Sorgen behöver inte döda

Av Anna Bratt, fil dr och universitetsadjunkt vid Linnéuniversitetet samt specialistpsykolog vid barn- och ungdomspsykiatriska kliniken på Södra Älvsborgs sjukhus i Borås


Risken att dö efter att ha förlorat en kär familjemedlem är inte så stor som forskningen tidigare har trott. Det visar Anna Bratt i sin avhandling om äldres hälsa efter närståendes dödsfall.

Att förlora ett barn eller en make/maka beskrivs ofta i forskningen som den värsta och mest stressande händelsen man kan vara med om. Ju äldre vi blir, desto större risk för att drabbas av förluster av nära och kära. Studier har visat att förlust av make/maka eller barn kan ha en negativ påverkan på hälsan såsom ökad dödlighetsrisk, depression och oro. Att förlora ett barn beskrivs ofta i forskningslitteraturen som värre än andra förluster, trots avsaknad av studier om detta.

I avhandlingen ingår tre grupper av äldre som har förlorat antingen ett barn, make/maka eller barn och make/maka. Syftet var först att undersöka om de drabbade upplevde att förlusten var en av de tre viktigaste negativa händelserna i livet och därefter hur de olika förlusterna påverkar livstillfredsställelse och dödlighet. Deltagarna hämtades från den stora svenska undersökningen snac (Swedish national study of aging and care), de var boende i Karlskrona och Skåne och i åldern 60–96 år. Tiden efter förlusten varierade stort, alltifrån nyligen till som längst 66 år sedan.

Som väntat beskrev de flesta att förlusten var en av de tre viktigaste negativa händelserna. Bland dem som antingen hade förlorat ett barn eller sin make/maka nämnde 70 procent sin förlust, medan så mycket som 30 procent inte nämnde förlusten alls. I stället beskrev de andra förluster, såsom att ha förlorat en förälder i tidig ålder, eller andra svåra erfarenheter, såsom att ha varit utsatt för övergrepp, traumatiska händelser från andra världskriget eller missbruk. Bland dem som hade förlorat både ett barn och en maka/maka hade 48 procent med båda förlusterna, medan 24 procent endast nämnde barnet och 16 procent endast maken/makan. Cirka 12 procent nämnde inte någon av förlusterna alls.

Även om frågan inte ställdes i studien så finns ingenting i svaren som talar för att just förlust av barn skulle vara mer smärtsamt. Det är därför viktigt att vara mer försiktig framöver i litteraturen när det gäller att göra uttalanden om att förlust av barn är värre än andra förluster.

I dagligt tal sägs ofta att när den ena partnern dör så dör också den efterlevande partnern kort efteråt. Men är det så? Tidigare forskning beskriver en ökad risk att dö både efter förlust av make/maka och barn. Den ökade risken beskrivs vara 6–21 procent, och då framför allt det första halvåret efter förlusten. Det är oklart vad som skulle orsaka en ökad dödlighetsrisk. Antaganden som tas upp är att det är relaterat till psykiska besvär, ensamhet, sekundära konsekvenser orsakade av förlusten såsom ekonomiska bekymmer, dåliga matvanor, ökad alkoholkonsumtion.

I avhandlingen undersöktes om de äldre i förlustgrupperna hade en ökad dödlighetsrisk jämfört med de äldre som inte hade drabbats av förluster. Resultaten visar att för varje år som går minskar risken att dö med en procent. Det finns således en mycket liten risk som kan kopplas till erfarenheten att ha förlorat en familjemedlem.

Hur kommer det sig att andra studier har visat en ökad dödlighet? En förklaring kan vara att de flesta studier har omfattat många tusentals människor, och att det krävs att många deltar för att hitta eventuella risker. Ytterligare en viktig förklaring kan vara att de äldre som deltog i den här studien ju är de som hade överlevt förlusten. Sammanfattningsvis tycks risken att dö efter förlust av nära anhörig inte vara så stor som vi har trott. Majoriteten av dem som drabbas av förluster överlever denna svåra livserfarenhet.

De drabbade hade lite lägre livstillfredsställelse jämfört med dem som inte hade drabbats. Skillnaden var dock liten. Skillnaderna mellan de tre olika förlust-grupperna var också små, vilket även här skiljer sig från beskrivningen i litteraturen där förlust av barn sägs ha större negativ påverkan på glädje och livstillfredsställelse. Det är ett glädjande resultat att de som har drabbats av förluster i stort sett tycks vara lika tillfredsställda med tillvaron som de som inte har drabbats. Resultatet bekräftar att med tiden så återhämtar sig de flesta och kan finna glädje i livet igen.

Större påverkan på livstillfredsställelsen har den kronologiska åldern. Generellt visar resultaten att ju äldre man är, desto lägre är livstillfredsställelsen. Tidigare forskning har blandade resultat där vissa studier visar att livstillfredsställelsen minskar med stigande ålder, andra att den ökar.

Är det någon skillnad mellan män och kvinnor? I forskningslitteraturen verkar män ha en högre risk att dö efter förlust av sin partner jämfört med kvinnor. Efter förlust av barn gäller det omvända, då tycks kvinnorna vara mer utsatta. Resultaten i denna studie visar lägre livstillfredsställelse för männen inom respektive förlustgrupp. Vi forskare vet inte orsaken till dessa fynd, men en förklaring kan vara att i många av de tidigare studierna är det få män som deltar och de är underrepresenterade. När det gäller risken att dö så syntes bara skillnad mellan män och kvinnor som förlorat ett barn, där männen hade en högre dödlighetsrisk. Totalt i hela materialet har männen en ökad dödlighetsrisk på 81 procent, och bland dem som förlorat ett barn nästan 95 procent. Fortsatta studier behövs för att undersöka vad dessa könsskillnader kan bero på.

Sammantaget visar både tidigare forskning och min forskning att de allra flesta klarar sig utan negativ påverkan på hälsa och överlevnad. De tidigare studier som visar till exempel ökad dödlighetsrisk har inte kunnat utesluta att det kan finnas andra orsaker som påverkar. Med andra ord så behöver det inte vara förlusten som orsakar den ökade dödligheten. Det här är viktigt att sprida information om. Inte minst för att det finns studier som visar att om vi tror att något är farligt kan det i sig påverka oss negativt. Att tro att det finns en ökad risk att dö om vi förlorar en kär familjemedlem kan sätta igång en negativ kroppsreaktion som signalerar hot och fara. Om vi i stället förstår att det i sig inte är farligt att känna smärtsamma känslor är det fortfarande lika svårt, men vi behöver inte bli rädda för våra känslor.

När man förlorar en familjemedlem kan man reagera med en rad olika känslor såsom sorg, oro, och ilska. Studier har visat att en känsla som de drabbade upplever tidigt i sorgeprocessen är separationsångest. Separationsångest signalerar till oss att vi inte kan överleva utan den person som lämnat oss och det kan vara en orsak till att de som förlorar en nära anhörig tror att de inte kommer kunna överleva. Separationsångest aktiverar också samma områden i hjärnan som fysisk smärta, vilket innebär att vi faktiskt upplever smärta i kroppen när vi förlorar någon. De som har drabbats av att förlora någon närstående vet att det kan kännas smärtsamt rent fysiskt, som att ”hjärtat brister”.

När vi drabbas av en stressande livshändelse så reagerar vi ofta instinktivt med att fly eller att försvara oss. När vi har förlorat en närstående finns det ingenting att fly ifrån eller försvara sig emot längre. Men det är inte alltid som vår hjärna uppfattar detta utan de drabbade kan älta det som har hänt i många år. Det finns en tredje vanlig reaktion vid stress, som vi sällan hör talas om, och det är tendensen att söka hjälp och stöd hos andra. När vi söker stöd hos andra frigörs ett hormon som heter oxytocin, som dels motiverar oss att ta kontakt med andra, men som också visat sig dämpa flykt- och försvarsreaktionen. Det kan därför motverka negativa följder vid förlust av nära anhöriga att söka stöd hos andra medmänniskor. Även om de flesta återhämtar sig är det viktigt att uppmärksamma och stötta dem som inte kommer vidare i livet efter att ha förlorat en nära anhörig. En psykoterapeutisk metod som heter compassionfokuserad-terapi kan vara ett sätt att få professionell hjälp. Med hjälp av metoden får man konkret lära sig hur man kan ta hand om sig själv och trösta sig själv när livet är svårt och smärtsamt.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 03 oktober 2016 - 11:27 © Äldre i centrum

Tillbaka till Nr 3/16 • Liv före döden »


”I dagligt tal sägs ofta att när den ena partnern dör så dör också den efter­levande partnern kort efteråt. Men är det så?”


Loading   Sökning pågår