TEMA Äldrelivet på landet

Av Jonas Nilsson


Landsbygdens särart gör livet för äldre annorlunda i förhållande till urbana miljöer. Avstånden är större och utbudet av service mindre, men man är beredd att acceptera vissa nackdelar eftersom fördelarna väger upp.

Sedan 2008 lever en större andel av världens människor i städer än på landsbygden. I Sverige har landsbygdens befolkning under en följd av år minskat, även om förändringen inte är enhetlig. Kring stora och medelstora städer bosätter sig fler, medan avfolkning dominerar i andra delar. Ur den äldre befolkningens perspektiv finns bekymmersamma effekter av de skillnader i resurser som har uppkommit mellan stad och land.

Många av landsbygdens serviceinrättningar har under senare år försvunnit. När utflyttning gör att även sociala mötesplatser försvagas får äldre större problem än andra, eftersom de är mer beroende av lokala nätverk och lokal service.

Där befolkningsminskningen är ett faktum blir också den kommunala ekonomin känsligare. En enda ytterligare person som får biståndsbedömt boende kan ge märkbara effekter. På en del håll har utflyttningen gått så långt att man inte vet hur man ska klara äldreomsorgen för dem som lever kvar.

Marianne Abramsson är docent i kulturgeografi vid Linköpings universitet, med ett särskilt intresse för äldres boende och flyttningar i olika geografiska områden samt vilket ansvar välfärdsstaten har för att människor ska kunna bo bra. Tillsammans med kollegorna Jan-Erik Hagberg och Elisabet Cedersund har hon forskat kring upplevelsen av att bli gammal på landsbygden, bland annat genom en studie av åldrandets villkor i tre landsbygdskommuner i Östergötland.

Utgångspunkten är antagandet att landsbygden som kulturell, social och geografisk miljö har en särart som i förhållande till urbana miljöer gör att äldrelivet är annorlunda, samt att åldrandet som fas i livsloppet präglas av denna särart.

Studien i sig innehåller ingen direkt jämförelse mellan stad och land, men resultaten kan ur vissa aspekter diskuteras i relation till hur det är att åldras på en större ort.

– Den stora skillnaden är geografin: att det är längre till servicepunkter, men också att det inte erbjuds service på samma sätt i mindre orter och på landsbygden som i större orter. Resurserna i mindre kommuner är mer sårbara.

– De äldre på landsbygden är inte fler, men utgör en större andel av befolkningen än i städerna. Då blir de också en större fråga för kommunen.

 I studien skickades en enkät till alla över 80 år som bodde i ordinärt, ej biståndsbedömt boende i Valdemarsvik, Ydre och Åtvidaberg. Forskarna gjorde också djupintervjuer med några av dem. Dessutom intervjuade de politiker och kommunchefer samt representanter för kyrka och pensionärsorganisationer. 

– Man pratar ofta om att i mindre kommuner finns mer grannsamverkan och att de sociala nätverken är starkare. Vi ser att nätverken är starka på landsbygden, men kan inte riktigt säga om de är starkare där än i städerna. Däremot är de möjligen känsligare, allteftersom befolkningen blir glesare. Det är många som i de öppna enkätsvaren anger att det knappt finns några vänner kvar, säger Marianne Abramsson.

När någon flyttar eller dör flyttar inte alltid en ny person eller familj in. Husen blir sommarbostäder eller står tomma. Det kan leda till att inte bara de kvarboendes vänner försvinner, utan även det sociala livet och den vardagliga servicen.

– Många har bott på samma ställe under en lång tid och sett hela förändringen, från att det fanns flera affärer på orten till att man i dag måste resa till allting. Det kan också vara svårare att be vänner utföra tjänster om det är längre till affären, säger Marianne Abramsson.

Samtidigt tror hon att man har närmare kontakt med de vänner som faktiskt finns, jämfört med i en storstad där man kanske inte känner ens de närmaste grannarna.

– Även om du bor nära ett större antal människor är inte alla dina vänner.

Omvänt har även sociala nätverk som kännetecknas av så kallade tunna band betydelse för äldre människors välbefinnande.

– Man kan tänka sig att den som bor i ett område med fler människor generellt har fler tunna band: en granne som hälsar eller någon bekant i affären, medan på landsbygden kanske du inte träffar någon alls när du går ut.

I forskarnas samtal med politiker och kommunchefer framkom farhågan att krympande resurser när andelen äldre blir större kan leda till att kommunerna av egen kraft får svårt att möta annat än de mest basala omsorgsbehoven. Systemet med utjämningsbidrag från mer resursstarka kommuner syftar till att utjämna den typen av skillnader – en politisk balansgång ackompanjerad av återkommande muttranden om att pengarna som skeppas iväg i stället borde tas i anspråk för de egna invånarna.

– En del resonerar att om man bor på landsbygden är det vissa saker man får acceptera. Ansvaret för att till exempel bo i en tillgänglighetsanpassad bostad kan i högre utsträckning komma att vila på den äldre själv och kommunerna kan hänvisa till den ordinarie bostadsmarknaden i stället för att man som äldre kan ställa krav på en plats i det biståndsbedömda särskilda boendet. De tankarna kommer man att kunna se mer av framöver, skulle jag kunna tänka mig.

På landsbygden är det dock svårare att ”se om sitt hus”, därför att utbudet av tillgängliga bostäder är mindre.

– Finns det inget att flytta till inom den egna kommunen kan det vara svårt, om det är där du har ditt sociala liv. På större orter behöver man ofta inte flytta lika långt.

Är känslan av hemmahörighet i en viss trakt större på landsbygden?

– Enligt enkätsvaren har många bott lång tid på ett visst ställe och tycker det skulle vara tråkigt att flytta. Samtidigt är man pragmatisk. Så länge det finns ett socialt nätverk vill man stanna, men när det börjar tunnas ut och man får svårt att klara sig själv tänker man att livssituationen nog blir bättre om man flyttar. Där kan också de vuxna barnen vara pådrivande.

Ett vanligt fynd när man studerar flyttrörelser är att kvinnor som bor ensamma är mer benägna att flytta än män, något som ofta grundas i ekonomiska omständigheter. Även i studien av de östgötska landsbygdskommunerna framträder skillnaden.

– I det här materialet kan vi också se att kvinnorna tycker det är besvärligare att bo kvar än männen.

För den som bor på landet är möjligheten till transporter något som skiljer sig från stadsmiljön. Det har som nämnts blivit längre och i viss mån svårare att ta sig till olika servicefunktioner. Även om man har rätt till färdtjänst finns den inte tillgänglig när och hur som helst.

– Då blir man mer beroende av grannar och barn, och på det sättet lite mer utsatt, säger Marianne Abramsson.

Det kan framstå som lite sämre att åldras på landsbygden: man kan bli mer isolerad, erbjuds mindre stöd och service. Men finns något som är bättre?

– Jag kan utifrån studien inte säga om det är bättre eller sämre än vad det är i städerna, men vi kan se att det finns grannar och nätverk som kompenserar för välfärdsbristerna, om man ska betrakta det så, som väl till viss del har att göra med att man alltid har levt på det sättet på landsbygden. Många som är gamla i dag har vuxit upp i en tid när man fick vara van att lösa problem lokalt. Det är väl det att man är lite närmare verkligheten.

Det finns också aspekter av närhetsbegreppet som i viss mån neutraliserar de geografiska avstånden och ger individen en större känsla av trygghet. Ofta vet man till vilket äldreboende man kommer den dagen man blir tillräckligt gammal och skör. Många känner också personalen, om inte personligen så kanske deras pappa eller farmor.

– Det blir inte lika anonymt som i staden, där det finns många olika äldreboenden inom ett område och det är osäkert vilket du till slut hamnar på. Finns det bara ett boende så behöver du inte oroa dig – eller det kanske du behöver göra, men du vet i alla fall var du hamnar.

Hänvisningar till att kunna åldras nära naturen är vanliga i undersökningen: ”…ren luft, tystnaden och fågelsången – jag känner mig så privilegierad…”. Ett annat argument varför det är bra att bo i en landsbygdskommun är att det inte är så stressigt.

Finns det en skillnad i hur tryggheten är i förhållande till kriminalitet?

– Vi har inte frågat om det och det är inte någon som har nämnt det. Men min bedömning skulle nog vara att man i statistiskt perspektiv är tryggare på landsbygden än i stan.

Sammanfattningsvis är de flesta som svarat på enkäten från Marianne Abramsson med kollegor nöjda med sina liv och tycker det är fantastiskt att bo där de bor.

– Man är beredd att leva… inte torftigt, men lite mer obekvämt: man accepterar vissa nackdelar när man bor i en miljö där man trivs väldigt bra och har en lång förankring. Det som är lite sorgesamt är utglesningen när grannar och vänner försvinner och inte ersätts, utan det blir tommare runt omkring.

– Samtidigt har man en rätt så stark tro på att välfärdssystemen ska fungera när man behöver dem. Jag tror inte man upplever sig otryggare än i staden, man förväntar sig att få ett visst stöd – för man vet att andra har fått det.

– Min bild är att man känner sig ganska trygg med att systemet ska fungera när man åldras i en mindre kommun, kanske mer än vad man gör i städerna, eftersom man har lite närmare till besluten, lite närmare till sitt lokalsamhälle.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 22 maj 2018 - 17:19 © Äldre i centrum

Tillbaka till #4/17 Det ojämlika åldrandet »

MER LÄSNING OM ATT ÅLDRAS PÅ LANDET

Elmqvist, A., Abramsson, M. & Cedersund, E. (2016). Omsorg om landsbygdens äldsta. Kommuner och civilsamhälle i fokus. Centrum för kommunstrategiska studier (CKS). Rapport 2016:5.

Hagberg, J-E. (2016). Tillvarovävens hållbarhet och revor. Äldre i Centrum nr 1/2016.

Hagberg, J.-E. (2015). Att vara gammal och leva på landsbygden. Äldres uppfattningar om vardagen och åldrandet. Nationella institutet för forskning om äldre och åldrande (NISAL).

Bygdell, C. (2014). Omsorgsfylld landsbygd . Rumsliga perspektiv på åldrande och omsorg på den svenska landsbygden. Upplands fornminnesförening och hembygdsförbund.

Elmqvist, A. (2014). Landsbygdsforskning i Sverige med exempel från övriga Norden. En kunskapsöversikt. Nationella institutet för forskning om äldre och åldrande (NISAL).

Keating, N. (2008). Rural ageing. A good place to grow old? The Policy Press.

Loading   Sökning pågår