Peter: ”Se till att få hjälp och att få rätt skydd!”

Av Inger Raune, journalist
Nyckelord: Hjälpmedel och tillgänglighet


”Det var ett fruktansvärt trauma när jag insåg att jag skulle få leva resten av mitt liv med blöja. Det var hårt! Jag deppade ihop helt. De mentala problemen överskuggade helt de fysiska.” Peter har tung inkontinens som han fick genom en olycka för 10 år sedan. I dag lever han ett som han tycker normalt liv. Han råder alla att söka hjälp och att se till att få rätt inkontinensskydd.

– En vulgäruppfattning som ständigt återkommer i äldrevårdsdebatten är att man, ve och fasa, väger vårdtagarnas blöjor! Jag blir lika irriterad varje gång jag hör eller ser någon använda detta som ett argument för att vården skulle vara dålig. Det är ju precis tvärtom! För att kunna finna rätt inkontinensskydd till en person måste man veta hur mycket personen i fråga läcker under en viss tid. Då är just vägning oslagbart som mätmetod. Det säger Peter, 65+, som själv har vägt otaliga blöjor för att kunna dimensionera sina skydd rätt.

För nästan 11 år sedan drabbades Peter genom en olycka av en neurologisk skada som ledde till inkontinens. Det tog dock sin tid innan det konstaterades. Själv märkte han ganska snart att han inte kunde hålla urinen och hade även problem med tarmen, men sjukvården tog inte detta riktigt på allvar. Efter mycket om och men fick han genomgå neurologiska undersökningar som konstaterade en permanent skada. Han fick då all slags hjälp inklusive sjukgymnastik. Han berättar att han i början gick med krycka på grund av att ena benet släpade men det tränade han bort, med hjälp av sjukgymnastiken. Tarmen blev så småningom också bättre men ingenting hjälpte ”kisseriet”.

– Det var ett fruktansvärt trauma när jag insåg vidden av skadan, säger Peter. Jag deppade ihop helt. De mentala problemen överskuggade helt de fysiska.

– Jag insåg att jag skulle få leva resten av mitt liv med blöja. Det var hårt!

Han beskriver sin fru som det största stödet. Trots det avhöll han sig från det mesta som tidigare hade tillhört det vardagliga.

– Jag kände mig mer handikappad än jag egentligen var. Jag var rädd för ”olyckor” men var också rädd för att skydden skulle synas – eller lukta. För att man ska våga sig ut och delta i något socialt liv måste man kunna känna sig säker.

Han berättar att han så småningom fick fatt i vettiga skydd. Men det tog tid! Han ställde krav och kämpade, samtidigt som han under tiden i princip inte fick något hjälpmedel alls.

– Utom möjligen något överblivet skydd som absolut inte passade, säger han.

– Istället köpte jag barnblöjor i affären. Men de fungerade inte heller utifrån mina problem. Det blev läckage och elände.

Peter påpekar att det inte är någon skillnad på skydden för män eller kvinnor, har man tung inkontinens är de desamma. Peter har tung inkontinens. Han känner inte när blåsan är fylld eller när det är dags att kissa.

– Då handlar det om en deciliter urin eller två. Det bästa i mitt fall är absorberande skydd – blöjor alltså som man tejpar i sidorna. De tillsammans med det som kallas förstärkningsblöja, som man kan lägga in i den större blöjan, gör mig bekymmersfri i ytterligare ett par timmar. Han beskriver andra hjälpmedel som är som en engångsbyxa men som för honom är obehagliga. Det känns som de åker ner och det är vått i grenen, säger han.

– Ni kvinnor är vana vid att hantera läckage och bindor men det är inte vi män.

Peter kommer in på hjälpmedlen för inkontinens som distriktsläkaren eller distriktssköterskan skriver ut. De kommer hem i stora kartonger fyra gånger om året. Han säger att det är utmärkt att de är skattefinansierade.

– Men det finns en baksida. Det leder till en oönskad attityd. Skydden är osynliga ute i handeln eftersom de fås på recept. Det innebär att det också kan vara svårt att välja, framför allt om man behöver olika sorter samtidigt. De hjälpmedel som finns på hyllan i apoteken är de små skydden som kan hjälpa mot enstaka dropp. För övrigt hittar man ingenting.

– I många andra länder står de rediga skydden bredvid dambindorna i snabbköpen. Men då får man också betala för dem och de är inga billiga saker.

Peter anser att den vällovliga hanteringen av skydden i Sverige får oönskade effekter som har bidragit till att inkontinens har kommit att förknippas med sjukdom och kanske även en snart förestående död.

– Så baksidan med receptbelagda skydd är att det bidrar ytterligare till att man inte vågar prata om kiss- och bajsproblem.

Han tycker också att leveransen av skydd kan ställa till problem. Han kan hantera den stora mängd som anländer, han har utrymme vilket inte alla har. Han behöver inte stapla skydden i sovrum eller badrum.

– Jag förstår att det är genant att ha synliga förråd. Det är pinsamt när folk kommer hem och ser lagren.

Det var just pinsamheten som Peter själv brottades med. Skulle skyddet märkas innanför byxan.

– Det har jag som väl är kommit över efter alla dessa år. Jag bryr mig inte längre och vet också att människor inte lägger märke till sådant även om jag tidigare trodde det.

Det går också att klä sig så att det inte syns. Mörka byxor och inte alltför åtsittande. Eller också ha en kavaj som går ner lite grann.

– Det går bra, men visst måste jag alltid tänka mig för och jag har alltid en väska med ombyte.

Peter nämner också att när de ska ut och resa lite längre måste han alltid ha en större koffert för att få plats med skydden. Som alla med inkontinens tänker han på hur mycket han dricker. Inflödet påverkar ju utflödet som han säger med ett skratt.

– Men jag dricker gärna ett par, tre koppar kaffe om dagen och tar mig en öl på kvällen, så jag lever normalt tycker jag. Får man rätt skydd så fungerar det.

Han fick alltså till slut ordentliga skydd med bra material, men han påpekar att man också måste hitta egna lösningar. Allting står inte landstinget för. Ett exempel är att när inte ens allt-i-ett-skyddet räcker på natten, då kan det vara bra att trä på en byxa av skyddande material. Men den får du bekosta själv och den finns inte ens att köpa i Sverige så den importerar Peter från Tyskland via nätet. Han nämner också sängskydd som landstinget tillhandahåller. Det är engångsskydd av plast och som Peter tycker är obehagliga att ligga på. Men det finns andra skydd att köpa i handeln. De är gummerade med frotté och skönare att ligga på, säger han.

Peter återkommer till den första tuffa tiden. Till sist tog han dock ett beslut.

– Jag bestämde mig för att inte bli ett offer för mitt handikapp. Jag skulle tillbaka till ett fullständigt normalt aktivt liv! Oavsett om jag skulle bli fri från min inkontinens eller inte.

Han vill råda alla som har svårt att hålla tätt att söka upp sjukvården. Många tar inte upp dessa problem med sin läkare, säger han och hänvisar till en nordisk undersökning om inkontinens gjord 2011–2012 där omkring 6 500 personer svarade. Undersökningen visar att det är ett stort tabu att prata om inkontinens i Norden. Endast 8 procent talar öppet om sin sjukdom. Över en tredjedel pratar inte med någon – inte ens med sin partner eller läkare – om sina problem. Nästan hälften uppger att deras liv har påverkats i någon eller i hög utsträckning.

– Det är också intressant att läkarna frågar sällan eller aldrig om inkontinens. Det kan komma upp när patienten är på väg ut och redan håller i handtaget; jo och så var det ju en sak till, jag har lite svårt att hålla mig…

Peter säger att det är alltför många som lider i det tysta och tror sig veta att ingen hjälp finns. Det finns träning, mediciner, hjälpmedel bland annat.

– Se till att få hjälp och att få rätt skydd. Och det viktigaste! Våga sedan använda skydd och ge dig ut!  

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 12 mars 2014 - 12:13 © Äldre i centrum

Tillbaka till Nr 1/2014 • Det läcker – om läckage och inkontinens »

»För att man ska våga sig ut och delta i något socialt liv måste man kunna känna sig säker.«

»Jag bestämde mig för att inte bli ett offer för mitt handikapp. Jag skulle tillbaka till ett fullständigt normalt aktivt liv!« 

Loading   Sökning pågår