderat demenssjukdomar. 

Psykisk ohälsa är lika vanligt som förkylningar, fast oändligt mycket allvarligare, säger professor Ingmar Skoog. 

För två år sedan kom Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom. Riktlinjer som vänder sig till landstingen och sjukvården. Där finns en mycket stark rekommendation för KBT (kognitiv beteendeterapi) som åtgärd för äldre med depression. Hur många vårdcentraler erbjuder detta? Om de nu överhuvudtaget hinner upptäcka den äldres diffusa depressionssymtom bakom den dåliga magen eller ryggontet patienten söker för.

Självklart begriper jag att det kan vara svårt att erbjuda psykoterapihjälp överallt, särskilt utanför de större orterna. Men frågan är om man överhuvudtaget tänker i sådana banor när det gäller äldre personer. 

Frågan är dock större än så. Inventeringar och rapporter visar gång på gång på allvarliga brister när det gäller upptäckt, vård och behandling av äldres psykiska ohälsa. Trots det sker pågående nedskärningar av äldrepsykiatri och geriatrik. 

Hur mycket bevis behövs för att förändring ska ske i grunden och på alla nivåer? 

Det är en paradoxal kullerbytta. Politikerna ger med jämna mellanrum uppdrag om att en kartläggning ska göras. Sedan kommer rapporten och då är det som att den ger fel svar. Det här hade man verkligen inte väntat sig. Titta på alla välfungerande verksamheter. Titta bara på det fina lilla teamet de bygger upp i Blekinge! Ett team som ska försöka rädda vad som räddas kan nu när slutenvårdsplatserna inom äldrepsykiatrin har lagts ner. 

Visst, det finns ett antal så kallade goda exempel, bland annat i Västra Götaland med äldrepsykiatriska kliniken i Mölndal som centrum, liksom i Umeå. Men även här skärs det. 

Men kanske kan det ändå hända någonting den här gången. Kanske gör den här rapporten skillnad! 

Om inte annat på grund av kostnaderna. Som exempel; av alla sjukdomar lär depressionssjukdomar vara näst dyrast för sjukvården. Bland annat beroende av att den äldre deprimerade patienten återkommer gång på gång till vårdcentralen. I ogjort ärende kan man säga. 

Det borde vara i samhällets intresse att de som sitter och fördelar pengarna satsar på tidig upptäckt
av äldres psykiska ohälsa. Det kostar visserligen tid, för det tar mer än 15 minuter att höra efter vad som kan dölja sig bakom yrseln och det onda i den gamla kroppen. Men i längden vinner alla på det! Det är i alla fall min övertygelse.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 17 mars 2012 - 22:00 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår