LÄSTIPS Härifrån till paradiset

Av Gerdt Sundström, professor emeritus vid Hälsohögskolan, Jönköping university, som bland annat arbetar med en artikel om "snöfågellivet" i Kina.


Snöfåglar kallas de pensionärer som för en längre tid flyr mörker och kyla för soligare breddgrader. Forskaren Anna Gavanas besöker i sin nya 
bok deras vintervisten – och finner sig hamna på en annan planet.

Utlandssvenskar är lyckligare, meddelar Svenska Dagbladet i början av januari. Kanske det? Vi har alla sett dem, om vi varit på spanska solkusten eller Kanarieöarna. Pensionärer, svenska och andra från norra Europa och England, som vistas en längre tid eller permanent i solen. Många är ordentligt brynta, som inbördes igenkänningstecken och avgränsning gentemot vulgär­turisterna. Fenomenet finns också på andra håll och inom stora nationer som usa och Kina.

De så kallade snöfåglarna – från engelskans snowbirds – har fått ganska litet uppmärksamhet med tanke på omfattningen: miljontals pensionärer påverkar infrastruktur, arbetsmarknad och ekonomi i länderna de gästar. Jag har under åren samlat klipp och artiklar om detta, huvudsakligen utländskt. I Norden var Anne Helset en av de första som skrev om denna rörliga och något svårfångade grupp (2000, 2003), som det råder en del föreställningar om, såsom att de är reaktionärer och/eller skatteflyktingar etc. Min egen nyfikenhet väcktes vid mitt första besök på solkusten 1967, när jag bland annat bodde hos en finsk herre som verkade ha både råd och skäl att hålla sig borta från hemlandet.

Anna Gavanas, doktor i socialantropologi och docent i genusveten­skap, har nyligen vistats två säson­ger i pensionärstäta vinter­visten på solkusten och Kanarieöarna och intervjuat många representanter för gruppens olika skikt, vilket hon skriver om i nyutkomna Pensionärs­planeten, ”planet” därför att det är en värld för sig. Boken kompletterar hennes mer vetenskapliga publicering om studien. Utmärkt! Så borde fler forskare göra.

Vi får möta välbesuttna golfare och en rörande representant för de ännu ganska fåtaliga svenskar som drar sig fram med tiggeri, vilket går bättre där än här. Och de besuttna hon träffat verkar inte vara nidbildens skatteflykting, de utnyttjar inte ens rotavdragen de är berättigade till, tycker de har råd ändå. Nidbilden säger kanske mer om oss här hemma och våra värderingar än om snöfåglarna? Lyhört avlyssnar Anna Gavanas de klassificeringar snöfåglarna använder om sin egen grupp, och hur man anses mer eller mindre integrerad – fast i praktiken är knappast någon det (vad integration nu är). Hon noterar finkänsligt att man kan ha olika syn på invandring till Sverige och på sig själv i främmande land, där många av de intervjuade tycker att de ”bidrar”.

Rundmålningen omfattar förtjänstfullt de migrantarbetare och inflyttade (något yngre) svenskar och svenskanknutna som betjänar snöfåglarna eller på annat sätt har sitt levebröd genom dem: hantverkare, städfirmor, mäklare. Migrantarbetarnas situation är tvetydig, de tjänar mer än de skulle göra hemma – om de hittade ett arbete – men flytten medför ofta mänskliga kostnader och arbetsvillkoren är hårda, lönen låg. De lever och arbetar vanligen ”informellt” (rätt och slätt svart), utan rättsligt, fackligt eller socialt skydd.

Men undantag finns, som den frejdiga göteborgskan med sin firma som betalar medarbetarnas kännbara sociala avgifter. Intressant är att de som arbetar för svenskar ofta är nöjda med sina uppdragsgivare, som visar dem respekt och utan att knota betalar sina räkningar i tid.

Försök görs att organisera migrantarbetare, men det är svårt och myndigheters halvhjärtade försök att bringa dem under kontroll är föga framgångsrika. I Israel har man prövat en sorts licensieringsprocedur till skydd för båda parter. Där mötte jag på gatan kinesiska byggnadsarbetare som sade sig vara nöjda, de tjänar mer än hemma (men mindre än israeliska arbetare) och kan i allmänhet lita på att de får betalt, vilket ibland inte är fallet hemmavid. (The Economists julnummer 2016 har en intressant analys av migrantarbetarna; se också svd 30/12 2016). Spanska imserso (ungefär motsvarande svenska Socialstyrelsen) publicerade 2005 en stor studie av privata hemhjälpsarbetare – oftast från Sydamerika (Sverige har tyvärr [?!] inga tidigare kolonier med en reservoar av lågbetalda svensktalande) – och deras arbetsgivare. Bilden är blandad.

Cirka en av fem spanska pensionärer köper – huvudsakligen på timbasis – privat hjälp med hushållet eller med personlig omsorg, vilket är samma andel som bland svenska pensionärer på 1950-talet, då tre procent av dem hade eget hembiträde och en procent hade hemhjälp (sou 1956:1). Köpt hjälp överlappar ofta med anhörigomsorg, något som också setts i italienska undersökningar. Utan kännedom om detta riskerar vi tro att hemvården är helt och hållet anhörigomsorg, när den till en viktig del är något annat. Det är möjligt att vi med rut med mera är på väg att åter inta ”normalläge”.

Åter till snöfåglarna, varav de flesta inte tycks bo permanent i paradiset. Man kommer dit över vintern, oftast i par, vilket rimmar med uttryckta preferenser: Få pensionärer vill bosätta sig stadigt utomlands, men desto fler periodvis. Det blir helt enkelt en form av dubbel bosättning, något som över huvud taget är mycket vanligt bland svenska (nordiska) pensionärer (Grafström & Sundström 2009). Anna Gavanas besöker också ett äldreboende som drivs av en svensk dam och med några skandinaviska gäster, där en månads vistelse kostar 2 400 euro, det vill säga klart billigare än svenska motsvarigheter. Detta är ju numera en affärsidé och inte bara i Spanien.

De som bor permanent i Spanien är berättigade till spansk social omsorg, som är mer omfattande än Anna Gavanas och hennes intervjupersoner tror. Drygt fyra procent av de spanska pensionärerna har plats i äldreboende (av växlande kvalitet, liksom i Sverige), exakt samma andel som här hemma. Och fem–sex procent har hemtjänst, jämfört med drygt tio procent i Sverige. De flesta vårdtagare får ganska få hjälptimmar på båda hållen. I ett par andra avseenden är den spanska nivån nog högre, det gäller särskilt dagvården som ofta är knapp och av låg kvalitet i Sverige.

Den spanska offentliga omsorgen är, som Anna Gavanas påpekar, officiellt inkomstprövad, men i en analys vi gjort har inkomsten ingen betydelse (Puga, Sundström & Tortosa). Och vart är vi på väg, när det för svenska pensionärer med goda inkomster blir billigare att köpa privat hjälp än att anlita den offentliga omsorgen? Men om privata arrangemang är tillåtna före pensionen, kan man väl få göra som man vill efter också...

Anna Gavanas berättar om flera snöfåglar med omsorgsbehov där man löst saken så att säga solidariskt, med insatser av vänner och andra i olika kombinationer, åtminstone temporärt. Pensionärsbekanta och (yngre) svenskar samt Svenska kyrkan har där viktiga roller. Till slut återstår vanligen bara återflytt till Sverige, levande (vanligen) eller död.

Anna Gavanas har med Pensionärsplaneten gett oss något som presumtiva snöfåglar, både yngre och äldre, borde läsa innan de fattar sitt beslut.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 14 mars 2017 - 13:39 © Äldre i centrum

Tillbaka till #1/17 Den som lever får se »

Referenser

Grafström, Margareta & Sundström, Gerdt (2009) SPF:s medlemmar i närbild. En enkät. SPF

Helset, Anne (2000) Spania – for helsens skyld. NOVA Skriftserie 2/00

Helset, Anne, Lauvli, Marit & Sandlie, Hans Christian (2003) Norske pensionister og norske kommuner i Spania. NOVA Skriftserie 3/2003

IMSERSO  (2005) Cuidado a la Dependencia e Inmigración. Informe de resultados. Colección Estudios, 12002

Puga, Dolores, Sundström, Gerdt & Tortosa, Maria Ángeles (2017) Arbetsmaterial

Loading   Sökning pågår