Krönika: Minnen stora som stjärnor

Av Sven-Erik Liedman, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet och författare till ett stort antal böcker


Det gäller alla,
1-åringen likaväl som 90-åringen: i varje ögonblick är de äldre än de någonsin varit tidigare. Åldrandet är en successiv, livslång process. Åter och åter är det som om man vaknar upp och tänker ”Är jag verkligen så här gammal? Hur har det gått till?”.

Det verkliga åldrandet ser man först i andras ögon. Det gäller inte vänner som man träffar ofta men främlingar på bussen eller tunnelbanan som reagerar på ens uppenbarelse med en blandning av respekt, hjälpsamhet och ett uns av medlidande. ”Den där gamle mannen ska inte stå, han måste få sitta. Var lite extra försiktig när han ska stiga av.”

Till en början förargade den där attityden mig. Jag stod ju som en fura! Men efter hand lever man in i sin roll och detta desto mer som gången blir osäkrare och knäna värker. Då är det skönt att få sitta. Ja, man är gammal.

Fördelen med att vara gammal och fortfarande ha minnet i behåll är att man har ett långt liv att se tillbaka på. Jag är född tre månader före andra världskriget bröt ut och kommer ihåg den senare delen av kriget, knektarna som rörde sig i byn, stridsvagnen som körde ner i vallgraven vid slottet, och de brittiska bombplansarmadorna på väg mot sitt dödliga uppdrag i Nordtyskland. Jag minns gubbarna och gummorna som var födda strax efter mitten av 1800-talet, jag minns ransoneringskorten och fredsdagen med flagghissning, tal och Du gamla, du fria på skolgården.

Livet blir som en mycket lång film som man ledigt kan veva fram- och baklänges. 1950-talet är tonårstiden, studentexamen och de tidiga, taffliga mötena med det motsatta könet. 60-talet var frigörelsens år, det första äktenskapet och de första båda barnen (ja, även disputationen för 50 år sen). 70-talet betydde etablering och ett nytt skede i livet, den slutgiltiga kärleken och det yngsta barnet.

Så kan man fortsätta, medveten om att minnet är bedrägligt, plockar bort, lägger till och rundar av. I många fall kan man kontrollera dess trovärdighet mot kvarlämnade dokument. Ibland bryr man sig inte ens om dess sannfärdighet. Ett minne kan vara en god historia i sig.

Med särskild omsorg vårdar jag de stora minnena i mitt liv, de som rymmer de märkliga, de hemska och – i synnerhet – de lycksaliga ögonblicken. De tycks glida ur sina infattningar av samtida händelser och lyser som stjärnor mot en mörk himmel.

Åldrandet har också en annan fördel – det ger plats åt de yngre människorna som man kan följa i deras livslopp från spädaste ålder upp i medelåldern. Plötsligt har man en dotter som fyller 50, ett barnbarn som är 30, en dotterdotterson som strax fyller fem. För några år sen mötte jag en beduin i Egypten och förde en stapplande konversation på arabiska. När jag berättade om alla mina barnbarn utbrast han förtjust: ”Anta ghen – du är rik!” Och visst, det är en rikedom mer äkta än all världens gods och gull.

Men ålderdomen är inte bara minnen och inte heller bara yngre människor som står en nära. Den är ofrånkomligen också krämporna, blodtrycket som måste medicineras, knäna som måste opereras och säkert snart också annat som ännu bara lurar i gömmorna. En gång kunde jag springa maraton, nu promenerar jag med viss möda. I nerförbackar gör det ont, bara uppför går det någorlunda lätt.

Ibland kan jag glädja mig åt att leva i denna sena tid, i ett land med avancerad sjukvård. För några år sen höll min syn på att förmörkas av grå starr, men efter en operation, utförd av en förträfflig läkare vid namn Hossein Shams, ser jag bättre än någonsin tidigare. Nu hoppas jag på en protes i höger knä som ska ge mig den obekymrade gången åter.

Sådant gör ålderdomen drägligare, ja ganska bra. Men samtidigt är åldrandet ofrånkomligen en väg mot döden. Bara okloka människor kan hoppas på ett evigt jordeliv. Hur skulle då de nya barnen, de kommande generationerna få plats? Livet får sitt värde genom sin ändlighet. Det har visa människor insett i årtusenden. För några år sedan hittade man ett tidigare okänt fragment av en dikt av den stora grekiska skalden Sapfo som levde på ön Lesbos för 2 600 år sen. Den handlar om hennes eget ofrånkomliga åldrande men också om den olycklige Tithonos som blir älskare åt Eos, morgonrodnadens gudinna. Eos övertalar överguden Zeus att ge den älskade evigt liv. Men hon glömmer att också tillförsäkra honom evig ungdom, och Tithonos får uppleva en oändlig ålderdom, till sist förkrympt till en torr cikada. Sapfos dikt lyder i Gunnar D. Hanssons och Jan Stolpes översättning:

Skynda, flickor, grip de violdoftande musernas
sköna gåvor, ta den metodiskt klingande lyran!

Min hud var en gång slät och fin, nu har
åldern rynkat den, håret som var svart har vitnat,

tungt har hjärtat blivit, knäna bär mig inte, en gång
var de kvicka som små hjortkalvar att röra sig i dans.

Jag suckar ofta. Men vad kan jag göra?
Att inte åldras är omöjligt för en människa.

En gång, berättas det, fördes Tithonos till jordens ände
av rosenarmade Eos, hon var fångad av kärlek,

han var ung och skön, men ändå togs han,
en odödligs make, av den gråa ålderdomen.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 08 december 2016 - 13:31 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår