Debatt: En svekfull princip

Av Lennarth Johansson, docent och forskningsledare vid Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum


En trovärdighetskris riskerar att erodera den svenska äldreomsorgen. Krisen består av glappet mellan å ena sidan löften om vård och omsorg vid behov och efter önskemål och å andra sidan utfallet, som bestäms av kommunen och där den äldres vilja och önskan väger lätt. Det skriver docent Lennarth Johansson.

Många äldre föredrar ändå att bo kvar hemma långt upp i åldern, säger äldreminister Åsa Regnér i en kommentar till debatten som blossade upp om äldrevården med anledning av svt-programmet Hem till varje pris, som sändes under våren.

Vi lever allt längre och skjuter det sjukliga åldrandet framför oss, vilket innebär att det drabbar när vi är allt äldre och vanligtvis också ensamstående.

Kvarboendeprincipen – eller att bo hemma till varje pris – har sedan de-cennier varit den vägledande inriktningen för äldrepolitiken. Den har också varit motivet bakom att ungefär en fjärdedel av äldreboendeplatserna avvecklats sedan 2000-talets början. Äldre vill ju bo hemma och då kan vi dra ned på platserna i äldreboendet, resonerar mången kommunpolitiker.

Utvecklingen innebär att allt sjukare och mer hjälpbehövande äldre bor hemma allt längre, vilket i sin tur medför ökande påfrestningar på sjukvården, hemtjänsten och inte minst anhöriga. Kvarboendeprincipen och -politiken illustreras i tv-programmet, som visar hur äldre personer som skrivs ut från sjukhus ska ”hem till varje pris”, även om de är mycket svårt sjuka.

Vad kvarboendeprincipen står för framgår av propositionen inför Nationell handlingsplan för äldrepolitiken (prop. 1997/98: 113). Äldre personer ska:

• ”[S]å långt möjligt ges möjlighet att bo kvar hemma i sin ursprungligbostad så länge som de själva önskar. I hemmet ska man kunna få hjälp och stöd i den dagliga livsföringen. Man ska också kunna få hjälp med personlig omvårdnad eller sjukvård. De anhöriga ska ges stöd för sina insatser”.

• ”[K]unna flytta till en särskild boendeform om vårdbehoven är stora. Om behoven är stora och omfattande eller om man inte känner sig säker och trygg där ska man kunna flytta till en särskilt anpassad boendeform.”

Äldrepolitiken har under senare år fått en påbyggnad som handlar om valfrihet, manifesterat i Lagen om valfrihetssystem, lov, från 2009. Kvarboendeprincipen och löften om att kunna få flytta till ett äldreboende när vårdbehoven är stora har därmed förstärkts och vävts samman med utfästelserna om valfrihet i äldreomsorgen. Alltså, äldre ska kunna få välja sin äldreomsorg.

Men – gamla människors önskan om en plats på ett äldreboende när man inte längre vill, kan, orkar eller känner sig trygg nog att bo hemma, är i många kommuner inget skäl för att få en plats på ett äldreboende. Politiken utlovar en sak, medan det i praktiken fungerar på ett annat sätt. I vissa kommuner måste du bokstavligen vara döende för att komma i fråga för en plats.

Det bakomliggande skälet till den kraftiga minskningen av platser på äldreboenden är entydigt: ekonomi. Genomsnittskostnaderna för kommunen för en person med hemtjänst är ungefär 260 000 kronor per år, att jämföra med ungefär 780 000 kronor i äldreboende (2014).

Kostnaderna för äldreboenden utgör ungefär två tredjedelar av den totala kostnaden för kommunens äldreomsorg. Det betyder att kommunen kan reducera kostnaderna avsevärt genom att minska på platserna i äldreboendet.

Att politikerna har i uppgift att hushålla med skattebetalarnas pengar är givet, men att man medvetet sviker de äldre och de löften som de äldre uppfattat att de fått? Man får det intrycket att mången politiker har drabbats av fartblindhet och en övertro på att kvarboendepolitiken inte hade någon bortre gräns.

Mer resurser är något som man ofta utlovar i valrörelsen, men som man sällan förverkligar efter valdagen. Kanske är en förklaring att man varken vet var eller hur mer resurser gör bäst nytta? Handlar det om att man helt enkelt blundar för att en åldrande befolkning kräver mer resurser? Eller silas informationen om de äldres behov bort, eller omtolkas, genom de allt tuffare riktlinjer för biståndsbedömning som politikerna själva har beslutat om?

Med tanke på att tiden som kund i äldreomsorgen är relativt kort, är den äldres konsumentmakt tämligen svag. Har den äldre inte starka anhöriga som hjälper till, driver på och ställer krav på en plats, står man sig ofta slätt. Och många äldre som överklagar avslag på en ansökan om plats i äldreboende hinner dö innan ärendet har avgjorts.

Det handlar om flera olika svek: Mot den äldre som inte får en plats på ett boende när man själv anser sig behöva det. Mot anhöriga, som får ta ett oönskat ökat ansvar på grund av sveket mot de äldre. Man kan också tala om ett svek mot handläggare och vårdpersonal, som tvingas ”tvångsvårda” äldre hemma, när de egentligen inget hellre önskar än att få flytta till ett boende.

En ökad misstro mot systemet innebär en sviktande tro på den svenska modellen. Sverige är ju det land i världen (tillsammans med Nederländerna) som satsar mest resurser på äldreomsorg. Svekets kärna ligger i löftena som inte uppfylls och att människor i gemen upplever att de är tomma ord. Svikna löften urholkar förtroendet för vårt välfärdssystem, för de förtroendevalda och även för välfärdsarbetarna. Misstron slår särskilt hårt mot vårdpersonalen, som får bära en kollektiv skuld svår att gå fri ifrån.

Äldreomsorgen är en politiskt styrd, offentligt finansierad och lokalt utförd verksamhet, baserad på en lagstiftning av ramkaraktär. Kommunernas ansvar för äldreomsorgen har sin bas i att de finansierar drygt 90 procent av äldreomsorgens kostnader. Ungefär 20 procent av kommunernas skatteintäkter går till äldreomsorgen (med stora lokala variationer). Staten – riksdag och regering – har mycket små möjligheter att påverka äldreomsorgen, förutom via lagstiftning och ekonomiska incitament – båda tämligen trubbiga verktyg.

När vårdskandaler dyker upp i någon kommun och blir till nyheter i riksmedier, riktas ofta kritiken mot ansvarig minister. Som inte har möjlighet att ingripa. Vem eller vilka som är ansvariga eller som bär skulden blir ofta mycket otydligt. Tv-tittaren har svårt att förstå om det är kommunalrådet, äldreomsorgschefen, handläggaren eller vårdpersonalen som är skyldiga. Eller kanske är det ägaren eller riskkapitalisten som står bakom det privata vårdföretaget?

Ofta brukar debatten sluta med att ministern försvarar sin politik med pågående eller nya satsningar, i form av statsbidrag till kommunerna. För en lekman är det svårt att förstå äldreomsorgens storheter, särskilt när man växlar mellan ett nationellt och lokalt perspektiv. Statliga stimulanser i miljardklassen betyder ofta betydligt mer beskedliga, tillfälliga tillskott på kommunnivå, vilka knappt täcker mer än någon procent av kommunens kostnader.

I en så gigantisk verksamhet som äldreomsorgen finns en ständigt närvarande risk att något blir fel, att kvaliteten i omsorgerna sviktar och att till och med vanvård uppstår. I alla fall i någon av landets 290 kommuner och bland de cirka 250 000 med äldreomsorg. Fel och brister kommer alltid att uppstå, därför måste kommunerna ligga steget före och med proaktiva insatser bygga upp nödvändiga resurser för boende, vård och omsorg.

Bilden av äldreomsorgen är sammansatt. Samtidigt som det är mycket svårt att få en plats på äldreboende i vissa kommuner och att det uppdagas dålig äldreomsorg i andra, finns det än fler kommuner där det faktiskt går att få en plats när man själv vill och där kvaliteten är mycket god. I Boverkets bostadsenkät uppger cirka 60 procent av kommunerna att de kan tillgodose behovet av särskilt boende (2013/14). Det går därför inte att diskutera kvaliteten i äldreomsorgen i allmänhet, lika lite som man kan uttala sig om vädret i hela Sverige med någon träffsäkerhet.

Men det finns en trovärdighetskris som riskerar att erodera den svenska äldreomsorgen. Den består av glappet mellan löften om vård och omsorg vid behov och efter önskemål – och utfallet, som bestäms av kommunen och där den äldres vilja och önskan väger lätt! Detta måste lösas vid källan: kommunen behöver ta ett faktiskt ansvar för sina löften till de äldre medborgarna.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 16 juni 2016 - 16:44 © Äldre i centrum

Tillbaka till Nr 2/16 • Multisjukt »

”Att politikerna har i uppgift att hushålla med skattebetalarnas pengar är givet, men att man medvetet sviker de äldre och de löften som de äldre uppfattat att de fått?”

Loading   Sökning pågår