Inte godtagbart med stora skillnader i avgifter

Av Ethel Lanesjö, journalist
Nyckelord: Organisation och lagstiftning, Hjälpmedel och tillgänglighet, Ekonomi


Det är inte godtagbart med stora skillnader i avgifter för hjälpmedel. Skillnaderna måste bli synliga och ett enhetligt högkostnadsskydd bör utredas. Det anser en programberedning inom Sveriges kommuner och landsting i rapporten ”Hur olika får det bli?”.

Landsting och kommuner är skyldiga att tillhandahålla hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning, men lagstiftningen ger utrymme för skillnader i omfattningen av erbjudandet. Varje landsting och kommun beslutar själv om vilka produkter som ska betraktas som hjälpmedel och vilka avgifter som ska tas ut. Det pågår en snabb utveckling inom det välfärdsteknologiska området med nya och mer avancerade hjälpmedel. Det gäller inte minst kognitiva hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning på grund av till exempel demenssjukdomar. Samtidigt blir gränserna mellan hjälpmedel som är medicintekniska produkter, konsumentprodukter eller produkter för egenvård allt otydligare.

De regionala skillnaderna handlar dels om varierande regelverk för vilka hjälpmedel som går att förskriva samt om olika typer och storlek på avgifter som tas ut. Dessutom kan bedömningar av behov variera både inom och mellan kommuner och landsting. Enligt Hjälpmedelsinstitutet är det förhållandevis stora skillnader i villkoren för att få kognitiva hjälpmedel. Skillnaderna för andra hjälpmedel anses inte vara lika stora. Avgiftsnivåer och typen av avgifter skiljer sig mellan landsting och även mellan olika former av hjälpmedelsverksamhet, till exempel hjälpmedelscentraler, hörcentraler, syncentraler och ortopediska avdelningar och det är svårt att få en samlad bild. De avgifter som tas ut är bland annat besöks-, egen-, service- och utprovningsavgifter. Egenavgifter tas ofta ut som en del av hjälpmedlets faktiska kostnad.

Flera landsting tillämpar system med fritt val av hjälpmedel. Dit hör Stockholm, Sörmland, Kronoberg, Uppsala delvis samt region Skåne för hörapparater. (Se även artikel om fritt val sid 12.) Fyra landsting – Uppsala, Värmland, Västernorrland och Stockholm – har högkostnadsskydd som omfattar tekniska hjälpmedel. Besöks- och utprovningsavgifter kan omfattas av det ”vanliga” högkostnadsskyddet i ytterligare några landsting. Sammantaget kan avgifterna för förskrivna hjälpmedel variera från noll till 4 000 kronor per år! Det visar en genomgång av några typfall. Någon total genomgång har inte genomförts. Enligt en studie som Hjälpmedelsinstitutet genomförde 2012 kunde variationerna vara betydligt större för vissa hjälpmedel som enbart kan förskrivas i några landsting.

Skillnaderna i avgifter för hjälpmedel kan alltså vara betydande och få stora konsekvenser för enskilda personer. SKL:s programberedning anser att dagens skillnader mellan landsting och kommuner inte är godtagbara när det gäller vilka hjälpmedel som kan förskrivas eller avgifternas storlek för den enskilde. Samtidigt anser den att dagens snabba utveckling inom hjälpmedelsområdet innebär att det inte är möjligt eller ens önskvärt att genom reglering skapa en enhetlig praxis. Det är snarast en fördel om det finns utrymme för att pröva nya hjälpmedel och olika avgiftsmodeller. Däremot är det viktigt att synliggöra landstingens och kommunernas erbjudanden och avgifter så att brukare kan jämföra hur dessa ser ut. Webbtjänsten Tema hjälpmedel på 1177.se (se separat artikel) bör kunna bidra till detta.

Slutsatsen är alltså att det inte är godtagbart med stora skillnader i avgifter för hjälpmedel. Dessa skillnader bör synliggöras och ett enhetligt högkostnadsskydd utredas anser programberedningen.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 25 september 2014 - 11:28 © Äldre i centrum

Tillbaka till Nr 3/2014 • Hjälpmedel »

INTERVJUAD: Håkan Vestergren är handläggare på avdelningen för vård och omsorg, Sveriges Kommuner och Landsting.

Loading   Sökning pågår