Ett kritiskt öga på välfärdsteknologin

Av Britt Östlund, professor i teknisk vårdvetenskap vid Kungliga tekniska högskolan, KTH, och professor i välfärdsteknologi vid Lunds universitet


Med tre decenniers erfarenhet av forskning i skärningspunkten teknik, åldrande och design skriver professor Britt Östlund om välfärdsteknologins förutsättningar att möta dagens utmaningar – och om vilka utmaningarna är.

Välfärdsteknologi är sedan några år en ny möjlighet att ta tillvara kunskapsutvecklingen och den tekniska utvecklingen. Nordiska Rådet var tidigt ute att lansera välfärdsteknologi som en affärsarena för att möta utmaningarna inom vård och omsorg och samtidigt öppna upp för export av den teknologi som utvecklas. Hållbar utveckling och offentlig upphandling är två andra nyckelbegrepp som nämns liksom användardriven innovation och samarbeten mellan företag och offentliga myndigheter.

I Sverige var it- och telekomföretagen inte sena att hänga på. Under Almedalsveckan på Gotland 2011 knöt forskare och myndighetspersoner välfärdsteknologi till den nordiska modellen om jämlikhet, entreprenörskap och omsorg exemplifierat i hjälpmedel, smarta hem, e-hälsa, exoskelett och vårdrobotar. Sedan 2011 finns Nordiskt innovationsnetvaerk for velfaerdsteknologi, NIW, finansierat av Nordic centre for welfare and social issues och Nordiska ministerrådet.

Syftet är forskningssamarbete och utbyte av erfarenheter, utveckling, tester och implementeringar mellan de nordiska länderna inom olika teman. De två teman som sjösattes först handlade om kognitiv support vid användning av ny teknik och teknik som ökar tryggheten och säkerheten i hemmet. Danmark ligger längst fram och har formulerat strategin Rett til digital vaelfard och avsatt tre miljarder danska kronor i Fonden för velfaerdsteknologi. Där finns även ett nätverk – Nordtek – för de tekniska universiteten i de nordiska länderna. Nätverket betonar framför allt samspelet mellan utbildning, forskning och innovation.

Det numera nedlagda Hjälpmedelsinstitutet har genomfört en kartläggning av välfärdsteknologi inom äldreomsorgen i samtliga Sveriges kommuner. Välfärdsteknologi förväntas effektivisera verksamheten på så vis att den sparar tid för vissa åtgärder och frigör tid som personalen kan använda där mänskliga kontakter är viktigt. Uppenbarligen finns ett behov av ett begrepp som innefattar alla dessa intressen och som ett sätt att uttrycka visioner och värderingar.

Det knyts stora förhoppningar till välfärdsteknologin som strategi för hållbarhet och jämlikhet och som en vägröjare för att digitaliseringen ska möta både individuella och samhälleliga behov.

Distributionen av hjälpmedel och annat stöd för människor som definieras som vård- och omsorgstagare eller funktionshindrade har en lång tradition i Sverige inom ramen för välfärdspolitiken. Det kan därför vara intressant att reflektera över välfärdsteknologibegreppet och på vilket sätt detta bidrar till förändring och för vem.

Den här typen av åtgärder har kritiserats för att vara paternalistiska och därför gett upphov till begrepp som empowerment och personcentrering. En snabb betraktelse ger för handen att begreppet välfärdsteknologi används på liknande sätt som man tidigare använde begreppet hjälpmedel, förutom att man här även inkluderar innovationer, affärer och hållbarhet. Det är tänkt att även i fortsättningen förskrivas av hälso- och sjukvårdspersonal efter behovsbedömning. Förskrivna hjälpmedel är till låns och förskrivning är noga reglerat, något som livligt diskuterats på senare tid knutet till hur behovsbedömning och förskrivning kan förbättra diagnoser och underlätta sociala aktiviteter.

Att tekniken ska lösa problemen med bristande effektivitet är återkommande argument i samband med varje teknikvåg. Vilka förutsättningar har då välfärdsteknologin att möta dagens utmaningar och vilka är utmaningarna?

Låt mig presentera tre utmaningar utifrån min erfarenhet av snart trettio års forskning om äldre och teknik. Den första utmaningen är den historielöshet och brist på kontinuitet kring teknikutveckling och implementering av lösningar som råder inom välfärdsområdet.

Dagens argument om effektivisering, tidsbesparing och lägre kostnader är identiska med de argument som föregått en rad tekniksatsningar i omsorgen under de senaste tjugofem åren. Handla hemma-terminaler och robotar är två exempel. Hit hör den alltjämt starka betoningen på tekniken och på tilltron till att enskilda produkter eller tjänster ska möta utmaningarna med något så komplext som välfärd.

Att lära av det som fungerat och inte fungerat fram till i dag är ingen självklarhet på det här området, framför allt orsakat av bristen på intresse för teknikteori och resultaten från forskning om hur teknik accepteras, avvisas, används eller formas i människors sociala kontext.

Problem som uppstår i samband med införandet av tekniksystem i äldre människors vardag och i äldreomsorgens och hemtjänstens arbetsrutiner är väl kända men inte tillräckligt analyserade eller diskuterade. Framgångsrik implementering är snarare resultatet av lyckokast än baserad på kunskap. Historielösheten riskerar alltså att vi går miste om kunskap som kan föra utvecklingen framåt, samtidigt som vi riskerar att göra om samma misstag.

Den andra utmaningen som följer på den första är behovet av metodutveckling. Länge var teknikutvecklingen något som pågick i ett laboratorium. De tekniska kraven tillgodosågs för att sedan marknadsföras eller installeras i hemmen eller på arbetsplatserna.

Därmed försvann också tekniken i stort sett ur synfältet, åtminstone den som hamnade hemma hos människor. Där hade man ingen kontroll över vad som hände och inget kunde med säkerhet sägas om dess användning eller nytta.

I dag finns en bred kunskap om teknikens samspel med människan inom ramen för hennes sociala kontext och analytiska begrepp för att studera införandeprocesser och göra utvärderingar.

Detta kan också bidra till att göra utvecklingen något mer förutsägbar eller i varje fall något mindre oförutsägbar. Ett viktigt bidrag här är förståelsen av användarnas roll i konsumtionen, modifieringen, domesticeringen, utformningen och motståndet mot teknik.

Tekniken antas ofta vara färdig när den sätts i användarens händer och på förhand inplanerade utvärderingstillfällen ger ingen inblandning av problem eller nya idéer som väcks av försökspersonerna själva. Att involvera människor och deras livsmiljöer kan göra utvecklingen mer träffsäker – och samtidigt fånga upp oförutsägbara och innovativa idéer.

Den tredje utmaningen gäller vårt synsätt på målgrupperna för teknikutvecklingen. En av svårigheterna med att förflytta sig från labbet till människors verkliga livsmiljöer har legat vid att validera äldre människors behov som ofta inte utgått från deras aktiva medverkan utan från teknikdrivna antaganden och stereotypa bilder av äldre. I alltför stor utsträckning har äldre funnits med som fiktiva personer.

En annan svårighet ligger återigen i bristen på teoretisk reflektion om hur teknik och design påverkar vår syn på äldre människor eller rättare sagt, hur den teknik vi utformar och utvärderar reflekterar våra synsätt på vad det innebär att bli äldre i det moderna samhället. Hit hör också bristen på reflektion om hur teknik påverkar de sociala praktiker där äldre människor lever sina liv. Konsekvensen av dessa brister tenderar att bevara reaktiva ansatser och begränsa möjligheterna till proaktiva ansatser.

Med andra ord, vi tenderar att bekräfta oreflekterade synsätt och missar därmed det mer oförutsägbara som kan leda utvecklingen framåt. Ser man till den teknikutveckling som skett inom äldreomsorgen ser det därför ut som om tekniken genomgått en omfattande utveckling, medan tänkandet kring äldres liv med tekniken och dess påverkan på äldrelivet tycks betydligt mer begränsat.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 08 december 2016 - 12:14 © Äldre i centrum

Tillbaka till Nr 4/16 • Välfärdsteknik »

”Det knyts stora förhoppningar till välfärdsteknologin som en vägröjare för att digitaliseringen ska möta både individuella och samhälleliga behov.”

”Att lära av det som fungerat och inte fungerat fram till i dag är ingen självklarhet på det här området, framförallt orsakat av bristen på intresse för teknikteori och resultaten från forskning om hur teknik accepteras, avvisas, används eller formas i människors sociala kontext.”

”Tekniken antas ofta vara färdig när den sätts i användarens händer och på förhand inplanerade utvärderingstillfällen ger ingen inblandning av problem eller nya idéer som väcks av försökspersonerna själva.”


REFERENSER

Östlund, B., Olander, E., Frennert, S. & Jonsson, O. STS-inspired design to meet the challenges of modern ageing. Welfare technology as a tool to promote user driven innovations or another way to keep older users hostage? Technological Forecasting & Social Change. Vol. 93 pp. 82–90. April 2015.

Peine, A., Rollwagen, I. & Neven, L. The rise of the ”innosumer” – rethinking older users. Technological Forecasting & Social Change. Vol. 82 pp. 199–214. February 2014.

Essén, A. & Östlund, B. Laggards as innovators? Old users as designers of new services & service systems. International Journal of Design, Vol. 5 No. 3, pp. 89–98. 2011.

Weihe G., Höjlund S., Bouwhof Holljen E. T., Helby Petersen O., Vrangbeck K. & Landeburg J. 2011. Strategic use of public-private coop­eration in the Nordic region. Nordic Council of Ministers, Copenhagen: Tema Nord 2011:510.

Läs mer: Svenskt förslag om välfärdsteknik nästa år »

Loading   Sökning pågår