Kan anhöriga samarbeta med ogin offentlig omsorg?

Av Gerdt Sundström, professor emeritus, Institutet för gerontologi, Hälsohögskolan i Jönköping


Eventuellt stöd till anhöriga blir en kommunal fråga och tidigare fanns, med stor lokal variation och skönsmässighet, många anhörigvårdare formellt anställda som vårdbiträden (”anhörigsamariter”), en billig lösning för kommunen och välkommet för de anhöriga. Numera nästan avskaffat, skriver Gerdt Sundström här i en debatterande artikel om anhörigvårdare. 

De flesta kommuner har hemsidor och broschyrer med information till ”anhöriga”, ”anhörigvårdare”, ”du som hjälper eller vårdar en närstående” etc. I Huddinge kommun påpekar man till och med att ”Du behöver inte ha något särskilt beslut som anhörigvårdare” för att besöka kommunens Anhörigcenter. Man kan undra vad det skulle vara för beslut, men är kanske ett försök att bemöta den känsla som en del har, att begreppet ”anhörigvårdare” är myndighetsspråk för speciellt stora insatser: ”Jag bara hjälper min fru eller mamma”. Och faktum är att de flesta anhöriga ”bara” gör ”mindre” insatser. Det betyder ingalunda att de är oviktiga; de kan tvärtom vara helt avgörande.

När jag och mina sex systrar turades om att göra detta för vår mamma hade vi tillräckligt att göra, utan att dessutom gå på anhörigträffar. Behövde vi prata ut gjorde vi det sinsemellan. Så är det nog för många, antagligen de flesta. Att myndigheterna har svårt att nå ”anhöriga” är välkänt bland anhörigkonsulenterna. Och om de lyckas få tag i anhöriga är det ännu svårare att få dem att ta emot stöd för egen del. Ja, jag vet att inte alla har sex systrar, men det är faktiskt så att allt fler har nära anhöriga – tvärtemot vad många tror – föräldrar, syskon, partner, barn… Det är nog en anledning till att vi forskare registrerar allt mer anhörigvård. En annan är förstås att den offentliga omsorgen ransoneras allt hårdare. När man litet tvehågset lanserade hemsjukvård i Stockholm på 1980-talet oroades man över om det ginge att ”få gamla makar eller, yngre förvärvsarbetande familjemedlemmar att ta på sig ansvaret”. Samtidigt skulle höjda avgifter i långvården ”göra hemsjukvården attraktiv för den familj som hade möjlighet att vårda en sjuk anhörig hemma” och man diskuterade ersättning till vårdare, men därav blev föga (Svenska Dagbladet 19/3, 10/5 1982).

Julafton 2014 meddelade Dagens Nyheter att samma landsting nu utökar hemsjukvården och att nio av tio anhöriga och patienter har stort förtroende för personalen som vårdar dem i hemmet. Man glömmer dock att påpeka det som var självklart 1982, nämligen att detta inte fungerar utan anhöriga, inte heller berör man i dag frågan om ekonomisk ersättning. Man får veta en del om stöd riktat direkt till anhöriga i informationen till anhöriga, men ofta mindre om den ”vanliga” offentliga äldreomsorgen och vad som gäller för den: Det anhöriga ofta(st) efterfrågar är faktiskt bra, pålitlig offentlig(finansierad) omsorg till den man hjälper/vårdar, i sig ett stöd till anhöriga. Detta har vi visat i en rapport som Nationellt Kompetenscentrum Anhöriga just gett ut (1).

Inspirerad av Kari Waerness började jag i början av 1980-talet granska överlappningen mellan anhöriga och den offentliga omsorgen, vid en viss tidpunkt och över tid (2). Att anhöriga – ofta själva äldre – utför huvuddelen av all omsorg också i det vi kallar välfärdsstaten stod snart klart, om än många i början stod tvivlande. Men man bör också granska innehållet: När de offentliga resurserna har svårt att hålla takten med de ökande behoven, senareläggs överlappningen alltmer och syns mest i slutet av livet.

På kontinenten har man fortfarande ett mönster som påminner om det vi hade under fattigvårdsepoken (fram till 1956) och möjligen börjar närma oss igen, nämligen att man endera (och vanligen) har hjälp av sina anhöriga eller (mer sällan) offentlig omsorg, de senare ofta medellösa personer utan anhöriga. Det är här det skaver även i dagens nordiska omsorg, som ju omfattar i princip alla. ”Överlappning” mellan offentlig omsorg och anhöriginsatser behöver inte betyda ”samarbete” och det vanliga är nog att de fungerar parallellt, utan nämnvärd kontakt sinsemellan. Det är inte alltid fel, tvärtom: De är bra på olika saker och ibland finns det ett outtalat åtagande att man just gör olika insatser. Någon gång handlar det verkligen om samarbete, till allas båtnad, men alltför ofta ser man en osäker eller direkt avog inställning hos, tyvärr, främst den offentliga omsorgen. Gud finns i detaljerna, som vi beskrivit (1). Där min mamma vistades sista tiden i livet, Solberga förträffliga äldreboende i Älvsjö, fanns ett anslag på dörren: ”Du anhörig, kom ut i köket och prata med oss, vi bjuder på kaffe. Personalen.”

På äldreboendet Junegården i Jönköping finns (fanns?) ett annat anslag: ”Kaffe för anhöriga: 10 kr”. Det sänder olika signaler... På andra enheter i Jönköpings kommun bjöds anhöriga på kaffe; vid kontakt med områdeschefen om varför det var så olika, uppges bara att ”varje enhet måste få bestämma själv”. Är det ledarskap, dagens mantra? Ledarskapet i Älvsjö var inte heller bra, men avdelningspersonalen var desto bättre. På ett äldreboende jag känner väl till i Tokyo får de många frivilliga både respengar och mat, en liten kostnad för en ovärderlig resurs på äldreboendet. I Sverige skulle detta kanske bli föremål för Skatteverkets intresse. (Vi argumenterar för att ersättning till frivilliga ibland är en bra idé, i en annan, nyutkommen rapport: 3). Om man i Frankrike eller Spanien låter en hjälpbehövande anhörig bo hos sig kan man göra ett skatteavdrag. Det sänder, liksom kaffet ovan, olika signaler om hur staten tycker man ska handla, men vi svenskar svävar fritt i våra ”individualistiska” regelverk.

Eventuellt stöd till anhöriga blir en kommunal fråga och tidigare fanns, med stor lokal variation och skönsmässighet, många anhörigvårdare formellt anställda som vårdbiträden (”anhörigsamariter”), en billig lösning för kommunen och välkommet för de anhöriga. Numera nästan avskaffat (en del smärre vårdbidrag förekommer dock), men ute i världen ökar olika former av ekonomiskt stöd till anhörigvårdare, såsom i Tyskland, Nederländerna, Spanien, Storbritannien, Österrike, Italien och Syd-Korea. Det fungerar ibland bra, men kan ha bieffekter: Anhörigvård är inte alltid det bästa (4). Kan man rentav misstänka att den nyvakna satsningen på anhörigstöd blir billigare än rejäla satsningar på ”vanlig” äldreomsorg? Till exempel Nederländerna skär nu ned mycket kraftigt på den offentliga omsorgen. Och när jag ändå håller på: Varför får inte all personal på äldreboendena (och varför inte hemtjänsten också?) sin lunch betald, sittandes tillsammans med de boende, det som kallas pedagogiska måltider inom demensvården. Alla avdelningar är ju numera mer eller mindre demensavdelningar. Detta skulle med små medel förbättra klimatet på äldreboendena, som ibland har en usel måltidssituation – undernäring är som bekant ett problem – och det skapar misstämning mellan olika avdelningar. Givetvis uppmanar detta till lagbrott: Kommunen får inte vara allmänt ”generös” eller ge hjälp utan biståndsbedömda individuella behov. Men vad är behov i dessa sammanhang?! Låt oss dock inte utmynna i allmän klagan över perspektivlösa regelryttare, nej, låt oss åkalla fantasi och medkänsla, som nog är grunden för det bästa anhörigstödet. 

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 05 juni 2015 - 14:13 © Äldre i centrum

Tillbaka till Nr 2/2015 • Demens: finns nyckeln till sanningen? »

»Det anhöriga ofta(st) efterfrågar är faktiskt bra, pålitlig offentlig(finansierad) omsorg till den man hjälper/vårdar, i sig ett stöd till anhöriga.«

»Varför får inte all personal på äldreboendena (och varför inte hemtjänsten också?) sin lunch betald, sittandes tillsammans med de boende …«

REFERENSER:

1. Anhöriga äldre angår alla! (www.anhoriga.se förf. M. Jegermalm, B. Malmberg & G. Sundström). 2014.

2. I min avhandling (1983) och senare, till exempel i Framtidens anhörigomsorg (Socialstyrelsen 2004, förf. L. Johansson & G. Sundström).

3. Ideella insatser för och av äldre: En lösning på äldreomsorgens utmaningar? Forum Idéburna organisationer med social inriktning. (förf. M. Jegermalm & G. Sundström). 2014.

4. Till exempel Emilia Forssells avhandling Skyddandets förnuft (2004), visserligen om invandraranhöriga men med vidare giltighet, eller Colombo, F., A. Llena-Nozal, J. Mercier and F. Tjadens. Help Wanted? Providing and Paying for Long-Term Care. OECD Health Policy Studies, OECD Publishing. Paris, OECD. 2011.

Loading   Sökning pågår