KRÖNIKA: Det är de långa åren före döden jag tänker på

Av Ulrika Knutson, författare och journalist


”Det är skönt att bli gammal,
att vara ung är för djävligt”, löd Hjalmar Söderbergs kända suck. Det är nog menat som en tröst för de unga, knappast för de gamla som inte håller med, utan tycker att de har hamnat ur askan i elden. Det är heller ingen tröst för oss medelålders. Vi som står mitt i spärrelden mellan de gamlas krav, åldringsvårdens realiteter och våra egna tillkortakommanden. Det är Skärselden mitt i livet, full av frustration.

Det är riktigt intressant att se hur illa förberedda vi är på att få gamla föräldrar. Andra livets skiften förbereds noga i medier och allmänna medvetandet. Småbarnstiden är väl täckt, och bråkiga tonåringar får sitt, med eller utan bostavskombination. Klimakteriet uppmärksammas stort. Döden, nyss ett tabu, nu hedersgäst i varje tv-soffa. Vi vädrar vår dödsångest och oron för begravning. Ha! Om inte Döden kommer oförsynt i unga år, så är begravningen ofta en glädjefest, med sorgens tår som en skimrande pärla i ögonvrån.

Det är de långa, ibland många, åren före döden jag tänker på. Ingen förbereder oss för dem. Jag talar inte bara om sjuklig demens, utan om åldrandet i många former, sjukt och friskt. Psykiatrin vet förstås allt som är värt att veta om de gamlas ensamhet, leda, smärta, ångest, depression, ja, ren vrede över att tvingas släppa taget. Lyckliga människor kan ta bristande kroppslig och mental förmåga med ett självironiskt skratt. Men för många går gränsen för humorns makt just där. Det är inte roligt längre. Och vi medelålders barn som häpet försöker tackla mammas eller pappas förändring: Inget är bra, inget duger, inget är skojigt längre. Det är ju som att ha en obstinat tonåring i knät! En ny trotsålder. Men man har ingen auktoritet att sätta emot. Ingen alls. Plötsligt, i fasansfull klarsyn, så förstår man varför våld kan uppstå när uppkäftiga gamlingar inte vet sin plats, eller snarare sin nya roll. Lugn, kära anförvanter, jag tänker inte bära hand på er! Men blotta tanken är ett tabu som många överskridit i fantasin.

Vad har vi medelålders för förväntningar på en åldrande mor eller far? Många tänker nog lättsinnigt att det ordnar sig. När den dagen kommer griper samhället in, och ger mina äldre en värdig ålderdom. Det är därför vi betalar skatt. Vi ser framför oss den åldrige i en jämlik relation med vårdens representanter. Så är också åldringsvården organiserad, med största respekt för den åldriges integritet och fria vilja. Det allmänna ska inte pracka på de gamla en omsorg som de inte uttryckligen har bett om. På pappret är det en ovärderlig princip, i praktiken en princip som ofta måste förhandlas... 

I många fall behöver den gamle ett kraftfullt bistånd i mötet med biståndshandläggaren och alla de andra. Det är vår medelålders roll, och den kräver entusiasm, envishet och uppfinningsrikedom. Men vi är illa tränade för den rollen. Vi ska inte bara övertyga handläggaren, utan kanske lika ofta den gamla anförvanten! Har man tagit Fjärde budet på allvar, så är det nu man utsätts för prövning: ”Hedra din fader och din moder för att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land.” Luthers mästrande tillägg att vi ska tjäna, lyda och älska dem känns ganska beskäftigt, men det sitter djupt i många av oss. Men det är svårt att tjäna dårskap och lyda destruktiva impulser. Är jag så auktoritetsbunden? Vad ska pappa säga? Vad ska mamma tycka? Äsch, det gjorde jag väl upp med när jag var femton... Men nu, när auktoriteterna abdikerar på allvar, på tröskeln till senilitetens skuggrike, är det tungt att vara ett utsatt litet barn i medelåldern. Vem ska man lita på?

Det bär emot att säga emot mamma. Det bär emot att köra över tant Mimmi. Det gör ont. Det är släkt med att tappa taget och falla fritt. Men också med att klara sig själv, för en älskad människas bästa. 

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 12 mars 2014 - 13:26 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår