Hålen i äldreomsorgen fylls igen av anhöriga – till vilket pris?

Av Inger Raune, journalist
Nyckelord: Anhörig


För att anhörigomsorg ska kunna vara ett så frivilligt val som möjligt för både äldre människor med behov av hjälp och deras anhöriga, krävs att samhället erbjuder olika former av omsorgsinsatser som svarar mot individuella behov och vardagsvanor hos både äldre och anhöriga. Det säger doktorand Petra Ulmanen vid Socialhögskolan i Stockholm.

När det dras ner på äldreomsorgen och antalet hjälptimmar minskar, ökar också anhörigomsorgen. Doktorand Petra Ulmanen, vid institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet, har tillsammans med sin handledare professor Marta Szebehely skrivit två rapporter som på många sätt hänger ihop. Den första ”Åtstramningens pris”, för Kommunal 2012, beskriver hur de medelålders barnen påverkas av äldreomsorgens minskning. Den senaste rapporten, som de har skrivit tillsammans med kollegan Ann-Britt Sand, handlar om att ge omsorg mitt i livet och hur det påverkar arbete och försörjning.

Forskarna börjar med att konstatera att äldreomsorgen har minskat under de senaste tre decennierna. Under 1980- och 1990-talen minskade främst antalet äldre personer som fick hemtjänst, men även de som fick äldreboende. Mellan 2001 och 2012 försvann var fjärde plats i äldreboende, drygt 30 000 platser. Här beskriver de att även om hemtjänsten ökade under samma period, är det få av de äldre som har fått lika många hjälptimmar som de skulle ha fått i ett äldreboende. Minskningen i äldreboenden har därmed inte kompenserats av utökad hemtjänst, sett till antalet hjälptimmar. Bortfallet av offentlig omsorg har i huvudsak ersatts av barnens och andra anhörigas insatser.

Effekten av RUT (privata hushållsnära tjänster) har ökat marginellt, säger Petra Ulmanen.

– Vi tillhör de forskare som var oroliga för vad rut skulle innebära för vår solidariskt finansierade välfärdsmodell, säger Petra Ulmanen.

– Den modell som säger att man ska ha hjälp efter behov inte utifrån plånbokens tjocklek. Hittills verkar det dock inte som att privata tjänster har någon större betydelse. Visserligen har privat köpt hjälp också ökat men i betydligt mindre utsträckning än anhörigas insatser.

Nytt under 2000-talet är att ökningen av anhörigomsorg berör alla grupper av äldre, oavsett utbildningsnivå. Tidigare ökade anhörigas insatser främst bland barn till lågutbildade äldre.

Rapporten ”Åtstramningens pris” har fått genomslag då den visar på effekten av nedskärningen av äldreboenden. Petra Ulmanen påpekar att diskussioner pågår bland forskare om vad de minskade antalet platser på äldreboenden består av; är det de försvunna serviceboendena det handlar om?

– Även om vi tar med detta i våra beräkningar, ser vi att äldre som behöver hjälp får mindre hjälp!

Hon och hennes kolleger har utgått från nationella siffror, bland annat Statistiska centralbyråns (SCB) stora intervjustudier om befolkningens levnadsförhållanden (ulf). Utifrån de undersökningarna kunde de se att hjälpen från vuxna barn har ökat och den i särklass största gruppen ger omsorg till gamla föräldrar.

– Det är viktigt att synliggöra den här gruppen, säger Petra Ulmanen.

– Vad ger medelålders barn för hjälp och vad får det för konsekvenser?

Rapporten ”Att ge omsorg mitt i livet” visar att drygt 140 000 personer mellan 45–66 år har, på grund av anhörigvård, gått ner i arbetstid, sagt upp sig eller gått i pension i förtid. Petra Ulmanen påpekar att vi i Sverige har en gång valt en modell för att det offentliga ska erbjuda vård och omsorg till dem som behöver.

– Man ska inte behöva vara beroende av anhöriga eller privatekonomin för att få den hjälp man behöver. Det är det som är de officiella målen och lagstiftningen. Men vi har gått mot att anhöriga ska fylla i de hål som uppstår i åtstramningen av äldreomsorgen. Det får konsekvenser! Det går inte att skära ner hur mycket som helst.

– Det finns människor – i alla åldrar – som behöver hjälp och stöd. Vem ska göra jobbet? Under vilka villkor ska det göras och vem ska betala för det?

Petra Ulmanen säger att det har blivit ett välfärdspolitiskt problem och även ett jämställdhetspolitiskt problem eftersom kvinnor blir mer negativt drabbade. I den senaste rapporten ”Att ge omsorg mitt i livet” utgår Petra Ulmanen, Marta Szebehely och Ann-Britt Sand från sin egen enkätundersökning av 3 630 personer i åldrarna 45–66 år.

– Vi ser att det är mycket vanligt att hjälpa någon minst en gång i månaden, säger Petra Ulmanen.

– Det är lika vanligt bland medelålders kvinnor och män, men när man tittar på vilka som hjälper mer än 10 timmar i veckan är det fler kvinnor som hjälper. Det är också kvinnorna som i högre utsträckning påverkas negativt i sitt välmående, vardagsliv, arbetsliv och sin ekonomi – kvinnorna har i större utsträckning än männen fått minskade inkomster på grund av omsorgsgivandet.

Tidigare forskning har visat att kopplingar finns mellan hur många timmar man hjälper och negativa konsekvenser av omsorgsgivandet. Den kopplingen är inte självklar, det visar denna studie.

– Vi ser att kvinnorna mår sämre även oberoende av hjälptiden, säger Petra Ulmanen. De har svårare än männen att hinna med fritidsaktiviteter och att umgås med vänner.

– Det är mer fysiskt och psykiskt påfrestande att ge omsorg för kvinnorna än för männen. Kvinnorna har även svårare att fokusera på sitt arbete. Det är också vanligare att de går ner i arbetstid för att ge omsorg, är tjänstlediga med eller utan lön, sjukskriver sig några dagar eller blir sjukskrivna under längre tid.

Studien visar att kvinnor oftare än män går ner i arbetstid eller går i pension i förtid på grund av omsorgsansvaret. En del säger upp sig men det är ungefär lika vanligt bland kvinnor och män, säger hon.

– Om jag ska spekulera, tror jag att många kvinnor har hela tiden i bakhuvudet frågan hur de nära och kära mår. Om nu någon inte mår bra finns det där och stör. Det blir som ett utsträckt ansvarstagande som jag tror bidrar till att konsekvenserna för välmåendet, vardagslivet, arbetet och ekonomin kan bli mer negativa för kvinnorna än för männen, även om de hjälper lika mycket.

Petra Ulmanen är tyst ett tag och skrattar sedan till.

– Vi har ju bara frågat efter de negativa effekterna. Så man kanske kan säga att vi bara har tittat med ena ögat. Men det vi är intresserade av är samspelet mellan välfärdsstatens hjälpinsatser och hur tillgången av dessa påverkar de äldre och deras anhöriga. Huvudfrågan är vilka är konsekvenserna för arbetet och försörjningen?

De anhöriga har i den här studien fått konkreta frågor som synliggör negativa konsekvenser. Det finns andra studier som visar att omsorgen upplevs som meningsfull, att det känns rätt och riktigt, man älskar den här personen och vill den väl.

– Dessa aspekter behöver man inte bortse ifrån även om omsorgen också kan ha konsekvenser som är negativa för vardagslivet, ekonomin, arbetet och välmåendet, säger Petra Ulmanen.

– Omsorgen kan ge negativa konsekvenser trots att man känner att det här vill jag göra och det känns tillfredsställande. Det är inte svart eller vitt! Statistik visar att äldreomsorgen har minskat under lång tid och hon anser att då måste man fråga sig, om nu det offentliga drar sig tillbaka – vem gör då jobbet och vad får det för konsekvenser?

– Det har skett en stor förändring så nästa fråga måste bli: Hur vill vi ha det?

Hon hänvisar till en stor svensk studie från år 2000, där äldre människor själva fick svara på frågan vem de skulle vilja ha hjälp av. Det tydliga resultatet blev att man helst skulle vilja slippa vara beroende av barnen, man föredrog kommunens hjälp. Samma svar har man fått i en rad stora studier i de nordiska länderna.

– Vi måste hålla i huvudet att det är två parter, där den ena är beroende av den andra, säger Petra Ulmanen.

– Våra svenska värderingar och kultur gör att det kan vara svårt med kärlek och närhet när man är väldigt beroende av någon.

Den frågan konfronteras hon ofta med när hon möter människor från andra länder, bland annat från södra Europa. ”Ni svenskar är så känslokalla, ni tar inte hand om era gamla.”

Vi bor inte tillsammans över generationsgränserna och vi värnar oberoende, men det betyder inte att vi är känslomässigt distanserade, säger hon.

– Vi bryr oss men på delvis andra sätt än vad som är gängse i många andra länder.

Men för att anhörigomsorg ska kunna vara ett så frivilligt val som möjligt för både äldre människor med behov av hjälp och deras anhöriga, krävs att samhället erbjuder olika former av omsorgsinsatser som svarar mot individuella behov och vardagsvanor hos både äldre och anhöriga.

– En utbyggd och väl fungerande äldreomsorg är en förutsättning för att anhöriga till omsorgsbehövande äldre ska kunna förvärvsarbeta och försörja sig på samma villkor som andra.   

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 05 juni 2014 - 11:11 © Äldre i centrum

Tillbaka till Nr 2/2014 • Spelet om åldrandet »

 
 
INTERVJUAD: Petra Ulmanen, doktorand vid Socialhögskolan i Stockholm.

 

»Man ska inte behöva vara beroende av anhöriga eller privatekonomin för att få den hjälp man behöver. Det är det som är de officiella målen.«

»Om jag ska spekulera, tror jag att många kvinnor har hela tiden i bakhuvudet frågan hur de nära och kära mår.«


 

Loading   Sökning pågår