Långt liv med hiv – ett vårdperspektiv

Av Per Andreas Persson, utvecklingsledare vid Närhälsan kunskapscentrum för sexuell hälsa, Västra Götalandsregionen


Med bra bromsmediciner lever personer med hiv lika länge som befolkningen i övrigt. Vad innebär det för verksamheter som arbetar med äldre?

Hiv är inte en förkortning, det är ett ord. När projektet Långt liv med hiv fick sitt namn hösten 2014 så var det med det i tankarna; ett bra rim, men också en metafor för hur infektionen önskas att uppfattas av dem som är bärare, ett ord och en sjukdom bland alla andra.

Med dagens effektiva bromsmediciner så kommer allt fler hivbärare att bli allt äldre, livslängden förväntas att bli likvärdig med befolkningen i övrigt. Vi vet också att en välfungerande behandling gör att smittsamheten blir mycket låg, ja till och med nästan noll. Hur förändrar det synen på hiv? Det är en fråga som var och en bör ställa sig. 

Personer med hiv kommer i allt högre grad att vara i behov av kommunens tjänster och annan typ av vård och omsorg. En nyupptäckt åldersdiabetes hos en hivbärare kommer inte att hanteras av infektionssjukvården utan kanske av vårdcentralen.

Vanliga åldersförändringar kommer även att drabba hivbärare. Nya grupper inom hälso- och sjukvården kommer därför att stifta bekantskap med människor med hiv. Vad innebär det? Är vården förberedd?

Långt liv med hiv-projektet har föreläst på vårdgymnasier, sjuksköterskeutbildningar, akutsjukvård, hem­sjukvård och äldreomsorg. En iakttagelse vi gjort är att det finns ett intresse kring hiv och att prata om det utifrån våra yrkesroller. Det är alltid en bra början. Det vi också sett är att kunskapen om hiv varierar. Några tycker att de redan har bra kunskap och är inte bekymrade för hiv. Andra behöver, trots samhällets informationskampanjer, mer information. Några behöver mycket mer kunskap. Vi möter fortfarande elever som helst inte vill ha något med hiv att göra.

Kunskapsläget och rädslan från 90-talet lever delvis kvar, där hiv är en dödlig sjukdom som smittar lätt. Det är tyvärr inte så ovanligt som man kanske vill tro. Utvärderingar som vi gjort i samband med föreläsningar där blivande undersköterskor fått beskriva sina tankar kring ett eventuellt framtida möte med en hivbärare kan låta så här: ”Viktigt att behandla alla lika”, ”Att denna person är en helt vanlig människa”, ”Det första jag skulle tänka på var smittan”, ”Jag är orolig för att få det, trots att jag inte kommer att få det”, ”Deprimerad”. Ett helt spektrum av tankar och föreställningar.

Majoriteten av dagens vårdelever och studenter har vuxit upp efter 80-talet. Förståelsen för sjukdomen varierar mycket. Samtidigt är det här personer som snart ska ut och arbeta i vård och omsorg. Några har gammal kunskap om hiv, smittsamhet och behandling, andra vet generellt väldigt lite, vilket sannolikt hör ihop med den tystnad som funnits kring ämnet under många år. Att man som professionell skulle kunna möta hivbärare inom äldreomsorgen verkar för många som en ganska avlägsen tanke.  Men så är det alltså inte. På ledarnivå tänker några nog att verksamheten tar tag i frågan om den uppstår. Det är sällan en bra strategi. Bristfällig kunskap skapar oro i onödan.

I början av epidemin skrev författaren Susan Sontag en text om hiv som metafor. Hon ansåg att samhället har ett behov av att identifiera en sjukdom som ondska och skuldbelägga sina ”offer”.Det gäller nog fortfarande i viss grad. Vi är alla ”marinerade” i vår kulturs uppfattning om vad hiv är. Vi som arbetar med att testa för hiv i vården vet att det fortfarande finns en stor rädsla för just den här diagnosen. Oron är ofta irrationell, men högst verklig. Hiv gör något med oss. Det bör vi erkänna. Men det här är också något vi kan påverka. Nyckelordet heter kunskap. 

Vad är det framtidens äldrevård bör tänka på i mötet med patienter med hiv? Hur kan man förbereda sig?

I organisationer med stor tidspress bör man fundera över vilka utbildningsinsatser som behövs. Det som blir tydligt när det gäller hiv är att sjukdomen berör många områden. 

Frågan kan på en väldigt konkret nivå handla om vilka biverkningar som bromsmediciner kan ge eller hur man tar hand om blodspill på ett tryggt sätt. Vi kan kalla det för kunna-frågor:

Vad gör jag om det sker en stickskada? Vad ska jag göra om patienten kräks upp sina tabletter?  Vad händer om någon plötsligt blöder näsblod? Här gäller vanliga hygienrutiner, allt blod ska hanteras på samma sätt. Då jobbar vi tryggt. Rutiner kring blodburen smitta ska finnas på alla arbetsplatser.

På en annan nivå kan man behöva information om frågor som har med juridik att göra. Behöver patienten alltid informera vård- eller omsorgspersonal om att hen har en blodburen smitta? Behöver personen alltid informera nya sexpartners?

Här har det hänt en del. Det finns ett missförstånd om att personer med hiv alltid måste informera om blodsmittan vid vård- och omsorgskontakter. Det är inte alltid så, ett besök hos en logoped eller matleveranser av hemtjänsten innebär ingen risk för överföring och man har därför ej heller någon plikt att informera vård- eller omsorgsgivare.

I dag kan också personer med hiv begära att informationsplikten vid sexuella kontakter omprövas av ansvarig infektionsläkare. Det kan vara aktuellt om virusnivåerna är stabilt omätbara. Kondom ska dock alltid användas.

På en tredje nivå handlar det om bemötandefrågor. Det intressanta är att kunna-frågor och juridiska frågor ofta i slutändan handlar om just bemötande. Det betyder att vårdhygien också handlar om bemötande. Att hjälp med att äta handlar om bemötande. Att en såromläggning handlar om bemötande. Att mycket av det vi gör i vården inte bara är en handling men också något mer. 

Bemötandefrågor är också något som hivbärare själva önskar att vården blir bättre på.  Det borde vi alla som jobbar i vården ta till oss. Att till exempel behöva berätta om hur man smittades för många år sedan när besöket handlar om något helt annat hör inte hemma i vårdmötet. Frågor ska vara meningsfulla, inte nyfikna.

”En medicinsk revolution”, hörde jag någon benämna den nya hivbehandlingen. Det är bara att instämma. Hiv är inte detsamma som för 25 år sedan. Vård- och omsorgspersonal kommer allt oftare att möta äldre personer med hiv och det är viktigt att verksamheter börjar lyfta frågan. 

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 09 mars 2016 - 10:45 © Äldre i centrum

Tillbaka till Nr 1/16 • Åldrandets dimensioner »

Välbehandlad hiv smittar inte
Ungefär 7 000 personer lever med hiv i Sverige, fyra av tio är äldre än 50 år. 95 procent har en välinställd behandling, som sänker virusnivåerna till praktiskt taget noll. Den som har en sådan behandling har i dag samma förväntade livslängd som en person utan hiv. Läs mer och få länkar till rapporter och undersökningar på Folkhälsomyndighetens webbplats www.hividag.se.

Sexuell hälsa i äldrevården
Långt liv med hiv-projektet pågick under 2015 och fortsätter nu inom ett större projekt på temat sexualitet, äldre och vård. Arbetsnamnet är SRHR i äldrevården, där förkortningen står för Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Pilotverksamheter kommer att utbildas under hösten 2016. Länk till projektet: www.narhalsan.se/ksh.

Loading   Sökning pågår