SPOTLIGHT Träning för den som glömmer

Av Lillemor Lundin-Olsson, Anncristine Fjellman-Wiklund, Ellinor Nordin, samtliga vid enheten för fysioterapi vid institutionen för samhällsmedicin, Umeå universitet, samt Dawn A Skelton är professor i åldrande och hälsa vid Glasgow Caledonian university


Personer med demenssjukdom behöver som alla andra träna fysiskt för att må bra. Men att leda träningen kräver både kompetens och extra stor lyhördhet. För hur får man deltagarna att förstå instruktioner när de så lätt glömmer?

Personer med demenssjukdom som vill träna bör få tillgång till skräddarsydd träning utifrån sina förutsättningar. Det finns program som visat positiva träningseffekter, men hur träningen för personer med demens kan genomföras är i dag ett outvecklat område. Fysioterapeuter kan skaffa sig en expertkunskap, baserad på erfarenhet och vetenskap, för sitt kliniska resonerande. Men så länge detta inte skrivs ner blir kunskapen bunden till en person eller liten grupp av personer. Det blir lättare om både beslutsfattare inom vård och omsorg och fysiotera­peuter har erforderlig kunskap vid planering och genomförande av fysisk träning.

Vi har mött studenter och fysioterapeuter, nya inom äldreomsorgen, som beskriver att det är svårt att veta hur de ska använda sin bas­kunskap i fysisk träning för personer som har svårt att förstå instruktioner, troligen glömmer vilka övningar de ska göra och har nedsatt initiativförmåga. De skulle kunna skaffa sig en grundläggande handlingsberedskap genom att läsa om andra fysioterapeuters expertkunskap.

Inga tidigare studier finns i ämnet. Därför har vi intervjuat sju fysioterapeuter, som var tränare i den så kallade umdex-studien – se faktaruta – som genomfördes i 16 särskilda boenden och där alla deltagare hade en demenssjukdom, för att ta del av deras erfarenheter och reflektioner.

Inför intervjuerna bad vi fysioterapeuterna att tänka på en träningssituation som varit en utmaning att lösa eller som fortfarande kändes utmanande. Samtalen utgick från dessa situationer och rörde sig kring tre teman: förutsättningar (exempelvis information från personal, gruppens betydelse för individuell träning, träningslokal), uppfattning (exempelvis betydelse av träning, varför fysioterapeuterna hade valt att arbeta inom detta fält) och genomförandet (exempelvis individuell träning i grupp, hur övningarna skräddarsyddes, motivation, deltagarnas utveckling). Intervjuerna skrevs ut ordagrant och analyserades.

Fysioterapeuterna beskriver hur de kontinuerligt utvecklade sin egen lärprocess. Deras intention var att träningen skulle vara på maximal nivå för att ge bästa träningseffekt, samtidigt som varje deltagare skulle ha roligt och känna sig väl till mods under och efter träningen.

Fysioterapeuterna uttryckte en nyfikenhet att pröva nya sätt för att genomföra övningarna, noterade de små detaljerna i träningen och beskrev arbetet som att de var detektiver och problemlösare. Dessutom var de försvarsadvokater som drev rätten att vara i rörelse för personer som inte klarar det själva eftersom de ”sällan får något”. Fysioterapeuterna lärde av sin erfarenhet och integrerade successivt ny kunskap med tidigare. Med en ökande kunskapsmängd fick de fler alternativ för att agera i stunden när nya utmaningar dök upp.

”Jag försöker alltid lösa problem direkt. Och tänka på möjligheterna … Vill hitta möjligheter att nå igenom till personerna ... hitta nya sätt hela tiden. Och jag kan acceptera om det misslyckas … Jag gjorde det bästa jag kunde. Det beror på mig, inte personerna i träningen.  Det är aldrig deras fel [om det inte lyckas].”

Det var viktigt att ta reda på deltagarnas dagsform för att kunna anpassa träningsprogrammet. Det gjordes genom att prata med både personalen och deltagarna. Informationen från omsorgspersonalen var oerhört viktig som grund för att kunna fatta beslut om lämpligt program för respektive deltagare. Fysioterapeuterna besökte endast äldreboendet de dagar som träningen genomfördes och deltagarna kunde inte helt säkert berätta om sig själva.

Kunskapen om att demenssjukdomen kan ”gömma” andra symtom gjorde det nödvändigt att veta om något hade hänt under de senaste dagarna som kunde påverka träningsupplägget. Det kunde gälla både medicinska symtom och känslomässiga upplevelser.

Svaren från personalen på frågan om hur någon av deltagarna ”mår i dag” eller ”mått under de senaste dagarna” upplevdes till en början ofta väldigt ytliga, vilket var frustrerande. Men över tid utvecklade fysioterapeuterna egna sätt att fråga och ställde i stället riktade frågor till dem i personalen som visade intresse och kunde ge mer utförliga svar.

De riktade frågorna var av typen ”Hur har hen sovit i natt? Hur har hen ätit? Var hen förvirrad igår eftermiddag? Har hen ont?”.

Fysioterapeuterna tolkade också deltagarnas kroppsignaler, både före och under träningspasset. De var mycket måna om att stimulera till en högintensiv träning, men samtidigt fick övningarna inte gå över gränsen och bli alltför svåra. De uttryckte det som att det krävdes att fysioterapeuten hela tiden var ”här och nu”.

Likaså ägnade de mycket uppmärksamhet åt både verbal och icke-verbal kommunikation – tolkade gester, ansiktsuttryck och kroppshållning samt om personen satt mycket stilla eller rörde sig, om hen verkade må bra eller inte och om sinnesstämningen förändrades under träningspasset.

De noterade om någon sa att hen var trött, betonade betydelsen av ögonkontakt och hur deltagaren tittade tillbaka, eller om personen ”gled iväg”.

”Att ha tid att avläsa ansiktsuttryck, och titta på rörelsekvaliteten och se: Hur utmanande är denna övning? Är det en bra övning och hur utförs den?” (Utdrag ur intervju.)

”Det är väl blicken och kanske gester och … ja … ja, att dom är med. Alltså, dom kan ju sitta väldigt stilla och titta i tomma intet och ha dimmig blick, vissa. Men i slutet av passet så är dom ju med här och nu och tittar på en och är intresserad av andra och kan kommentera och så där.”

Fysioterapeuten arbetade för att arrangera träningssituationen för var och en i gruppen och för att bygga upp förtroendet mellan sig och varje deltagare. En viktig utgångspunkt var att deltagarna kände sig trygga så att de kunde träna med för dem hög intensitet och samtidigt ha kul.

Varje träningspass bestod av omväxlande fysiska övningar och social interaktion. Den optimala träningsgruppen bestod av fyra till sex deltagare och två ledare för att undvika känslor av stress, både för deltagarna och för fysioterapeuten. Rummet för träningen skulle helst vara så rymligt som möjligt så att det fanns plats för den begränsade träningsutrustning som behövdes. Onödiga saker i rummet plockades om möjligt bort, eftersom de kunde störa koncentrationen, och stolar placerades ut så att deltagarna kände sig välkomna.

En tanke med att de individuellt skräddarsydda programmen genomfördes i grupp var att gruppen i sig skulle öka motivationen att träna. När fysioterapeuterna hade lärt känna deltagarna placerades de så att gruppeffekten kunde nyttjas optimalt. Vänner satt bredvid varandra och den som gillade att heja på och peppa andra placerades nära någon som behövde uppmuntran. Deltagare som störde varandra eller gjorde varandra arga eller ledsna placerades så att de fick minsta möjliga ögonkontakt. Vid behov fick en del deltagare öva vända mot en vägg för att inte kunna se gruppen och därmed tappa koncentrationen.

”De bra träningsrummen vi har haft har varit rymliga. Där kan del­tagarna vända sig bort från gruppen, utan att känna sig för nära väggen. Helst ska det finnas möjlighet att gå en sträcka, men inte i en lång korridor där det finns flera andra, eftersom våra deltagare kan ha problem med koncentration och blir lätt distraherade.”

Fysioterapeuterna ville underlätta och stimulera deltagarna mot en högintensiv balans och styrketräning, som förbättrades över tid.

De använde alla sina sinnen i träningen. De verbala instruktionerna var enkla och fysioterapeuten gjorde ofta själv övningen för att visa. En del av deltagarna behövde peppas för att anstränga sig, medan andra behövde dämpas för att förhindra överansträngning.

Ögonkontakten var mycket viktig, liksom positiv verbal feedback. Även beröring användes, men med viss försiktighet. Det lyftes fram hur viktigt det var att först känna av om personen uppskattade fysisk kontakt.

”Jag har upptäckt att jag gillar att lägga en hand på axeln när jag pratar med dem, och det är inte alla som tycker om det. Jag måste verkligen hålla tillbaka, därför att … kvinnan jag berättade om … från början gjorde jag ett katastrofalt misstag och la min hand på hennes axel och hon sa: ”Rör inte mig!” Det lärde mig att jag inte tar i henne innan hon har tagit i mig.”

Under alla träningspass strävade fysioterapeuterna efter att nå varje person bakom demenssjukdomen genom att skapa en relation så att hen kände sig sedd, mött och bekräftad. Det innebar att de försökte hitta ett personligt ämne att prata om, till exempel om tidigare händelser och gamla minnen som var meningsfulla för deltagarna. Fysioterapeuterna ville skapa en tillit så att deltagarna skulle känna sig säkra i tränings­situationen.

Du letar efter en nyckel, för att komma i kontakt [med personen], för att få det att fungera hela tiden, på något sätt.

Varje träningspass innehöll mycket positiv feedback om övningarna och däremellan lite prat om annat. Målet var att varje träningspass skulle leda till att deltagarna kände sig stolta över vad de hade ut­fört och att de hade haft en kul stund.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 09 mars 2018 - 13:25 © Äldre i centrum

Tillbaka till #3/17 Åldrande sinnen »

REFERENS

Anncristine Fjellman-Wiklund, Ellinor Nordin, Dawn A Skelton, Lillemor Lundin-Olsson L (2016). Reach the person behind the dementia – physical therapists' reflections and strategies when composing physical training. PLoS ONE 11(12): e0166686.


UMDEX-STUDIEN

Huvudsyftet i UMDEX-studien var att utvärdera effekter av ett högintensivt funktionellt träningsprogram, HIFE (High-intensity functional exercise program). Programmet är utvecklat för att förbättra balans och muskelstyrka samt gång- och förflyttningsförmåga.

Träningen genomfördes i grupper om tre till åtta deltagare med demenssjukdom – under ledning av två fysioterapeuter per grupp – och där varje deltagare hade sitt eget skräddarsydda program. Under hela träningsperioden valde fysioterapeuten övningar utifrån respektive deltagares fysiska och kognitiva förutsättningar och allmänna hälsotillstånd för att uppnå träning med så hög intensitet som möjligt.

Övningarna i HIFE liknar dagliga aktiviteter och utmanar både balans och styrka. Ett exempel är att resa sig från en stol och sätta sig igen, där många muskler framför allt i benen måste arbeta. Övningen upprepas flera gånger, eventuellt med extra vikt i ett bälte om hög intensitet behöver uppnås.

Träningen pågick under fyra månader med to­talt 40 möjliga träningstillfällen per deltagare.


TRÄNING MED DEMENS

Att träna personer med demenssjukdom är en komplex uppgift. För att träningen ska fungera behövs kunskap om varje deltagare och därför spelar personalen på äldreboendet en betydelsefull roll, eftersom de känner de boende.

Det är mycket vanligt att personer med demenssjukdom som bor i äldreboende har flera sjukdomar förutom sin demens. Dessutom har de ett fluktuerande hälsotillstånd.

I en studie* hade 96,8 procent två eller fler sjukdomar vid sidan av sin demens. En annan studie** visar att 94 procent av personerna på ett sjukhem under en sexveckorsperiod försämrades i sina övriga sjukdomar, eller fick nya åkommor – många behandlingsbara om de upptäcktes.

Några råd till den som tränar personer med demens:

• Skaffa kunskap om träning och demenssjukdom.

• Se, lyssna och bekräfta.

• Nyttja både det fysiska och sociala rummet (personerna i rummet).

• Ställ tydliga frågor till personal.

• Reflektera över det egna agerandet i olika träningssituationer för att vara beredd när nya situationer dyker upp.

* Martin-Garcia S, Rodriguez-Blazquez C, Martinez-Lopez I, Martinez-Martin P, Forjaz MJ. Comorbidity, health status, and quality of life in institutionalized older people with and without dementia. Int Psychogeriatr. 2013; 25(7):1077±84.

** Kovach CR, Logan BR, Simpson MR, Reynolds S. Factors associated with time to identify physical problems of nursing home residents with dementia. Am J Alzheimers Dis Other Demen. 2010; 25(4):317±23.


Varmt tack till fysioterapeuterna Annika Toots, Beatrice Pettersson, Erik Rosendahl, Håkan Littbrand, Mia Conradsson, Nina Lindelöf och Robert Wiklund som generöst delade med sig av sin kunskap och erfarenhet.

Loading   Sökning pågår