Krönika: Gunlaug den äldre

Av Gunlaug Östbye


Rubriken på det program
i Sveriges radio P1 som jag var snubblande nära att få hålla som lyssnarnas sommarpratare var ”Att bli gammal”. Jag har funderat mycket på vad det egentligen innebär.

Radioredaktionen anser att 65 år är gränsen, för jag presenterades varken som arkitekt eller journalist, eller visionalist som jag ofta kallar mig, utan rakt av som pensionär. Oavsett vad man gjort tidigare i livet, så förlorar man sin identitet och går in i den stora skaran av pensionärer. Men Konrad Adenauer, förbundskansler i återuppbyggnaden av Tyskland, hade sitt ämbete från 73 till 87 års ålder. Och Hillary Clinton respektive Donald Trump kommer efter två eventuella presidentperioder vara 78 år.

Några stolpar ur mitt liv visar att tiden förändrats. Men hur har jag förändrats? Och har jag bidragit till någon förändring?

Mitt första arkitektuppdrag... Ett radhusområde till en småhusfirma. Jag minns fortfarande planlösningen. Köket var öppet mellan underskåp och överskåp mot vardagsrummet för kontakt mellan den som lagar maten och den övriga familjen. ”Nej!” sa stadsarkitekten, som granskade planen. ”När jag kommer hem till middag, då ska det inte lukta mat i huset!” Så jag förlorade uppdraget, för husfirman ville få snabb behandling – vilket uppfylldes när stadsarkitekten själv ritade. Så gick det till då.

Och i dag, säg den lägenhet som inte har hela köket i vardagsrummet. Det främjar gemenskapen och dessutom vinner man mycket dyrbar yta.

Kampen för jämställdhet har varit tuff. Att vara ensam, yrkesarbetande mamma med fyra barn innan det fanns dagis. Det kunde heta att man offrade sina barn för att få arbeta med det man ville.

Jämställdhet betyder balans. Jag ritade min logga med en cirkel för det kvinnliga och en för det manliga. Människan i centrum, inte vinstmaximering, och däröver ett tak för att bygga i samverkan.

Jag ritade mig fram till att förstå vart jag strävade. Man kan också använda musik som bokstäver för att förstå, ett musikaliskt alfabet. Men var finner jag bokstäver för att förstå vart min man tog vägen, min allra käraste, min livskamrat, som helt oväntat gick bort under en skidfärd på ett soligt fjäll. Och var finner jag någon som på allvar vill diskutera en förklaring!?

Jag kan inte längre höra syrsor, det är sant. Men det bryr mig mindre än att jag inte längre kan segla. Vi hade båda börjat känna oss lite ringrostiga i prövande lägen, ja till och med att ta sig i och ur vår lilla IF-båt kunde vara knepigt. Att hissa segel, stänga av motorn och höra tystnaden! Att bara glida fram i Åbolands yttersta skärgård, finna natthamn vid en klippa, somna under stjärnorna, vakna till morgondopp, soltorka på klippan och dricka kaffe i sittbrunnen, det är livskvalitet.

Nu gäller att finna nya värden och utmaningar.

När jag blev ensam... Fem rum och kök, där två personer samlat på sig allt från ett aktivt liv, kläder, möbler, föreläsningsanteckningar, böcker, minnen, att knöka in i en etta på 44 kvadratmeter, det kräver krafter som jag inte vet varifrån jag hämtade.

Fokusera! Prioritera!

Jag valde frågan om demokrati. Fria val! Yttrandefrihet! Wow! Vi är världens demokrater, och vi kan lära hela världen hur bra vi är! Är vi? Är det demokrati att behöva samla namnunderskrifter eller tåga med plakat för att bli hörd? Jag är glad och stolt över att från usa ha infört charrette i Sverige, en metod där alla parter som berörs av ett byggprojekt träffas i tidigt skede, bidrar med sin kunskap, och sätter ramar, i stället för att kämpa med klagomål, när allt är för sent för att ändras.

Men våra kvarnar mal långsamt. Avståndet mellan ”den lilla människan” och hennes politiker, med tjänstemannabarriären emellan, kan överbryggas – om man bara orkar att se det, och om det finns en vilja att överbrygga.

”Det har vi prövat förr!” ”Det är för dyrt!”

Det är några vanliga argument för dem som inte vill eller vågar förändring. Enligt vår grundlag utgår makten från folket. I Tyskland har jag i åratal följt Stiftung Mitarbeit, en stiftelse för samarbete, och deras arbete med demokrati underifrån. Städer som Bonn och Heidelberg har skapat en transparens, en demokratiprocess som kompletterar den gängse beslutsprocessen. Trots ett utbrett politikerförakt hämtar vi inte hem modeller från andra. Jag upplever att tron på att vi är bäst gör att vi inte ens lyssnar.

Otålig vandrar jag vidare.

Så länge som hälsan står bi, så är skillnaden mellan den unga Gunlaug och den gamla Gunlaug i stort sett bara att Gunlaug den äldre har erfarenheter, massor av erfarenheter, som skulle ha varit till stor hjälp tidigare i livet.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 03 oktober 2016 - 12:35 © Äldre i centrum

Tillbaka till Nr 3/16 • Liv före döden »


"Så länge som hälsan står bi, så är skillnaden mellan den unga Gunlaug och den gamla Gunlaug i stort sett bara att Gunlaug den äldre har erfarenheter, massor av erfarenheter."

Loading   Sökning pågår