Robotar inte bara till hjälp

Av Susanne Frennert, tekn dr i rehabiliteringsteknik och design


Robotar för äldre är utvecklade utifrån en stereotyp syn på hög ålder såsom förknippad med funktionsnedsättningar och sjukdom, skriver Susanne Frennert som har undersökt hur personer, 80 år i genomsnitt, har använt robotar i sin vardag.

Det stora intresset för robotar är inget nytt och robotar har länge använts inom tillverkningsindustrin. Men när det handlar om robotar för att stödja och ta hand om äldre, så blir diskussioner och åsikter oftast väldigt polariserade: antingen hotar robotarna vårt invanda sätt att leva eller lovar att förbättra livet.

Somliga varnar för att robotar kommer att ersätta den mänskliga kontakten i omsorgen, andra menar att robotar kan förbättra livskvaliteten för de äldre och arbetsmiljön för omsorgspersonalen genom att exempelvis ta tunga lyft, städning och toalettbesök.

Den åldrande befolkningen har kallats århundradets utmaning. Tack vare medicinska framsteg och en hälsosammare livsstil så lever människor i dag längre och är friskare. Det är en positiv utveckling som tyvärr är förknippad med en oro över ökade vårdbehov och kostnader. Robotar avsedda för äldre kan ses som en av flera åtgärder för att möta utmaningen med en åldrande befolkning.

Den tekniska utvecklingen och den snabbt växande forskningen har gjort stora framsteg inom området. Men tidigare studier av robotar har gjorts i laboratoriemiljöer, inte i ett vardagligt sammanhang.

Det finns väldigt lite forskning kring vad som händer när en robot kommer in i äldres hem. I min forskning har jag fokuserat på vad som händer när robotar flyttar hem till äldre människor samt om och hur äldre använder robotarna: Vad är ändamålet för användningen? Skiljer sig användningen från produktutvecklarnas intentioner? Jag har också intresserat mig för robotars symboliska relation till äldres identitet och hur hen vill presentera sig själv för andra.

Tre olika sorters robotar har ingått: en bildkommunikationsrobot, en assisterande robot och en typ av dammsugarrobot. Bildkommunikationsroboten kan fjärrstyras, möjliggör videosamtal med anhöriga och vårdgivare och utgör del i ett system med sensorer som hämtar in information om den äldres aktiviteter i hemmet.

Den assisterande roboten har en arm och kan hitta och plocka upp saker på golvet, vägleda och följa efter den äldre i hemmet. Roboten har en pekskärm med nyhets-, underhållnings-, spel- och tränings-applikationer.

Bägge robotarna är utvecklade med äldre som målgrupp för att stödja och göra äldre mer självständiga i sina vardagsliv. Dammsugarroboten är däremot en vanlig konsumentprodukt avsedd för en bred målgrupp.

Sex äldre personer fick använda bildkommunikationsrobotar hemma hos sig upp till 18 månader, sju fick ha assisterande robotar i tre veckor och tio personer hade dammsugarrobotar i två år. Intervjuer och observationer gjordes innan robotarna flyttade in, ett flertal gånger under robotanvändningen och efter att robotarna hade flyttat ut.

Genomsnittsålder på deltagarna var 80 år. Åldern i sig spelar roll utifrån att forskningsdeltagarna hade levt ett långt liv och hade väldigt varierande förmågor, socioekonomisk status, utbildning, tekniska färdigheter och livserfarenheter.

När man studerar robotar och äldre i ett vardagslivssammanhang så inser man snabbt att robotarna måste anpassas bättre till vad de är avsedda för. I vardagen flyttas möbler runt och barnbarn kommer på besök. Då stämmer inte de digitala kartorna som robotarna navigerar efter, och det kan bli svårt för en robot att plocka upp saker från golvet eller larma vid fall. Tyvärr uppfyllde inte bildkommunikationsroboten och den assisterade roboten förväntningarna. Detta berodde bland annat på mekaniska begränsningar, såsom att det tog längre tid för roboten att plocka upp ett föremål från golvet jämfört med att använda en vanlig griptång. Bildkommunikationsroboten var utformad så att de äldre bara kunde ta emot samtal och ringa ett förprogrammerat nummer, genom att trycka på en grön knapp. Men de äldre ville kunna ringa vem som helst och själva välja om de skulle vara synliga när de svarade.

Robotarna var utvecklade för att vara lätta att använda, men just den enkla utformningen begränsade vad de äldre kunde göra, vilket gjorde dem till passiva användare. Resultatet tyder på att robotar för äldre är utvecklade utifrån ett paternalistiskt och beskyddande synsätt, där hög ålder är associerad med funktionsnedsättningar och sjukdom, samt teknisk okunnighet, eftersom de äldre själva ville vara mer aktiva och ha fler användningsmöjligheter med robotarna.

En viktig insikt är att robotar bör utvecklas utan den stereotypa uppfattningen om hur äldre är och vad äldre vill ha.

Bildkommunikations- och de assisterande robotarna var utformade för att stödja och hjälpa de äldre i deras vardagsliv. De äldre däremot uppfattade robotarna mer som underhållning än som hjälpmedel.

I studien med robotdammsugaren blev resultaten annorlunda. Den var till en början främst ett komplement till den ordinarie dammsugaren, men användes efterhand mer och mer, gavs ett namn och så blev den vanliga dammsugaren i stället ett komplement. Min forskning visar att robotdammsugaren domesticerades, förmänskligades och blev en sorts vän fast det från början inte var tänkt så.

Det blev uppenbart att robotarna gav näring till drömmen om frihet, självständighet och oberoende. De flesta deltagarna ansåg inte att de själva var i behov av en robot, men de var övertygade om att robotar kommer att vara en del av framtida vård och omsorg.

Under fältarbetet blev det tydligt att det fanns ett ”förföriskt inflytande” eller en kultur kring robotar och teknik. Ett flertal kände att de måste hålla sig uppdaterade på tekniken, av rädsla för att hamna på efterkälken och ställas utanför en del av samhället. Unga människor skildrades ofta av deltagarna som intresserade av den senaste tekniken och mycket angelägna att lära sig använda den. Stereotypen av äldre människor som ointresserade av den tekniska utvecklingen, med svårigheter att lära sig använda ny teknik och nedsatt kognitiv förmåga användes ofta av de äldre deltagarna då de pratade om andra äldre.

Forskningsstudierna visar att äldre inte känner sig adresserade av tekniken, i stället pratar de om andra äldre som kan ha nytta av en robot hemma. De tre vanligaste anledningarna för att testa robotar hemma för studien var:

a) nyfikenhet på robotar och nya tekniska innovationer,

b) viljan att tillföra värde och dela erfarenheter och kunskap om hur det är att vara gammal, och

c) viljan att påverka utvecklingen av innovationer för hemvård och önskan att förhindra att framtida vård av äldre blir för maskindriven och medför brist på kontakt med andra människor.

Att testa en robot hemma var ett uttryck för framåttänkande och oberoende. Att delta i studierna blev ett självändamål. Som en av deltagarna uttryckte det:

”Roboten har påverkat min vardag. Delvis genom att jag har bjudit hit mer människor. Många har varit väldigt intresserade och jag har tyckt att det har varit roligt att visa upp den. Roboten har verkligen piggat upp mig och den har fått mig att ta itu med saker. Ibland kommer man in i rutiner och man blir fast i ett mönster och tar inte för sig att göra nya saker.

Genom att ha roboten hemma har jag börjat göra saker så som jag hade tänkt göra men som jag aldrig kommit mig för. Det har varit väldigt lätt att bjuda hem vänner då jag har roboten här eftersom då blir inte maten och hur mitt hem ser ut i fokus utan roboten blir huvudfokus. Roboten blir ett diskussionsämne.

Jag gillar att visa upp roboten. Den vidgar mina vyer och jag är intresserad av att få veta vad andra tycker.”

Detta exemplifierar att deltagandet inte bara var en privat angelägenhet, utan något som diskuterades med vänner och familj. Att delta i forskningsprojekten verkade vara ett välkommet avbrott i vardagen och ett sätt att hjälpa oss forskare att utveckla användbara robotar.

Att studera robotar i äldre människors vardagsliv är komplicerat och kräver unika och pragmatiska tillvägagångssätt. Det kommer därför krävas fler studier innan den praktiknära forskningen säkert kan säga hur robotanvändningen påverkar äldrelivet.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 08 december 2016 - 12:29 © Äldre i centrum

Tillbaka till Nr 4/16 • Välfärdsteknik »

”Det finns väldigt lite forskning kring vad som händer när en robot kommer in i äldres hem.”

”När man studerar robotar och äldre i ett vardagslivssammanhang så inser man snabbt att robotarna måste anpassas bättre till vad de är avsedda för.”

”Att studera robotar i äldre människors vardagsliv är komplicerat och kräver unika och pragmatiska tillvägagångssätt. Det kommer därför krävas fler studier innan den praktiknära forskningen säkert kan säga hur robotanvändningen påverkar äldrelivet.”

Susanne Frennert disputerade i höstas vid Lunds tekniska högskola med avhandlingen Older people meet robots. Hon arbetar nu som projektledare inom välfärdsteknologi i Lunds kommun.

Loading   Sökning pågår