Psykisk ohälsa hos en av fem äldre

Robert Sigström, ST-läkare i psykiatri vid Sahlgrenska universitetssjukhuset och forskare vid AgeCap, Göteborgs universitet


Psykisk ohälsa hos äldre
är oftast en del i en mer komplex ohälsa, där även kroppslig ohälsa, sviktande kognitiva förmågor, individens sociala situation och dennes långa och unika livshistoria kan spela roll. Det kan vara en svår uppgift, både för individen själv och för vårdpersonal, att identifiera hur dessa olika faktorer förklarar uppkomst av symtom på psykisk ohälsa. Dock behöver komplexiteten finnas närvarande vid bedömning av vilka insatser som kan tänkas vara till gagn för en äldre person med psykisk ohälsa.

Inte all psykisk ohälsa är att likställa med en psykiatrisk diagnos som ska behandlas med exempelvis psykofarmaka. Samtidigt finns risken att symtom som faktiskt borde ses som psykiatriska tolkas som en förväntad reaktion på åldrandet eller dess kriser.

Alla med psykisk ohälsa söker inte hjälp, eller upptäcks inte av vården. Allmänläkare identifierar ungefär hälften av alla depressioner som i efterhand bekräftas med en psykiatrisk intervju [1]. De som diagnosticeras och behandlas är en selekterad grupp som inte behöver vara representativ för alla med liknande besvär. Forskning i representativa befolkningsurval är därför nödvändig för att klarlägga hur vanliga psykiska störningar är, hur deras förlopp är, och vilka faktorer som påverkar risken att drabbas. En avgörande fråga för sådana studier är att definiera vad som krävs för att en person ska anses lida av exempelvis depression. Den bästa metoden anses vara så kallade diagnostiska intervjuer, utförda av antingen tränade lekmän eller sjukvårdsutbildade personer.

Majoriteten av forskning om psykiatriska tillstånd hos äldre har fokuserat på demens och depression. Ett mindre antal studier har undersökt ett bredare spektrum av psykiska störningar [2; 3]. De finner att cirka 10–20 procent av befolkningen över 65 år har någon psykiatrisk diagnos som kan identifieras med diagnostiska intervjuer, det vill säga uppfyller internationella diagnostiska kriterier.

Dock har ungefär en lika stor andel depression eller ångest som inte uppfyller dessa kriterier, men ändå påverkar livskvalitet och funktionsförmåga. Studier där personer med sådana mildare tillstånd följs över tid visar att de har en tydligt ökad risk att vid uppföljande undersökning ha utvecklat allvarligare tillstånd, jämfört med de som inte har några symtom på depression.

Risken att drabbas av demens ökar kraftigt med stigande ålder, men vad gäller andra slags psykiska störningar, såsom psykotiska syndrom, depression och ångest, finner de flesta studier att förekomsten är lägre bland äldre personer [4]. Det skulle delvis kunna bero på att  allvarlig psykisk ohälsa har ett samband med kraftigt förkortad livslängd, så att många med dessa tillstånd helt enkelt inte uppnår hög ålder. En annan tänkbar förklaring är att många ångest- och depressionstillstånd blir mindre påtagliga med åldern, i takt med att människor blir bättre på att reglera sina känslor [5].

Andra förklaringar kan ha att göra med olika felkällor. Till exempel kan det vara så att äldre människor med psykisk ohälsa oftare tackar nej till att delta i studier, än yngre människor med psykisk ohälsa. Det anförs också ofta att symtombilden vid exempelvis depression hos äldre ofta är mindre uttalad än hos yngre personer, så att den inte uppfyller de diagnostiska kriterierna och därmed inte fångas av de intervjuinstrument som används.

Sjunkande förekomst av psykisk ohälsa med stigande ålder är också paradoxalt med tanke på att stressande omständigheter som anses öka risken för psykisk ohälsa, såsom kroppslig sjukdom, syn- och hörselnedsättning och andra funktionsnedsättningar, smärta och förlust av närstående, blir vanligare med stigande ålder. Det bästa sättet att studera hur åldrandet i sig påverkar risken att drabbas av psykiska störningar är att följa samma personer över tid i så kallade longitudinella studier.

Ett flertal sådana studier visar att förekomst och insjuknandegrad i depression ökar från pensionsåldern och uppåt, men bilden är inte entydig, då en del studier finner en minskad förekomst med stigande ålder [6; 7]. Även psykotiska symtom, det vill säga vanföreställningar och hallucinationer, tycks öka med stigande ålder bland äldre.

En tänkbar förklaring till att depression och psykotiska symtom skulle bli vanligare med stigande ålder är att de har samband med åldersbetingade förändringar i hjärnan. Depression tycks ha ett samband med kärlsjukdom i hjärnan och är till exempel mycket vanligt i efterförloppet till stroke [8]. Psykotiska symtom kan ibland vara ett tidigt tecken på begynnande kognitiv sjukdom (demens) och är dessutom mycket vanliga under förloppet av sådan sjukdom.

Förekomsten av allvarliga psykiatriska syndrom som debuterar i unga år, såsom bipolärt syndrom och schizofreni, är lägre bland äldre än bland yngre. Som berörts ovan, beror det sannolikt till stor del på att dessa tillstånd har ett samband med kraftigt reducerad livslängd. I likhet med resten av befolkningen lever dock patienterna allt längre, och antalet äldre med dessa sjukdomar kommer att öka framöver. Det finns dock relativt lite forskning som specifikt har studerat äldre personer med bipolär sjukdom och schizofreni.

Ångestsyndrom, såsom olika typer av fobier, tycks bli mindre vanliga med stigande ålder. En del studier har visat att det på gruppnivå är svårare att experimentellt framkalla rädsla hos försökspersoner ju äldre dessa är. Det finns även studier som tyder på att det autonoma nervsystemet, som bidrar till många ångestsymtom såsom hjärtklappning och orolig mage, uppvisar mindre aktivitet hos äldre än hos yngre människor.

Vissa studier tyder dock på att andra slags ångestsymtom, såsom överdriven ängslighet och oro inför framtiden, inte minskar med stigande ålder. Ångest är också mycket vanligt vid depression. Kroppsliga sjukdomar, såsom kol, hjärtsvikt och kärlkramp ger också ångestliknande och ångestgivande symtom, som andfåddhet. Sammantaget innebär det att ångest sannolikt är minst lika vanligt som depression hos äldre, men är betydligt mindre utforskad [9].

Ett flertal studier finner att personer med depression, även av lindrigare slag, dör tidigare än dem utan depression, även när man så gott man kan kontrollerar för andra faktorer som påverkar överlevnad, såsom manifesta kroppsliga sjukdomar. Deprimerade patienter har sämre prognos vid diabetes och efter hjärtinfarkt, men det är inte visat att prognosen förbättras när depressionen behandlas. Mekanismen bakom dessa fenomen är inte klarlagd, men hypoteser inkluderar ökad grad av inflammation i kroppen och rubbningar i stressrelaterade hormonsystem.

Självmord är en relativt ovanlig, men viktig, konsekvens av psykisk ohälsa hos äldre. Äldre män har de högsta självmordstalen i Sverige och en absolut majoritet av de äldre som tar sitt liv har en potentiellt behandlingsbar psykiatrisk diagnos [10].

Sammanfattningsvis finns mycket epidemiologisk forskning om depression hos äldre och viktiga riskfaktorer har identifierats. Det finns även en liten, men växande, litteratur om andra psykiatriska syndrom hos äldre, men överlag finns det relativt få kliniska studier inom det äldrepsykiatriska fältet. En bidragande orsak till det är att endast en minoritet av äldre personer med psykisk ohälsa identifieras i vården och kommer under behandling. Detta påverkar i sin tur möjligheterna att göra studier där olika interventioner prövas specifikt på äldre patienter.

Det vetenskapliga underlaget är mindre gott vad gäller nytta och risker vid behandling av psykisk ohälsa hos äldre, vilket sbu nyligen konstaterade i sin rapport om depressionsbehandling hos äldre [11].

Viktiga uppgifter för framtida forskning är således att studera enkla och träffsäkra metoder för att identifiera psykisk ohälsa hos äldre, att implementera den epidemiologiska kunskapen i forskning om konkreta preventiva åtgärder mot psykisk ohälsa, samt att bättre studera effekten av såväl farmakologiska som icke-farmakologiska behandlingsmetoder.

robert.sigstrom@neuro.gu.se

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 09 mars 2016 - 10:38 © Äldre i centrum

Tillbaka till Nr 1/16 • Åldrandets dimensioner »

”En tänkbar förklaring till att depression och psykotiska symtom skulle bli vanligare med stigande ålder är 
att de har samband med åldersbetingade för­ändringar i hjärnan.”

Referenser
1. Mitchell AJ, Vaze A, Rao S. Clinical diagnosis of depression in primary care: a meta-analysis.The Lancet 2009;374(9690):609-619.

2. Ritchie K, Artero S, Beluche I et al. Prevalence of DSM-IV psychiatric disorder in the French elderly population. British Journal of Psychiatry 2004;184:147-52.

3. Préville M, Boyer R, Grenier S et al. The epidemiology of psychiatric disorders in Quebec’s older adult population. Canadian Journal of Psychiatry/Revue Canadienne de Psychiatrie 2008;53(12):822.

4. Gum AM, King-Kallimanis B, Kohn R. Prevalence of mood, anxiety, and substance-abuse disorders for older Americans in the national comorbidity survey-replication. The American Journal of Geriatric Psychiatry 2009;17(9):769-781.

5. Reed AE, Carstensen LL. The theory behind the age-related positivity effect. Frontiers in psychology 2012;3.

6. Büchtemann D, Luppa M, Bramesfeld A, Riedel-Heller S. Incidence of late-life depression: A systematic review. Journal of affective disorders 2012;142(1):172-179.

7. Djernes J. Prevalence and predictors of depression in populations of elderly: a review. Acta Psychiatrica Scandinavica 2006;113(5):372-387.

8. Taylor WD, Aizenstein HJ, Alexopoulos GS. The vascular depression hypothesis: mechanisms linking vascular disease with depression. Molecular psychiatry 2013;18(9):963-974.

9. Wolitzky-Taylor KB, Castriotta N, Lenze EJ et al. Anxiety disorders in older adults: a comprehensive review. Depression and Anxiety 2010;27(2):190-211.

10. Waern M, Runeson BS, Allebeck P et al. Mental disorder in elderly suicides: a case-control study. American Journal of Psychiatry 2002;159(3):450-455.

11. Behandling av depression hos äldre. En systematisk litteraturöversikt.Statens beredning för för medicinsk utvärdering (SBU)  2015.

Loading   Sökning pågår