Mobil läkare och ett enda nummer att ringa

Av Inger Raune, journalist
Nyckelord: Organisation och lagstiftning


Hur bör man göra för att samverkan ska fungera mellan vård och omsorg runt de mest sjuka äldre? Modellen med stort M finns nog inte, men ett antal goda exempel finns – som med fördel skulle kunna spridas över landet. Professor Mats Thorslund är en av de ansvariga för en ny rapport som i dagarna lämnats till äldreminister Maria Larsson.

Gruppen mest sjuka äldre har förekommit i debatter och diskussioner under årtionden. Kanske under andra benämningar som ålderssvaga, multisjuka, skröpliga, multiskröpliga, sköra, multisviktande. Allt för att beskriva den grupp äldre som har omfattande, sammansatta och snabbt föränderliga behov av vård och omsorg dygnet runt. Diskussioner och åtskilliga studier har handlat om hur vård och omsorg ska fungera och kunna ges på bästa möjliga sätt till dessa människor. Grundfrågan har ofta varit problemen att få till en fungerande samverkan mellan huvudmännen och mellan olika vårdformer. I dagarna har en rapport lämnats till Socialdepartementet och äldreminister Maria Larsson. Där ingår en slutrapport kring ”försöksprojekt och nätverk för bättre samverkan i vården och omsorgen om de mest sjuka äldre”.

Regeringen gav uppdrag 2010 att genomföra en vetenskaplig utvärdering av 19 försöksverksamheter som erhållit statliga stimulansmedel under tre år. I uppdraget ingick även att studera tio nätverk inom vården av de äldre. Socialstyrelsen gav uppdraget till ARC (Aging Research Center vid Karolinska Institutet och Stockholms universitet) och Stiftelsen Äldrecentrum. Målet var att få fram generaliserbara slutsatser som kan användas för att sprida goda exempel och stimulera nationell utveckling inom vården och omsorgen av de mest sjuka äldre.

Professor Mats Thorslund vid ARC är en av de ansvariga för rapporten. Han har i många år studerat och debatterat frågan om samverkan och samarbete runt den här gruppen svårt sjuka äldre. Bland annat skrev han boken ”Dirigent saknas” tillsammans med Ulla Gurner. Där påpekade de svårigheten att få ett helhetsgrepp över situationen för den äldre personen som hade flera diagnoser, som åkte in och ut till akuten. Ingen hade det övergripande ansvaret. Det var år 2003. En av slutsatserna man gör i denna nya rapport om de 19 försöksprojekten, är att man först måste fastställa vad man menar med att som äldre vara ”mest sjuk”.

– Det är en förutsättning för att kunna fånga upp rätt personer, säger Mats Thorslund.

– De projekt som lyckats bäst är de som har gjort en tydlig definition. Men det finns ingen gemensam definition hos projekten.

Uttrycket ”de mest sjuka äldre” är myntat från Socialstyrelsen men anger inte vad det egentligen betyder. En vanlig definition är det mått som Mats Thorslund kallar för Äldrecentrums eller Ulla Gurners mått, den som sedan länge används inom Socialstyrelsen och Socialdepartementet. Den innebär bland annat att personen vårdats inom slutenvård minst tre gånger under de senaste 12 månaderna.

– Det har visat sig i försöksprojekten att de som använt sig av denna definition inte har lyckats så bra, säger han.

– Man hittar personer som tidigare åkt in och ut på sjukhus, men när man träffar personen i nuläget stämmer inte den bilden med den aktuella situationen – behoven är nu för många inte desamma. Måttet har fungerat som studieexempel på hur det inte ska se ut, att lära av. Men fungerar inte lika bra när man vill fånga upp personer som man vill hjälpa nu.

Resultat från de 19 projekten visar att det verkar vara svårt att fånga upp rätt personer utifrån register.

– Vilket bland annat kan bero på att det är ont om tillförlitliga register som är aktuella, säger han.

Hur ska man då definiera för att fånga upp rätt personer?

Mats Thorslund säger att för det första måste man ha den aktuella situationen klar för sig.

– Dessa äldre personer är inte konstant dåliga på samma sätt hela tiden.

Erfarenheten från de här projekten visar att det är personalen som träffar och har hand om de äldre personerna, som har förutsättningarna att beskriva tillståndet för dessa personer.

– Vi ser att om äldreomsorgens personal slår sina huvuden ihop med primärvårdens inom samma upptagningsområde, ger det resultat. I några av projekten har de fått personal att sätta sig tillsammans och gå igenom sin befolkning. Då har de enats om vilka personerna är som har sådana problem som de måste samarbeta kring.

När Mats Thorslund beskriver de 19 försöksverksamheterna finns det så gott som ingen som har gått utanför de etablerade formerna, till exempel utanför huvudmannaskapens beslutsmässiga funktioner. Man har de organisationer man har och sedan handlar projekten ofta om att personal från respektive håll samarbetar.

– Tanken att man skulle pröva att sätta verksamheterna under samma hatt har inte funnits i projekten, säger han.

– 210 miljoner kronor är avsatta för att olika möjligheter ska prövas för att se vad som skulle kunna fungera bra för den här gruppen äldre. Bortsett från möjligen projektet i Norrköping har man inte fått in några försök där man har prövat att gå utanför ramarna, säger han.

– Det här påpekas i rapporten samtidigt som vi också konstaterar att utlysningstiden var kort vilket kan ha bidragit till att då hanns det inte med att tänka nytt. Många projekt har istället sett möjlighet att nu förverkliga idéer man har haft liggande men inte haft finansiering för tidigare.

Norrköping är ett av projekten som fungerade väl för den här gruppen äldre. Här startade man ett geriatriskt team med öppenvårdsmottagning, knutet till Vinnevisjukhuset. Teamet gjorde hembesök, hade personal med olika professioner och involverade också kommunens biståndsbedömare, bland andra.

Mats Thorslund påpekar att trots att den här verksamheten visat sig fungera, har lokala politiker tagit beslut om att det är ett projekt och att ingenting som ska permanentas.

Så är dock inte fallet med flera av de övriga projekten som har fungerat väl. Mats Thorslund nämner Skellefteå där man med goda resultat har utformat ett sätt att ta hand om äldre hjärtpatienter. Nu har man bestämt att permanenta verksamheten och samtidigt sprida arbetssättet till flera andra patientgrupper. Man har kunnat visa att det är effektivt, det vill säga att man både tjänar pengar och får en bättre kvalitet för de äldre.

Ytterligare ett projekt Thorslund vill ta fram som ett gott exempel är den mobila doktorn i Uppsala. Det bakomliggande problemet var här, som på många andra ställen, att äldre personer kom in i onödan till sjukhuset med bland annat lång väntan på akuten. Nu kan distriktssköterskan som träffar den sjuka personen i hemmet ringa till den mobila doktorn istället för att kanske ringa efter ambulans.

Sköterskan kan antingen få råd per telefon eller också kommer den mobila läkaren – som egentligen är ett team bestående av läkare och sjuksköterska. Mats Thorslund säger att resultatet är tydligt.

– Antalet personer som åkte in till sjukhusets akut minskade radikalt. Samtidigt såg man att när det mobila teamet ansåg att personen måste till sjukhus, blev hon också inskriven till rätt vård, vilket tyder på att bedömningarna blev mer träffsäkra.

 Det blev goda resultat trots att det mobila teamet bara finns tillgängligt på kontorstid. Men initiativtagarna hade inför försöksprojektet sett i statistiken att det var just under dagtid i veckorna de flesta äldre åkte till akuten. Mats Thorslund påpekar att även om man pratar om att den äldre personen åker till akuten i onödan, finns det alltid ett skäl.

– Det kan vara oro och en allmän känsla av att inte må bra. Finns det inget alternativ åker man in. Dessa personer kan ofta inte ta sig till vårdcentralen själva. Men här kan mobila doktorn fånga upp problemen.

I regeringens uppdrag låg att hitta ”goda exempel”. Har det framkommit någon eller några modeller bland försöksverksamheterna som skulle kunna användas i större skala?

Mats Thorslund anser att mobila doktorn i Uppsala är självklar! Ett annat exempel är projektet i Tyresö där man fångar upp skröpliga personer som skrivits ut från Handengeriatriken efter att ha vårdats på Södersjukhuset för till exempel lårbensbrott. Team från Handengeriatriken mötte dessa personer när de kom hem. De fanns med i hemmet för att planera inför den närmaste framtiden och även för längre fram.

– De äldre och deras anhöriga kände sig trygga med personal som var kompetent och brydde sig. De återkom dessutom med täta kontakter, framför allt i början. Det ledde till att personer kunde skrivas ut tidigare, mindre korttidsvård och färre återinskrivningar. Det är några exempel på att det inte behöver bli dyrare att göra rätt, säger han.

Mats Thorslund konstaterar också att när det gäller samarbete och samverkan mellan olika verksamheter, kan det vara lättare i små orter än i stora stadsdelar, som till exempel i Stockholm. Ett försök i Vännäs med att primärvården satt ihop med hemtjänsten fungerade utmärkt medan samma idéer i Hägersten inte fungerade alls på samma sätt.

– I Vännäs satt man bokstavligen ihop medan man i Hägersten, med stor personalskara och många privata utförare, försökte samarbeta via telefon och mail. Många studier och projekt har visat på god effekt med det som har kallats kontaktperson, vårdkontakt, lots, case manager eller dirigent. Flera projekt har också försökt med att ha en person och ett telefonnummer, säger Mats Thorslund.

– Gruppen mest sjuka äldre är verkligt sjuka även om det kan variera med dagsformen. Ett antal projekt visar på betydelsen av att ha ett telefonnummer att ringa och att den som svarar antingen själv känner personen som ringer eller snabbt kan plocka fram informationen. Det innebär trygghet inte bara för personen ifråga utan även för anhöriga. Rimligen kan det även förebygga onödiga insatser.

– Det är egentligen inga konstigheter – det handlar om sunt förnuft och borde vara självklarheter.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 05 juni 2014 - 10:52 © Äldre i centrum

Tillbaka till Nr 2/2014 • Spelet om åldrandet »

 
INTERVJUAD: Mats Thorslund är professor i socialgerontologi vid Aging Research Center (ARC).

»Vi ser att om äldreomsorgens personal slår sina huvuden ihop med primärvårdens inom samma upptagningsområde, ger det resultat.«

»… även om man pratar om att den äldre personen åker till akuten i onödan, finns det alltid ett skäl. Det kan vara oro och en allmän känsla av att inte må bra.«

Källa: 
Försöksprojekt och nätverk för bättre samverkan i vården och omsorgen om de mest sjuka äldre. Slutrapport från ARC (Aging Research Center) och Stiftelsen Äldrecentrum.

Loading   Sökning pågår