Äldreomsorgens Janusansikte

Av Lennarth Johansson, docent och forskare vid Aging Research Center (ARC), utredare vid Socialstyrelsen.
Nyckelord: Äldreboende


Vad ska man tro om äldreomsorgen egentligen? Kan man lita på att man får vård och omsorg ”när man så behöver”? Och god vård och inte vanvård. Äldrepolitikens dilemma är balansen mellan tilltro och misstro. Docent Lennarth Johansson har läst två böcker som ger två helt olika bilder av Caremaskandalen i Stockholm.

Det började som en tv-deckare. En anonym person kontaktade DN i oktober 2011 och berättade om vanvård av äldre på Koppargården i Vällingby, ett äldreboende som drevs av Carema. Det blev startskottet till en mediakarusell som ännu inte avstannat. Vanvård, Koppargården och Carema var rubriker som snurrade runt i media som flipperkulor. Vi fick se, höra, och läsa om liggsår, vägning av kissblöjor, underbemanning och konflikter mellan personal, tjänstemän och politiker.

Koppargården synades ingående, liksom andra äldreboenden som drevs av Carema. Det framkom att Carema ägdes av riskkapitalister. Genom avancerad skatteplanering, med hjälp av så kallade räntesnurror, hade Carema lyckats undandra en stor del av vinsten från beskattning i Sverige. Det upptäcktes att Carema hade ett bonusprogram för sina chefer, som skulle motiveras att hålla kostnaderna nere, för egen och ägarnas vinning skull. Det påstods därför att personalen var uppmanade att väga blöjorna och inte byta till nya förrän de var ”fyllda”. Uppdragsgivaren kommunen, tycktes heller inte ha kontroll över hur Carema skötte sina åtaganden, vilket framkallade ilska både hos anhöriga och allmänheten.

Det var nästan som ett eko från 1948 och Dagens Nyheters reportageserie om ålderdomshemmen. Arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson drog i gång en kampanj mot ålderdomshemmen – som han menade präglades av tristess, passivitet och förmyndarmentalitet – och för vård i hemmet. Sverige hade fått sin första äldrevårdsskandal. Politiken gjorde ett lappkast och backade ur den planerade jättesatsningen på nya ålderdomshem – koncentrationsläger, som Ivar Lo-Johansson kallade dem – som riksdagen hade fattat beslut om. Äldreomsorgen kom att ta en ny väg och den moderna äldreomsorgen föddes.

En mer närliggande föregångare (1997) till Koppargården var skandalen vid Polhemsgården (som drevs av iss-Care) i Solna, när Sarah Wägnert slog larm om vanvård av äldre. Det blev startskottet till medial granskning av då tidigare aldrig skådat slag. Måltavlan var först privat driven äldreomsorg. Efterhand fann man att vanvård var lika vanligt förekommande i verksamheter som drevs i offentlig som privat regi. Händelsen utmynnade bland annat i en ny lagstiftning – Lex Sarah – som innebär att personalen är skyldiga att rapportera missförhållanden i vård och omsorg.

Caremagate som det kom att kallas, genererade drygt 4 000 artiklar i svensk media under en tremånadersperiod oktober 2011–2012! Historien har också fått sin plats i Wikipedia.

2013 kom Erik Palms bok, Caremaskandalen. Riskkapitalets fantastiska resa i äldrevården (Carlsson). Det är en svidande uppgörelse med riskkapitalisternas intåg i svensk äldreomsorg. Boken har ett helikopterperspektiv och beskriver hur marknaden breder ut sig i ett naivt Sverige, där allt fler uppfattar att ”marknaden” per definition är av godo. Samma år kom Cecilia Stenshamns bok, Lögnen om Koppargården, Skandalen bakom Caremaskandalen (Timbro). Det är en motbok till Palms bok och kan bäst beskrivas som en slags loggbok över utveckling på Koppargården, före, under och efter skandalen. Hon synar den massmediala bilden av vad som hände vid Koppargården. Båda böckerna speglar äldreomsorgens Januskaraktär och också hur medierna stred om och mot varandras bilder av Caremaskandalen.

Det handlar alltså om kampen om tolkningsföreträdet, det vill säga kampen om sanningen. Och därmed också skuldfrågan. Vilka som är good gays respektive bad gays skiftar förstås beroende på vilken utsiktspunkt man har. Dramaturgin är sammansatt och både tillsynsmyndigheter, stadens företrädare på olika nivåer, sjukvårdsföretag och vårdpersonal får kritik.

I mängder av artiklar dissekerades vad som var sanning eller myter i vad som skedde på Koppargården. Experter kommenterade undernäring, blöjvägning och felmedicinering och hur vanligt det var i äldreomsorgen överhuvudtaget. Medierna kritiserade varandra och en pressetisk debatt uppstod om rapporteringen av Caremaskandalen.

De senaste decennierna har äldreomsorgen under valfrihetsparollen i växande utsträckning lagts ut på marknaden och utförs av privata företag. På marknaden är äldre som behöver vård och omsorg kunder, och hur verksamheten framstår i kundens ögon blir centralt, det vill säga varumärkets styrka, blir viktig. Om varumärket belastas med negativa associationer får det negativa följder för företagets marknadssituation. Ett exempel på detta är just Carema, som efter Koppargårdsskandalen bytte namn till Vardaga.

Äldreomsorgen är en politiskt styrd verksamhet, utförd av kommuner och landsting, finansierad av oss alla via skatter. Det är en oerhört omfattande och komplex verksamhet. Den utgör en bärande del av samhällets infrastruktur, med bäring på både arbetsmarknad och vardagslivet mer eller mindre för oss alla, under olika faser i livet.

Det är ett uttryck för den svenska modellen – samhällskontraktet – som innebär att vi ska bli omhändertagna från vaggan till graven av det offentliga. Vi alla bidrar till den gemensamma välfärden via våra skatter i utbyte mot att alla har ”rätt” till vård och omsorg, när man så behöver. Det står för både utfästelser och förväntningar om vad samhällskontraktet ska garantera. Den svenska modellen förutsätter legitimitet och medborgarnas förtroende.

Bilden av vård och omsorg formas och stöps om kontinuerligt, alltifrån Ivar-Lo Johanssons reportage från ålderdomshemmen 1948, till nutidens dokusåpa ”Sveriges bästa äldreboende”. Någon har sagt att det finns en utvecklingstrend som handlar om att vi har gått från ett kunskapssamhälle, till ett informationssamhälle och att vi är på väg mot ett åsiktssamhälle.

Kanske är det därför Caremaskandalen berör? Vad ska man tro om äldreomsorgen egentligen? Kan man lita på att man får vård och omsorg ”när man så behöver”? Och god vård och inte vanvård. Äldrepolitikens dilemma är balansen mellan tilltro och misstro. Kanske Caremagate är en illustration av detta?

Som ett Västgötaklimax kom våren 2014 en redovisning av uppföljningen av Koppargården två år efter det att verksamheten togs över av staden. Den visade att verksamheten inte fick bättre omdömen än tidigare, när Carema drev den. Det kan naturligtvis också tolkas på olika sätt; att staden är lika bra eller lika dålig på att driva verksamheten. Eller att Carema inte var sämre på att driva Koppargården. Eller att kvalitet i äldreomsorgen inte har något samband med om verksamheten drivs i privat eller offentlig regi? Kanske illustrerar det också äldreomsorgens akilleshäl, det vill säga svårigheterna att jämföra kvalitet över tid? Det finns varken bra indikatorer eller mått för att mäta, fånga och bestämma vad som kan förklara skillnader i kvalitet i en verksamhet som ständigt förändras.

Caremaskandalen och dess efterbörd lever vidare, i politiken och praktiken. Ny lagstiftning för att stävja räntesnurrorna har införts, skärpt tillsyn och villkor vid upphandling och ökad kontroll av avtal har frammanats. Ett förslag om förstärkt meddelarskydd i offentligt finansierad verksamhet kom förra året. En mer udda idé kom från en kommunpolitiker i Kalmar som motionerade i fullmäktige om att sätta in spioner för att övervaka personalen! Förslaget gick ut på att anlita personer som under täckmanteln av att vara timvikarier, skulle övervaka hur personalen inom äldreomsorgen sköter sig (TT den 21 juni 2013).

Om Caremaskandalen kommer att få någon återverkan på inriktningen av svensk äldreomsorg återstår att se. Vinster i välfärden är en av de frågor som spås få konsekvenser för utfallet av valet 2014. Men oavsett vad som blir resultatet, forsätter marknadiseringen av äldreomsorgen. Regeringen lade en proposition i våren 2014, som om den beslutas, innebär att kommunerna ska bli skyldiga att erbjuda valfrihet i hemtjänsten. Den tredjedel av landets kommuner som inte har beslutat att upphandla äldreomsorg enligt lov, ska nu tvingas att göra detta.

Om en fortsatt marknadisering av äldreomsorgen appellerar till de äldre, anhöriga och väljarna i allmänhet, återstår att se. 

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 05 juni 2014 - 00:42 © Äldre i centrum

Tillbaka till Nr 2/2014 • Spelet om åldrandet »

 
 
»… vanvård var lika vanligt förekommande i verksamheter som drevs i offentlig som privat regi.«

»En udda idé kom från en kommunpolitiker i Kalmar som motionerade i fullmäktige om att sätta in spioner för att övervaka personalen!« 

Loading   Sökning pågår