När omvårdnaden blir ett med tekniken

Av Henrik Eriksson, professor i omvårdnad vid Röda Korsets högskola


Den pågående sammanflätningen av människa och teknik kommer att ge ett mångfasetterat vårdande, med utgångspunkt i både vardag och science fiction. Omvårdnad kan äga rum i virtuella miljöer, där den som vårdar är en robot och den som vårdas kan vara ihopväxt med tekniken. Det skriver omvårdnadsprofessorn Henrik Eriksson.

Vård är en av de viktigaste förutsättningarna för att ett samhälle ska fungera. Att vårda innebär att vi tar hand om och bryr oss om varandra. Skulle vi sluta vårda lurar kollaps runt hörnet. Vårdandets aktivitet är på så sätt central för liv och gemenskap, men dess innebörd beror på sammanhanget och förändras med sin samtid. När förhållandet mellan människa och maskin förändras så snabbt och så genomgripande som det gör just nu är det viktigt att fundera på vad detta har för betydelse för de vårdande aktiviteter som förekommer i samhället. Men det är också viktigt att fundera på hur vetenskapen kan belysa och problematisera vårdandets medverkan i de förändringar som pågår.

Det kan finnas skäl för alla oss som verkar inom vårdvetenskaperna att självkritiskt granska om vi har haft förmågan att tillräckligt rusta oss för att vara relevanta för en tidsålder av urbanisering, digitalisering och globalisering – den postmoderna tid Sverige och världen är på väg in i.

Tar vi ett steg tillbaka och tittar övergripande på vård som kunskapsområde så är utgångspunkterna för hur man ser på kunskap i allt väsentligt inspirerade av det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets tankesystem. Under denna tidsperiod skapades många av de innebörder vi i dag tar för givna och uppfattar som naturliga. Detta tänkande är ordnat i mönster av tudelade motsatser: man är gammal eller ung, kan vara kvinna eller man, likaså homosexuell eller heterosexuell, invandrare eller svensk.

På senare tid har man från idéhistoriska och feministiska perspektiv satt fingret på att dessa innebörder inte alls är att betrakta som naturliga, utan har skapats i ett visst socialt sammanhang och en viss tidsepok. Kortfattat beskrivs det som att under den här tidsperioden tog sig vissa män i den priviligierade klassen som uppgift att sätta ord på det normala kontra det onormala i ett raffinerat ordnande av världen. Ett ordnande som ofta bar medi­cinska förtecken – medicinens öga som ”stirrar på allt och alla” är en ofta använd metafor.

Detta har även inkluderat ett ordnande av till synes helt vardagliga innebörder, som att vara man eller kvinna eller hur vi tänker om oss själva som sexuella subjekt. Det har påpekats att de personer som ingick i detta sociala sammanhang av vetenskapligt ordnande är de som själva blev minst iakttagna och beskrivna. Ögat de representerade förblev samtidigt osynligt när det gäller betydelsen av att just de kom att leda processen att ordna världen. Innebörderna som skapats har etsat sig fast i språket som en inneboende funktion att upprätthålla sociala hierarkier. Begreppet man blev överordnat kvinna, liksom vit fungerade överordnat mot begreppet svart och homosexualitet relaterade till en förväntad heterosexualitet som överlägsen norm.

Tankar och idéer om vård och omvårdnad som vetenskap är fortfarande i allt väsentligt en produkt av dessa tankestrukturer. I det stora hela har inte grundförutsättningarna förändrats under de 40 år som ämnet omvårdnad och vårdvetenskap existerat, med idéer om ett naturligt vårdande som utgångpunkt för dess innebörder. Vårdutbildningar på universitet och högskolor har ofta sett som en uppgift att medvetandegöra om detta ursprungliga och naturliga – hur det borde vara, bortom den samhällsutveckling som ständigt pågår.

Att i stället utgå från att det inte finns något ursprungligt eller sant vårdande att förhålla sig till utan att innebörden hela tiden förändras och formas med vår samtid, kan fånga samtidens vård utifrån dess egna förutsättningar. Ett annat självkritiskt inslag kan vara att omvärdera inställningen till teknik och de tekniska omvandlingar som pågår. Teknik och tekniska förändringar möjliggör normbrytande idéer och nya framåtblickande sätt att förstå vårdandets verkligheter bortom idealbilderna.

Ett exempel från en disciplin som tidigt gjort detta är feminismen. Feminister började på tidigt 1980-tal inkorporera teknologins språk i sina arbetssätt och metaforer för att emancipatoriskt undersöka kvinnors liv och möjligheter utanför ett ”ursprung” och ”naturen”. Särskilt viktig har metaforen, begreppet och myten om cyborgen varit för att definiera en utgångspunkt bortom ”det naturliga”, som uppfattades sätta sig till doms över kvinnors möjligheter, då men också i dag. (Cyborg = cybernetisk organism, bestående av såväl biologisk vävnad som syntetiska delar.)

Varje epok skapar sina innebörder med utgångspunkt i vad den tidigare lämnat efter sig. 1900-talets dikotoma kunskap har lämnat efter sig stora mellanrum i de binära begreppsparen. Det som händer i det postmoderna är att de mellanrum som tidigare kontinuerligt förbisetts blir själva utgångspunkten för ny kunskap. Ett exempel är den pågående pluraliseringen av köns- och sexualitetsidentiteter. Möjligheten att inte behöva inordna sig i den historiskt sett relativt kortlivade tvåkönssexualitetsmodellen blir alltmer tillgänglig. Förståelserna av kön och sexualitet som två helt oberoende axlar i människors identitet och liv ökar kontinuerligt och ger upphov till att nya livsstilar, på nya villkor – som inte är bundna till skiljelinjer som gammal/ung, natur/konstgjort, kvinna/man – gror och kommer till utryck i denna mellangrund.

Den exiltillvaro eller diaspora som uppstår i frivillig och ofrivillig migration har också en utgångspunkt i denna globala mellangrund. Förståelser av att livsstilar och identiteter rymmer att vara både och, på en och samma gång, ökar. Jag är svensk och kurd, säger komikern Soran Ismail helt obesvärat, men besvärar samtidigt ett tankesystem som vill inordna honom i ett antingen eller. För feministerna har cyborgen använts som begreppslig metafor för detta både och/allt på samma gång. Cyborgen uppmärksammar det instabila och representerar dessa mellanzoner och hybridformationer.

Gränsen mellan sexualiteter, kön, etnicitet, ålder och funktionsvariationer suddas ut eftersom cyborgmyten inte tar utgångspunkt i en ursprungsberättelse som oupphörligen traderar en ”naturgiven” ordning om det rätta och åtråvärda sättet att leva.

Vad vi tänker om vård kommer ovillkorligen att pluraliseras och bli mer komplext när utgångspunkten för kunskapen hamnar i detta mellanrum, bortom en konstruerad ursprungsberättelse. Den pågående sammanflätningen av människa och teknik – vad som händer när vi blir närmast oskiljbara från våra tekniska prylar, som kryper närmare och likt proteser nästan blir en del av våra kroppar – är också en förändring som rör oss mot mellangrunden, maskinmänniskan, också det en cyborg.

Ett viktigt inslag i detta protesliknande förhållande till teknik är tillkomsten av en cyberrymd. Cyberrymden har inneburit dramatiska förändringar i hur vi uppfattar vår värld och man gör en viktig skiljelinje mellan ”generation Z”, uppvuxen runt millennieskiftet utan erfarenhet av ett liv utan digitala plattformar och sociala media, och generationerna före. I cyberrymden möjliggörs att dela influenser från hela världen. Den möjliggör också en konstant jämförelse av oss själva med andra i sociala medier, film, bild och hemsidor. På tåget eller bussen sitter vi djupt nedsjunkna i våra bildskärmar – involverade i egna parallellt pågående verkligheter till bussens fysiska gemenskap. I en postmodern verklighet generellt och kanske för generation Z specifikt är det virtuella också lika naturligt som bussen.

I denna virtuella verklighet, som bär spår av både vardag och science fiction, pågår den välfärdsteknologiska utvecklingen. Artificiell intelligens, big data, cyberverklighet, 3d à la Matrix, robotar som sällskap och husdjur är en naturlig del av det postmoderna landskapet. Denna science fiction hittar olika vägar in i vårdrelationer och i vårdarbete. Ledande i utvecklingen är länder med stort tekniskt innovationskunnande, hög medellivslängd, hög andel åldrande personer i befolkningen och ett stort behov av äldrevård – men där vårdpersonal och vårdgivare är en bristvara.

Robotar används redan nu på olika sätt i vårdarbetet, i form av droider eller mer komplicerade, människoliknande humanoider. Vi är vana att se dessa skapelser i Hollywoodproducerade science fiction-filmer – den som googlar på begreppet ”nursing robots” ser hur de omtänksamma robotarna R2D2och C3P0 från Star wars-filmerna har fått stå modell för de robotar från olika vårdsammanhang som välfärdsteknologiska ingenjörer och utvecklare har skapat. Men robotar och artificiell intelligens i vården kommer inte att ha en speciell form, de existerar redan som robothusdjur och exoskelett, finns i hushålls- och hälsoartiklar samt i virtuella lösliga skärmbaserade former. De som arbetar i äldrevården står först på tur att införa och använda dessa robotar i sitt arbete och kommer förutom användningen att få ta ansvar också för skötsel och underhåll.

Robotarna blir en del av vardagen, både som arbetskamrater och allestädes närvarande i det mesta av utrustningen. Precis som när robotar introducerades inom industrin för över 40 år sedan kommer grundläggande föreställningar och arbetssätt att genomgå radikala förändringar, eftersom kraven och den kontext som vården verkar i också kommer att definiera dess innebörder.

Regeringskansliet förutspår i en utredning att hjälpmedlen i hemmen kommer att bli som husdjur. Rollatorn gnyr som en hund och vill bli rastad. Exo­skelett och andra kroppsliga förstärkningar gör att de som blivit för sköra för att våga röra sig själva ska komma ut på promenad och vara friskare längre. De äldre som sällan har möjlighet att träffa sina familjer och vänner är enligt samma utredning de som kommer ha störst nytta av de hyperrealistiska möjligheterna till möten i cyberrymden som vr-glasögon möjliggör (vr = virtual reality, virtuell verklighet). Genom cyberrymd och gps-system når vården in i de äldres vardag med anpassade påminnelser att ta sin medicin/aktivera sig eller följa upp det dagliga livets aktiviteter i allmänhet.

Vård som aktivitet kommer att bli mer komplex. Den kommer inte att förhålla sig till 1800-talets och det tidiga 1900-talets tankesystem, utan snarare till det postmoderna mellanrum som det systemet lämnat efter sig. Detta kommer att ge innebörd åt ett mångfasetterat vårdande, som tar utgångspunkt i både vardag och science fiction på en och samma gång.

Omvårdnad sker nödvändigtvis inte i direkta möten utan kan lika gärna äga rum i virtuella miljöer, eller med teknikens hjälp när den som vårdar inte längre är av kött och blod utan en robot – och den som vårdas kan vara ihopväxt med tekniken, exempelvis med exoskelett eller vr-glasögon. Omsorgen om människan kommer lika mycket att handla om att vara ett med tekniken som att tillhandahålla närhet, empati, stöd och trygghet.

Utvecklingen kommer att ställa avsevärda krav, särskilt – men inte bara – på dem som direkt arbetar i vården av äldre personer och andra utsatta grupper. Det kommer att kräva stor kunskap om komplexa relationer samt djup förmåga till reflexivitet när människor ges möjlighet att röra sig över tidigare skarpa gränser och på helt nya sätt organisera sina sociala och privata liv.

Det kommer också att ställas krav på vårdutbildningar att nyorientera sig i sin uppgift att rusta dagens och framtidens medarbetare i vården med kunskaperna som behövs. Vi kan förutspå att teknologin inte kommer att minska i omfattning. Mer och mer komplexa relationer mellan människa och maskin förfinas hela tiden i riktning mot en existens i ett delvis artificiellt varande, en värld fylld av cyborger.

Det kommer slutligen att ställas särskilda krav på oss inom vårdvetenskapen att kunna ge röst och bidrag i samhällsdebatten som belyser och problematiserar varför vård som aktivitet är det allra viktigaste villkoret för att ett samhälle ska fungera. Vi måste i denna debatt poängtera att hur vi tar hand om och bryr oss om varandra varken kommer naturligt eller från naturen. Det är en kunskap som vi måste erövra varje dag, i varje situation och i varje tidsepok, så även i denna postmoderna era.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 08 december 2016 - 12:48 © Äldre i centrum

Tillbaka till Nr 4/16 • Välfärdsteknik »

”Teknik och tekniska förändringar möjliggör normbrytande idéer och nya framåtblickande sätt att förstå vårdandets verkligheter bortom idealbilderna.”

”Precis som när robotar introducerades inom industrin kommer grundläggande föreställningar och arbetssätt att genomgå radikala förändringar.”

Fördjupad läsning finns i boken Vårdvetenskap och postmodernitet – en introduktion (Studentlitteratur 2014, red. Henrik Eriksson).

Loading   Sökning pågår