Minska risken för demens

Av Miia Kivipelto, professor i klinisk geriatrisk epidemiologi, samt Krister Håkansson, psykolog och doktorand, båda vid Aging Research Center (ARC), Stockholm
Nyckelord: Demens, Hälsa – ohälsa


Demenssjukdomar hör till våra stora folksjukdomar och ökar snabbt i ett åldrande samhälle. Många känner oro att drabbas av minnesproblem, eller att någon närstående ska göra det. Här gör Miia Kivipelto och Krister Håkansson en kort utvärdering av forskningen kring riskfaktorer som man själv kan påverka och diskuterar praktiska implikationer av dessa fynd. Vidare diskuterar de betydelsen av stödjande samhällsstrukturer för att underlätta positiva livsstilsförändringar.

Vi kan ännu inte bota Alzheimers sjukdom. Men kan vi minska risken för att bli sjuka? Risken att drabbas av demens före 65 är låg, men därefter ökar risken i snabb takt med att vi blir äldre. Om man delar in befolkningen i femårsintervaller från 65 år och uppåt kan man grovt uppskatta att antalet personer som drabbats av demens fördubblas för varje femårsintervall upp till 95 år. Av dem som blir över 95, en ålder som allt fler uppnår, har i dag ungefär hälften en demensdiagnos, i de flesta fall Alzheimers sjukdom, ofta i kombination med vaskulär demens eller andra demensrelaterade förändringar i hjärnan.

Trots intensiva ansträngningar att hitta bot, finns i dag bara läkemedel som tillfälligt kan dämpa symptomen. Genetiska faktorer har viss betydelse för risken att drabbas, men många personer utan kända riskgener får ändå Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar. Detsamma verkar gälla livsstilsfaktorer. Att undvika kända risker i sin livsstil är ingen garanti mot demenssjukdomar. Man har nyligen uppskattat att de viktigaste kända modifierbara riskfaktorerna (högt blodtryck och fetma i medelåldern, diabetes, fysisk inaktivitet, depression, rökning och låg utbildning) kan förklara cirka 1/3 av alla alzheimerfall.

Man har också uppskattat att 20 procents reduktion av dessa riskfaktorer skulle kunna leda till cirka 16 miljoner färre patienter globalt fram till 2050. Samtidigt talar mycket för att kombinationen riskgener och riskabla livsstilsfaktorer ökar risken på ett mycket kraftigt sätt, vilket i sin tur betyder att hälsosam livsstil kan ha ännu större betydelse för personer som har vissa genetiska riskfaktorer.

För att hitta möjliga skydds- och riskfaktorer för demenssjukdomar har man hittills i forskningen letat efter associationer mellan livsstil under en viss period i livet och någon typ av demensdiagnos flera år senare. Denna form av epidemiologiska studier har funnit en förhöjd demensrisk för individer med blodkärlsrelaterade riskfaktorer, men även livsstilsrelaterade riskfaktorer (rökning, hög alkoholkonsumtion, fysisk inaktivitet), ensidig kost och vitaminbrist (vitamin B12, E- och D-vitamin), och psykosociala riskfaktorer (ensamhetskänslor, depressiva känslor, stress). Skyddande associationer har man på ett motsvarande sätt hittat för en aktiv livsstil på flera plan; fysiskt, intellektuellt och socialt. Bland dessa verkar stödet starkast för att utbildning och annan kognitiv stimulans tillsammans med fysisk aktivitet kan skydda eller försena sjukdomen. Bland riskfaktorerna verkar stödet starkast för att högt blodtryck speciellt i medelåldern och andra kardiovaskulära problem kan öka risken. Flera studier har nyligen rapporterat tecken på något minskad förekomst av demens under de senaste 10–15 åren och att detta kan bero på bättre kontroll av vaskulära riskfaktorer, ökad medvetenhet om betydelsen av sunda livsvanor och högre utbildningsnivå i befolkningen.

Rent logiskt kan man inte dra några säkra slutsatser om orsak och verkan utifrån epidemiologiska studier: Hur vet man till exempel att den som är aktiv på olika sätt inte också har en högre utbildning, har ett mer stimulerande arbete, äter hälsosammare eller har en personlighet som är gynnsam? Även om man försöker kontrollera för flera av dessa variabler, kan man ändå inte utesluta att det finns någon okänd bakomliggande faktor som är den verkliga orsaken till det samband som upptäckts. Det enda säkra sättet att hitta verkliga orsaker är genom reella experiment; så kallade randomiserade interventionsstudier. Eftersom grupperna genom det slumpmässiga urvalet är likvärdiga från början kan man då vara mer säker på att en eventuell skillnad mellan grupperna beror på den eller de faktorer som en eller flera av grupperna exponerats för. Demensforskningen har nu gått in i ett skede där den typen av studier blivit möjliga. Med tanke på att demens och Alzheimers sjukdom är multifaktoriella sjukdomar, har forskarna konstaterat att man troligen måste åtgärda flera riskfaktorer samtidigt för att få optimala förebyggande effekter.

Den första stora studien i världen som bygger på denna ansats är finger- studien (Finnish Geriatric Intervention Study to Prevent Cognitive Impairment and Disability). Den genomfördes under ledning av professor Miia Kivipelto vid Karolinska Institutet och National Institute for Health and Welfare i Helsingfors. Deltog gjorde 1260 äldre personer (65–77 år) i Finland som hade olika riskfaktorer för demens baserat på CAIDEs riskskala för demens (till exempel högt blodtryck, fetma och låg fysisk aktivitet). I studien jämför man en så kallad multi-domän livsstilsinterventionsgrupp med en kontrollgrupp som fick sedvanlig hälsorådgivning. Interventionsgruppen fick ett intensivt interventionsprogram som inkluderade motion, kostråd, databaserad kognitiv träning, sociala aktiviteter samt åtgärder för att bland annat kontrollera högt blodtryck, diabetes och övervikt. (Hela interventionsschemat visas i figuren sid 32). Två års intervention blev färdig våren 2014 och man har nu börjat utvärdera effekterna av denna stora interventionsstudie.

Det första resultatet av studien presenterades i somras vid den stora internationella Alzheimerkongressen (AAIC); interventionsgruppen förbättrade sin kognitiva förmåga signifikant mer än kontrollgruppen. Bland annat förbättrades minne, planeringsförmåga och informationsbearbetning. Studien ger det starkaste beviset hittills att mångsidig livsstilbaserad intervention har positiva effekter på kognition och kan förebygga eller försena kognitiv försämring hos äldre personer – som hade ökad risk för demens. Preliminära resultat visar också att det finns individuella skillnader i hur stor nytta deltagarna hade av interventionen. Genom uppföljande analyser vill man ta reda på mer vad som ligger bakom dessa skillnader. Man planerar också att följa deltagarna upp till sju år för att utvärdera effekten av förekomsten av demens och andra kliniska sjukdomar samt hälsoekonomiska effekter.

Deltagarnas erfarenheter av studien var mycket positiva och bortfallet var lågt (11 procent under två år). Ett annat intressant resultat är att nästan alla uppgav att de helt (78 procent) eller delvis (18 procent) fullföljde de olika aktivitetsprogrammen under de två år som studien pågick. Vad kan vara förklaringen till att så många i FINGER-studien lyckades göra det de hade föresatt sig att göra? En viktig faktor för att göra långsiktiga livsstilsförändringar är att inkludera andra på olika sätt – och kanske också göra förändringen tillsammans. I finger-studien träffades man i grupper och deltog i olika aktiviteter i grupp. För den som på egen hand försöker ändra sina vanor kan man tillämpa samma framgångsprincip genom att involvera någon annan i sitt livsstilsprojekt, kanske en partner eller en god vän! Många misslyckas att ändra beteenden eftersom man är utsatt för påtryckningar från andra. I finger-studien bjöds ett urval från befolkningen in till programmet, men man betonade att deltagandet var frivilligt. De som accepterade denna inbjudan hade förmodligen en egen, inre motivation att prova de livsstilsförändringar som interventionen innebar.

Att ha en egen vilja till förändring förutsätter att man har kunskap om det man vill förändra. I finger-studien kombinerade man de olika interventionerna med hälsoupplysning, vilket alltså också kan ha bidragit till att så många fullföljde interventionsprogrammet. De konkreta råden var dessutom individuellt anpassade och utformades i dialog med utbildad personal (dietister, fysioterapeuter, psykologer, läkare och sjuksköterskor). Om vi översätter det till samhället i stort, innebär det att lättillgänglig, begriplig och tillförlitlig hälsoinformation är en nyckelfaktor. Om man dessutom lätt kan få tillgång till personer med kunskap om äldres hälsa och tillsammans utforma individuellt anpassade åtgärder, bör det ytterligare bidra till chansen att lyckas. En viktig fråga är således hur samhället kan bli ännu bättre på att få ut och göra den kunskap som finns mer lättillgänglig. Om man märker att man får positiva resultat av sina ansträngningar, blir det en viktig morot för att fortsätta. Tidsfaktorn är också viktig; det är svårare att få energi till förändringar som märks först efter lång tid, vilket kan vara fallet för utveckling av minnesproblem och demens. I FINGER-studien mätte man kontinuerligt mått på hälsomässiga framsteg genom att deltagarna fick återkoppling på förändringar i livsstilen, blodtryck och andra fysiologiska värden, samt förändringar i kognitiv förmåga på minnesträningsprogrammet. Mål ska också vara realistiska så att man har chans att lyckas med dem. Att börja där man är och införa förändringar successivt i små steg är en bra strategi för de flesta.

FINGER-studien kan med andra ord också användas för att hitta strategier som fungerar i det enskilda fallet för den som vill förändra sin livsstil i en positiv riktning; kunskap, inre motivation, att göra saker tillsammans, att fokusera på vad man ska göra i stället för vad man vill uppnå, att vara realistisk i sina mål. Det är en mix av ingredienser som ökar chanserna att lyckas. finger-studien ger också en ”finger”-visning om betydelsen av yttre faktorer som kan underlätta. De individuella skillnaderna i förutsättningar är i regel större bland äldre personer än yngre. Att tillhandahålla välutbildad personal som kan fungera som hälsocoacher, med betoning på individuell anpassning, är därför extra viktigt. Det är lätt att känna sig utanför som äldre om man kommer till en lokal med övertränade yngre eller medelålders personer, speciellt om man själv har någon typ av fysisk begränsning. Det bör därför finnas lokaler för motion med kunnig personal och med redskap som är anpassade för äldre personer, även här med utrymme för anpassning till stora individuella skillnader.

Det vetenskapliga stödet har växt eftersom det går att påverka risken att drabbas av minnesproblem och demens när man blir äldre. Konsekvenserna för både samhälle och individ blir stora även om man inte helt kan förhindra eller bota dessa sjukdomar, men däremot försena dem. Demenssjukdomar är den grupp av sjukdomar som kostar samhället mest – över 60 miljarder kronor årligen. Forskarna har tidigare uppskattat att förebyggande åtgärder skulle kunna ha stor effekt på hela samhället och samhällsekonomin – detta ska analyseras närmare i uppföljning av FINGER-studien.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 24 november 2014 - 23:51 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår