Äldreomsorgens omöjliga uppdrag

Nyckelord: Organisation och lagstiftning


(Ur pressmeddelande från Socialhögskolan, Lunds universitet)

Vad händer när en gammal människa börjar överväga att flytta till ett särskilt boende? Enligt lag och värdegrund som omger äldreomsorgen ska den äldres självständighet och självbestämmande stå i centrum. Men i verkligheten är det begränsade resurser som avgör. Därför kantas flyttbesluten av det paradoxala i att vilja värna om dessa riktlinjer samtidigt som det inte är möjligt. Det säger Maria Söderberg som disputerade i februari vid Lunds universitet.

Den process som föregår äldre människors flytt till ett äldreboende har Maria Söderberg undersökt. Hon har intervjuat äldre som ansökt om plats på särskilt boende samt deras anhöriga och biståndshandläggare i en mellanstor kommun i södra delen av Sverige. Det resulterade i hennes avhandling: ”Hänsynstagandets paradoxer – om äldre, närstående och biståndshandläggare vid flytt till särskilt boende”.

– Det är alarmerande att vi talar om självbestämmande när det inte är möjligt i verkligheten, säger hon.

På pappret ser det dock ut som om riktlinjerna följs. När den äldre möter en biståndshandläggare för att ansöka om ett särskilt boende, talas det om självständighet och självbestämmande. Men i realiteten har ofta handläggaren redan en klar uppfattning om i vilken mån en flytt kan bli aktuell och samtalet går ut på att få sökande, och delvis även anhöriga, att acceptera detta.

– Man talar mycket om idealet att kunna klara sig själv i det egna boendet trots att det i praktiken handlar om ekonomi och befintligt utbud av äldreboenden, säger Maria Söderberg.

– Eftersom det i dag i princip bara finns plats för dem som är i akut behov av omvårdnad, gäller det för handläggarna att skjuta på flytten in i det längsta.

Hon är noga med att poängtera det omöjliga i biståndshandläggarnas uppdrag; de ska se till att myndigheten utför sitt uppdrag på ett korrekt sätt, samtidigt som de måste vara mycket restriktiva med vilka som får de alldeles för få platserna. Ett problem kan vara att biståndshandläggarna är en relativt ny yrkeskår och hon efterlyser mer av de strategier och den kåranda som sjuksköterskorna har uppvisat i samband med nedskärningar inom vården.

Maria Söderberg pekar på några av de konsekvenser som det får när handläggarna åberopar idealet att kunna klara sig själv fast det i själva verkat är platsbrist det handlar om.

– De gamla får ofta höra att de är alldeles för friska för att bo på ett äldreboende, att där bara bor människor som inte alls kan ka klara sig själva. På så sätt bidrar handläggarna till att stigmatisera åldrandet och ökar på känslan av att man inte bör ligga samhället till last.

Maria Söderberg säger att det allra största problemet är att platsbristen inom äldreomsorgen inte får den dignitet som det borde ha på den politiska dagordningen.

– Det behövs mer diskussion om hur välfärden ska se ut och då gynnas ingen av att platsbristen göms bakom en retorik om äldre personers självständighet och självbestämmande. 

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 05 juni 2014 - 11:16 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår