KRÖNIKA: När orden tar slut

Av Klara Force, hårdrockgitarrist och skribent

 
En enda en kort period i mitt liv har jag haft en fast heltidsanställning. Jag arbetade måndag till fredag, åtta till kvart i fem i hemtjänsten. Jag var bara några och tjugo men jag kände mig så vuxen. Det var ett fint jobb, krävande och sorgligt förstås, men ett viktigt och bra arbete med lön och trygghet. Ett arbete att vara stolt över.

När musikkarriären började ta en smula fart och spelningarna blev fler räckte inte semesterdagarna till och jag försökte komma på en lösning för att ha kvar mitt jobb och samtidigt satsa på musiken. I vår medarbetarpärm läste jag att man kunde beviljas tjänstledighet för studier eller arbete av annan art och skickade in min ansökan. Svaret kom snabbt:

”Tyvärr, musik är ju inget riktigt jobb. Du kan inte få tjänstledigt för en hobby.”

Min första och hittills enda fasta anställning fick ge vika för en större dröm och turnéer och skivinspelningar har sedan dess varvats med vikariat och timanställningar på äldreboenden.

Utmaningarna när man jobbar på en demensavdelning är många. Det talade språket är inte längre en självklarhet och det kan vara svårt att få hjälpa den som behöver stöd. Att trösta någon som är rädd eller arg, som inte själv förstår eller minns varför, är en besvärlig uppgift. Då krävs det andra sätt att kommunicera än med ord och meningar.

För några år sedan började jag på en ny avdelning och varje kväll när jag hjälpte en demenssjuk kvinna till sängs blev det problem. Kvinnans ångest växte sig större för varje moment vid sänggåendet, hon var vettskrämd och slogs och skrek. Jag gjorde mitt handlag ännu mjukare, använde mitt vänligaste kroppsspråk och försökte lugna med snäll röst och tröstande ord. Jag lämnade henne ifred en stund för att försöka hjälpa lite senare. Ingenting fungerade. Efter ett par kvällar med samma dramatik bytte jag taktik.

Jag visste att hennes ångest brukade sätta in redan halvvägs till rummet och precis när jag känner att hennes kropp börjar streta emot tar jag ton. ”Jag var ung en gång för längesen en flottare med färg”, sjunger jag starkt. Hon slappnar av och följer mig vidare framåt. ”Alla jäntor var som vax uti min famn”, fortsätter jag och vi går båda stadigt i takt till musiken. ”I alla torp i alla byar hade jag en liten vän, ifrån Norderås till skiljet ner vid Berg”. Vi är redan i badrummet och det allra läskigaste för henne, att sätta sig på toaletten, sker som i förbifarten. ”Haderian hadera doppa Snoddas i chokla’”, skrålar jag och tröjan åker av och nattlinnet på. Efter tjugo repriser på refrängen har vi hunnit doppa hela avdelningen i chokla’ och kvällstoaletten är avklarad utan ångest eller ilska.

Min mormor slutade succesivt prata de sista åren i sitt liv. Orden flög iväg innan hon hann uttala dem. Hon fick svårt att minnas var hon hade börjat en mening redan innan hon kommit till slutet och tankarna var nog mest i en sen länge svunnen tid. Men när mormor sjöng, då kom orden tillbaka. Texter till gamla bitar satt som ett rinnande vatten och när de inte gjorde det så improviserade hon skojiga rim.

Musik är en ursprungskraft och världens bästa språk, den är större och smartare än ord. Du kan beröras av instrumentala stycken, gråta till musik som sjungs på språk du inte förstår. Musik kan trösta när ingen famn finns till hands, den kan distrahera när du är rädd så att du helt plötsligt har klarat det där du inte tordes förr. Den kan få dig att minnas en vän som inte längre finns och den kan få gamla, trötta ben att orka dansa.

När jag jobbade i hemtjänsten den där gången för tio år sedan sa min chef att musik inte är ett riktigt jobb. Men alla vi som har musiken i våra liv vet att hon hade fel, vi vet att musik är ett väldigt viktigt jobb. 

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 05 juni 2014 - 11:23 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår