Krönika: Att bli äldre

Av Eva Ström, författare

Jag tillhör fyrtiotalisterna, vi som aldrig blir gamla. Men nu är det visst dags? Eller åtminstone snart.
Fyrtiotalisterna blir i år 66—75 år. Det går inte längre att blunda för att man tillhör den äldre delen av befolkningen. Men med språkets makt kan man ändå bibehålla illusionen av att vara hyfsat ung. Det finns en ny term, ” yngre äldre”. Det känns som om den är skapad enkom för fyrtiotalisterna.

Själv är jag född 1947. Det har gjort mig ung i två avseenden, jag tillhör de yngsta fyrtiotalisterna. Jag började skolan vid sex och halvt års ålder. Men inte ens detta gör att jag är evigt ung.

Som författare och frilansskribent med arbetsplats i hemmet känner man inte av den där tvära övergången mellan arbetsliv och pensionärstillvaro som många av mina jämnåriga erfarit. Att läsa och att skriva artiklar eller poesi har i flera decennier redan varit min tillvaro. Det går nu varken lättare eller trögare. Med hjälp av internet har man ett oslagbart och praktiskt verktyg. Det har blivit lättare med postgång och kontakter och att ta reda på kunskap.

Som 68-åring känner jag mig inte gammal, inte än. Tvärtom tycker jag att denna ålder jag nu befinner mig i är ovanligt harmonisk, under en förutsättning, att hälsan är bibehållen. Barnen har flugit ut och det finns tid för avkopplande hobbies, som trädgård, resor och umgänge med barn och barnbarn.

Men vad är det då som skrämmer? Framtiden förstås – vi vet inte hur den kommer att se ut.

Alzheimer skrämmer, även om jag förstås som alla andra i min ålder tror att det inte drabbar mig. Men plötsligt kan det bli helt blankt i huvudet, när namnet på en bekant författare eller politiker plötsligt försvunnit. 

Det sägs ju att intellektuell verksamhet kan skydda. Men jag känner också jämnåriga som efter att ha kunnat konversera på fyra–fem olika språk enbart talar sitt modersmål. Språket som sitter djupast förankrat i själen, språket vi lärde oss först blir också det som dröjer kvar längst.

Att bli ensam skrämmer också. Om man är gift sedan många år, har man ofta symbiotiskt vuxit ihop med sin livskamrat. Hur länge än får vi ha varandra? Hur ska han eller jag kunna sova, äta eller leva utan varandra? 

Sjukdomar skrämmer också. Operationer, behandlingar, sjukhusvistelser. Vi vet inte hur hälsan i framtiden blir.

Jag tänker på mina närmaste. Min morfar föddes i Gamla stan under enkla förhållanden. Han var nummer tre av elva syskon. Fadern lämnade hemmet och modern fick ensam dra försorg om barnaskaran. Morfar var klipsk och hade bra betyg i den sexåriga folkskolan, men att läsa vidare var inte tal om. Det blev svarvarlära och lite av varje. Men kunskapstörsten var stark. På egen hand lärde han sig franska, tyska, engelska och till och med lite ryska. Det var den generationen. Han byggde sig också ett eget hus, och murade till och med en öppen spis.

Min aktiva morfar dog en februaridag med snöskoveln i sin hand. Han drabbades av en dödlig hjärtinfarkt i sitt 75:e år. På nattygsbordet låg Marcel Proust uppslagen, Un amour de Swann. Morfar läste den på franska.

Jag tyckte då, och kan tycka nu att det var en alldeles för tidig död. Inte ens 75 år blev min unga aktiva morfar år 1967. Men han fick inte uppleva en dag av åldrande och inte en dag på institution.

Detta blev däremot mormors lott. Efter en stroke kom hon på sjukhem, men hade innan dess bott på ålderdomshem, stundtals förvirrad. Hon hade tidigare bott i mitt föräldrahem, men ville själv till ett hem, eftersom hon var rädd att hon, om hon dog hemma, skulle skrämma oss, sina barnbarn. Så kan en omtanke också se ut. 

Men du är ju så ung! utbrast jag till min mor, när det visade sig att hon hade en inoperabel cancer. Hon var 80 år.

Jag är aktiv, svarade hon. 

Min mor och morfar åldrades aldrig. De dog mitt i steget. Ingen vet hur den egna framtiden blir. Vetskapen om detta gör att nuet blir allt dyrbarare. Det gäller att ta till vara de dagar vi har. Att glädjas att vi har varandra. Att vara tacksam så länge hälsan finns.

Eva Ström

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 03 december 2015 - 14:25 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår