LEDARE: Hjälp som passar mig

Av Inger Raune, chefredaktör

Rollatorn är det första som dyker upp i huvudet på mig när hjälpmedel kommer på tal. Vilken fantastisk manick den är! Ett stöd och hjälp i många osäkra och vingliga situationer. Den är enkel och lätthanterlig, man kan sitta och vila på den, använda den för att transportera tyngre saker. Som min mor gjorde med den tunga blomkrukan som skulle ut på balkongen. 

Men det är inte alltid äldre människor ser rollatorn som så fantastisk, i alla fall inte förrän de själva har börjat använda den. Jag har mött åtskilliga gamla människor som inte vågar gå ut eftersom de känner sig svaga och har svårt att gå utan att vingla till. Men de blir hellre sittande inomhus än ansöker om att få en rollator.

– Det är ytterligare ett steg i utförsbacken, sa min mor. Som att ge upp! Hon tyckte dessutom att alla börjar gå krokigt framåtböjda efter att de har börjat med rollator.

Efter lång tid och mycket tjat från min sida, ringde hon en dag och sa att nu står eländet här i hallen. Där fick den stå ett tag så att de fick vänja sig vid varandra. Hon lärde sig att uppskatta den och rak i ryggen gick hon lite säkrare igen.

Det är lätt att tycka en massa och tro att man vet, när man inte själv behöver använda hjälpmedlet. Nattfrid är ytterligare exempel på detta. Det är en kamera som med jämna mellanrum kan titta till dig när du sover. Hur lätt är det inte att säga, aldrig någonsin kommer en kamera in i mitt sovrum som kan kolla in mig när jag sover! Studier visar dock att användarna, som valt den här tekniken, känner sig trygga och de blir heller inte väckta av att en person kommer in i rummet.

Apropå trygg verkar trygghetslarmet inte alltid upplevas som särskilt tryggt! En kvinna säger att hon inte törs gå ner i källaren och hämta saker, eftersom larmet inte fungerar där och då ”får jag ju skylla mig själv om jag blir liggandes”. En man var övertygad om att hans larm fungerade när han gick till affären, men se det gjorde det inte alls. Orsaker kanske är bristande kunskap om och för höga förväntningar på tekniken.

En forskare nämner för mig att framtiden är att hemtjänsten ibland kan hälsa på via ”Skype”, det vill säga på videoskärm, eller varför inte med hjälp av en robot som Giraff. Hjälp tänker jag, vilket uppenbarligen står att läsa över hela ansiktet. Hon beskriver då lugnt och pedagogiskt att denna för mig skrämmande framtid inte innebär att de mänskliga besöken försvinner. Efter överenskommelse med den äldre personen, kanske personalen ”skypar” med den äldre två av de fem gånger de annars skulle komma hem. De kanske bara vill påminna om medicinen.

– Vi vårdforskare har ett stort ansvar nu då marknaden översvämmas av tekniska produkter, säger hon. Vi måste ta oss an de etiska aspekterna vid användningen av teknik. Den lovar mycket men det finns lite forskning kring huruvida den håller vad den lovar.

En annan forskare påpekar bestämt att tekniken ska vara till för människan, inte tvärtom. Vilket känns självklart men det är inte alltid som det låter så i debatten. Det blir lätt svart eller vitt. För vi har ju det här med pengarna…! Vilket blir billigast i längden; den rullande roboten Giraff med en videoskärm som ansikte eller den fysiska undersköterskan? Men Giraff kanske kan bli ett komplement – på den äldres villkor. Kanske även för anhöriga, som bor långt borta och nu kan ”komma och hälsa på” oftare.

I det här numret tar vi även upp lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), en lag som gäller även för äldre personer, med några undantag. Men praxis verkar ha blivit att den inte gäller för personer som har fyllt 65 år. Vilket är både konstigt och synd, för studier visar att det är kvalitetsskillnad mellan socialtjänstlagens insatser som ska ge ”skälig levnadsnivå” och LSS som ska ge rätten till ”goda levnadsvillkor”. LSS är en dyr så kallad rättighetslag så här har troligen ekonomin självsvåldigt dragit ett åldersstreck. Så visst dyker tanken på ålderism upp!

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 25 september 2014 - 09:45 © Äldre i centrum

Tillbaka till Nr 3/2014 • Hjälpmedel »

Inger Raune, chefredaktör

Inger Raune, chefredaktör

»Det är lätt att tycka en massa och tro att man vet, när man inte själv behöver använda hjälpmedlet.«


Loading   Sökning pågår