Att medverka i offentliga undersökningar – en samhällsplikt?

Av Mårten Lagergren, docent och projektledare för SNAC – Swedish study on Aging and Care
Nyckelord: Organisation och lagstiftning


Sverige förfogar över en mångfald av register och särskilda undersökningar avsedda att ge det sakliga underlag som behövs för en effektiv, välgrundad välfärdspolitik. Men medborgarna, som utsätts för ständiga privata marknadsundersökningar, ser inte meningsfullheten i att ta av sin tid för att lämna uppgifter till samhället. Det skriver docent Mårten Lagergren.

Välfärdsstaten och demokratin bygger på att det finns sakligt underlag för politiska beslut. Man behöver veta hur befolkningens livssituation ser ut i olika avseenden och var det kan finnas problem. Man behöver också ha kunskap om den förmodade effekten av olika åtgärder. Detta är välbekant och i Sverige vilar det på en lång tradition.

Redan år 1749 började man i Sverige föra befolkningsstatistik. På 1900-talet när välfärdspolitiken utvecklades var tillgången till saklig information om befolkningens levnadsförhållanden en avgörande faktor. Här var Sverige en pionjär genom Folk- och bostadsundersökningarna, som infördes 1960 och sedan genomfördes vart femte år. På 1970-talet tillkom Levnadsnivåundersökningarna med rötter i den så kallade Låginkomstutredningen och SCB:s undersökningar av levnadsförhållanden, de så kallade ULF-undersökningarna. En avgörande faktor var också införandet av personidentifikation genom personnumren, som gav helt andra möjligheter att koppla ihop information från olika källor.

Sverige förfogar härmed över en mångfald av register och särskilda undersökningar avsedda att ge det sakliga underlag, som behövs för en effektiv, välgrundad välfärdspolitik. Möjligheterna att bearbeta data, som samlats in genom register och undersökningar, har heller aldrig varit större. En knapptryckning ger på bråkdelen av en sekund resultat som för femtio år sedan skulle ha sysselsatt en samling räknebiträden i en vecka!

Tyvärr har möjligheterna att samla in relevanta, tillförlitliga data inte utvecklats i samma takt. Folk- och bostadsräkningarna, som varit en grundbult i välfärdssystemet – bland mycket annat som underlag för den kommunala skatteutjämningen – lades ner på 1990-talet. Avsikten var att de skulle ersättas av register, såsom lägenhetsregistret, vilket tog 20 år att få på plats.

De särskilda undersökningar som görs, besväras av stora bortfall, som gör resultaten otillförlitliga eller till och med meningslösa. Medborgarna, som utsätts för ständiga privata marknadsundersökningar, ser inte meningsfullheten i att ta av sin tid för att lämna uppgifter till samhället, uppgifter som man sedan dessutom är osäker på om de kommer att missbrukas.

I det vällovliga syftet att tillfredsställa uppgiftlämnarnas behov av trygghet, har rigorösa sekretessregler införts. Tyvärr har detta i många fall fått till följd att data som insamlats av en instans inte får användas av en annan. Socialstyrelsen får inte lämna ut persondata till Statistiska Centralbyrån och vice versa. Folkhälsomyndigheten riskerar att inte få tillgång till Socialstyrelsens register avseende befolkningens hälsotillstånd. Härigenom spelas de stora potentiella fördelarna med personnumren bort. Man får en situation där den vänstra handen inte vet vad den högra gör.

Datainsamlingen underkastas en noggrann etikprövning, men ingen ifrågasätter det etiska i att inte medverka i undersökningar som tjänar det allmänna intresset. Och det saknas ett enda exempel på att data som insamlats för forskningsändamål har missbrukats! Risken är uppenbar att samhällets välfärdspolitik kommer att vila på en allt osäkrare grund och att träffsäkerheten i olika samhällsåtgärder avtrubbas. Utrymmet ökar då i stället för tyckanden och påtryckningar från olika intressegrupper. Missförhållanden som det saknas kunskap om, kommer heller inte åtgärdas.

Det paradoxala är att samtidigt som det blivit allt svårare att samla in och bearbeta data för offentliga ändamål pågår en mycket mer omfattande insamling och bearbetning av data för kommersiella syften. I stort sett varenda knapptryckning i Google eller Facebook finns registrerad och med dessa data kan man göra en fullständig kartläggning av enskilda personers liv inkluderande det mest privata, som man aldrig skulle lämna ut för ett offentligt ändamål.

Skillnaden är att dessa data insamlas med personens – i de flesta fall förmodligen omedvetna – medgivande, eftersom detta är en förutsättning för att få tillgång till den tjänst som erbjuds. Antingen medger man utlämningen av data eller också får man avstå från tjänsten! Det är frestande att göra en parallell till utlämningen av data för offentliga ändamål, det vill säga att man för att få den offentliga tjänsten också måste lämna ut de data om ens personliga förhållanden som behövs för handläggningen. Så är ju också fallet inom vissa områden, såsom exempelvis ekonomiskt bistånd. Men inom äldreomsorgen står gällande förordningar i vägen för en nationell registrering av funktionsförmåga som avgör behovet av hjälp.

Välfärdspolitiken bygger på medborgarnas villighet att medverka i offentliga undersökningar, men mycket tyder alltså på att denna villighet är i starkt avtagande med stora, selektiva bortfall som följd. Generella undersökningar som Levnadsnivå-undersökningen (LNU) och ULF/SILC-undersökningen brottas med stora, växande bortfallsproblem, som på sikt kan göra resultaten oanvändbara. Möjligheterna ser bättre ut för mer specialinriktade undersökningar såsom SNAC- och SweOld-undersökningarna, eftersom det här är lättare att motivera uppgiftslämnarna. Men även i dessa undersökningar är selektivt bortfall ett problem, eftersom just de äldre som det är viktigast att få med i undersökningen – de sjukaste och mest funktionsnedsatta – riskerar att falla bort.

Behovet av data för det samhälleliga välfärdssystemet har inte minskat utan snarare ökat i takt med samhällets växande komplexitet. Frågan är dock om generella undersökningar, typ LNU och ULF som är avsedda att besvara alla frågor, är en fortsatt framkomlig väg. Undersökningarna är dyrbara och det växande bortfallet gör resultaten tveksamma eller oanvändbara. Alternativet är riktade undersökningar med fokus på ett speciellt område. En ny intressant möjlighet öppnar sig genom utnyttjande av så kallade ”Big Data”, det vill säga de data som kan samlas in bland annat genom sociala media. Det finns i dag en rad med intressanta exempel på detta. Opinions- och valundersökningar kan ersättas av analyser av innehållet i Twitter och sms. Utbrott av influensa och andra epidemier kan följas genom att analysera sökningar på Google avseende frågor om symtom och så vidare. Man kan tänka sig många andra användningsområden i syfte att kartlägga medborgarnas värderingar och levnadsvillkor.

Det är naturligtvis värdefullt om dessa privata datakällor kan användas för att tjäna ett samhällsintresse och inte bara för vinstintresse, marknadsföring etc. Samtidigt ter det sig inte särskilt tilltalande att samhället, vårt gemensamma intresse, ska behöva åka snålskjuts på de privata databaserna. De allra flesta svenskar anser att samhället ska ha ett ansvar för ens liv och hälsa. Kanske behövs det då kampanjer för att få medborgarna att förstå att deltagandet i offentliga undersökningar bör ses som en plikt. Utan spaning – ingen aning!

Välfärdsamhället måste bygga på saklig, korrekt information om medborgarnas villkor i olika avseenden, annars är våra skattepengar bortkastade och demokratin ett sken. 

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 05 juni 2014 - 00:47 © Äldre i centrum

Tillbaka till Nr 2/2014 • Spelet om åldrandet »

 
»… ingen ifrågasätter det etiska i att inte medverka i undersökningar som tjänar det allmänna intresset.«

»Opinions- och valundersökningar kan ersättas av analyser av innehållet i Twitter och SMS.« 

Loading   Sökning pågår