Debatt: Avmonopoliseringens avigsidor

Av Gunilla Andrén-Sandberg, distriktssköterska och Åke Andrén-Sandberg, läkare


Om vi får leva
tillräckligt länge kommer vi alla att fysiskt eller psykiskt bli så skröpliga att vi behöver hjälp med att klara av vardagen. I det gamla bondesamhället togs de gamla omhand av den yngre generationen, men en sådan samhällsstruktur har vi inte längre. I dag får den gamle förlita sig på att samhället hjälper till när han eller hon inte klarar sig själv.

För bara något decennium sedan var hjälpen näst intill monopoliserad, eftersom kommunen stod för både omsorgen och utvärderingen, men i dag är bilden helt annan. Det är känt i många sammanhang att monopolisering leder till en stagnation, och det gäller också vård och omsorg. Under det senaste decenniet har man därför strävat mot en bättre utveckling genom att bryta ned monopolet. Ett mycket stort antal vårdföretag har vuxit upp, vilka i en större stad kan uppgå till fler än hundra: De flesta vårdföretag är då små, men det finns också stora vårdkedjor.

Tveklöst har detta lett till att nya möjligheter skapats och givit vårdtagarna möjligheter att välja vårdgivare samtidigt som vissa avarter (exempelvis orimligt vinstbegär) diskuterats.

När politikerna uppmärksammats på avarterna har alla reagerat på samma sätt: Vi måste fokusera på kvaliteten. Politiker på en höger-vänsterskala försöker lösa problemen på olika sätt, men har hittills inte förstått att konkurrens med kvalitet inte kan lösas på samma marknadsmässiga sätt som i andra samhällssituationer. Det fungerar kanske för unga, friska och starka människor, men det fungerar inte för den som är gammal och skröplig.

I en kommun vi känner till finns ett mycket stort antal bolag som hjälper gamla och svaga i hemmet med omvårdnad: städning, bäddning, hemskaffande av mat, hjälp med medicinering och personlig hygien, hjälp med att stiga upp på morgonen och påklädning respektive sänggående och avklädning på kvällen etc.

Man kan sluta avtal med dessa firmor om nästan vad som helst, men man ska då ha klart för sig att avtalet är mellan omsorgstagaren och vårdföretagen och inte med kommunen. De flesta vårdföretag strävar efter att utföra ett gott arbete, men man måste förstå att drivfjädern för dem är att tjäna pengar.

Det är således omsorgstagaren som betalar (och det är inte billigt) och alla omsorger man önskar få räknas om i minuter – relationen borde således vara som då en person köper något och då får vad den betalt för. Dessvärre förhåller det sig inte alltid så.

Ett bolag där vi har fått insyn i verksamheten delar ut medicin till omsorgstagarna utan att utdelarna har någon delegering för det, vilket de ska ha enligt lag. Vid upprepade påpekande om att medicineringen inte sköts väl och att det inte finns några delegeringar svarar visserligen en verksamhetschef att det ska rättas till, men inget händer. Ibland delas medicinen inte alls ut, någon gång har det blivit dubbel utdelning samma dag. Vid närmare kontroll visar det sig också att bolagets personal inte alltid ger frukost och hjälper omsorgstagaren upp på morgonen, toa­lettbesök med mera – trots att hon betalar för det. Detta är bara några indikationer på den dåligt motiverade personalen, den undermåliga organisationen och den ointresserade chefen.

Problemet är att  man kan handskas med en äldre människa på detta viset just på grund av vårdbehovet: Omsorgstagaren behöver vården men har inte kognitiva resurser att klaga på att hon inte får vad hon betalt för.

Hon är helt utlämnad.

Om man då går till kommunen och säger att detta fungerar inte och omsorgstagarna behöver byta vårdbolag kan kommunens representant lägga fram en lång lista på de vårdföretag som verkar inom kommunen, men … kommunen kan i konkurrensens namn inte säga att det ena eller andra företaget är bättre och kan rekommenderas respektive att ett viss företag ger mycket låg kvalitet på sina tjänster och därför inte kan rekommenderas.

Kommunen sitter således inne med viktiga uppgifter men väljer att skydda vårdföretagen i stället för att hjälpa (och skydda) de svaga som behöver hjälp eftersom de inte kan klara sig själva.

Vårdföretagens väl och ve tycks viktigare än vårdtagarens.

Kommunen kan således hänvisa till tryckta broschyrer eller hemsidor där alla vårdföretag samstämmigt bedyrar att de ger service av högsta kvalitet och avpassat efter varje persons behov. Om någon genom att studera det skrivna kan välja det bolag som ger bättre vård än andra har vederbörande en större förmåga än de flesta av oss.

De bolag som hänvisar till hemsidor måste ju dessutom ha förstått att dessa inte kan nås av huvudparten av omsorgstagarna – flertalet av dagens vårdtagare har aldrig hanterat en dator, och många som tidigare har gjort det klarar inte längre av det.

Det som återstår för att välja är bilder på glada sköterskor och biträden, vackra rum och möjligen några björkar eller blommande syrener kring en uteplats där några äldre människor dricker kaffe och ser ut att må bra. Till detta ska läggas att många av dem som behöver omsorgshjälp har en kognitiv svikt och således inte har förmåga att välja ens om de fick en fullvärdig information – de kan inte välja på logisk, ekonomisk eller annan grund. Trots det krävs det av den svage att vederbörande ska välja.

När vi blir tillräckligt gamla behöver vi hjälp. Kommunerna har ett lagstadgat ansvar för att vi ska få det, men en stor del av utförandet sker genom privata aktörer. I det läget tar kommunen – och dess politiker – ställning för att de som är så svaga att de behöver hjälp måste välja vårdgivare själva. Av kommunen får de då ingen hjälp och det underlag som vårdgivarna presenterar duger inte för att välja. De som har starka anhöriga kanske klarar av det, men de resterande är helt utelämnade.

Kommunernas representanter känner sig således bundna av en marknadsmässighet som inte leder till att de kvalitativt svaga aktörerna slås ut, utan till att bräckliga äldre människor först måste vanvårdas för att – i bästa fall – kunna förstå att de kunde fått bättre hjälp och kan byta (till något de inte kan vara säkra på är bättre).

Detta är en gräslig baksida av avmonopolisering av vård och omsorg.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 11 mars 2016 - 10:32 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår