SPOTLIGHT När regnbågen grånar

Av Mats Christiansen [mats.christiansen@ki.se], leg sjuksköterska, fil mag i vårdvetenskap, universitetsadjunkt och doktorand vid Karolinska institutet samt auktoriserad specialist i sexologiskt hälso- och utbildningsarbete


De speciella erfarenheter som äldre hbtq-personer bär på påverkar deras åldrande liv och vårdbehov. Det är viktigt att vården och omsorgen förstår vad de har gått igenom.

Personer som i dag är 70 år och äldre har varit med om många samhällsförändringar under sitt liv. En sådan förändring är samhällets syn på hbtq-personer, det vill säga homosexuella, bisexuella, trans- och queerpersoner. Fortfarande finns många fördomar om kön och könstillhörighet kvar i samhället, fördomar som har påverkat och påverkar hbtq-personer. För att sjuksköterskor som arbetar med äldre personer ska kunna ge en god och personcentrerad vård behöver de både ha kunskap om hbtq-frågor och förståelse för vad dessa personer har gått igenom under sitt liv. Sådan förståelse ska användas för att minska de fördomar som fortfarande finns i samhället och i vården och som kan ha en negativ påverkan på mötet mellan hbtq-personer och vårdpersonal.

Äldre hbtq-personer ställs å ena sidan inför samma slags utmaningar och har samma sårbarhet som andra äldre personer. Å andra sidan har de speciella erfarenheter och utmaningar som påverkar deras liv och vårdbehov. För många stigma har varit en del av vardagen då deras sexuella läggning länge betraktades som en sjukdom eller gjorde dem till kriminella. I Sverige legaliserades samkönade sexuella kontakter 1944, men homosexualitet fortsatte att vara stigmatiserat och att vara homosexuell förblev en psykiatrisk sjukdomsdiagnos ända fram till 1979.

År 1972 kom en lag som möjliggjorde könskorrigering och Sverige blev det första landet i världen som gav människor möjlighet att byta juridiskt kön efter en utredning. Även om lagen gjorde det möjligt för transpersoner att genomgå könskorrigerande operationer ligger fortfarande hjälpen inom psykiatrins domän.

Forskaren Tiina Rosenberg menar att Sverige först 1998 började en egentlig resa mot att verkligen inkludera hbtq-personer som en del av samhället.

Tidigt i utbildningen lär sig sjuksköterskor och övrig vårdpersonal att träna upp och att använda sin ”kliniska blick” för att se och bedöma en vårdsökandes behov och avgöra om det de ser är ”normalt” eller ”friskt”. Det som inte är i linje med ”normal­variationen” väcker frågor och undringar. Vad som betraktas bryta mot normen beror på kunskap och tidigare erfarenheter, men även på socialt konstruerade normer och i vissa fall även fördomar. I faktarutan beskrivs några av de begrepp och uttryck som kan vara bra att känna till för vårdpersonal som möter hbtq-personer.

För hbtq-personen kan före­teelser som bryter mot det ”normala” bli påtagliga. Vem är den närstående som ska få besluta om min vård? Ses den samkönade partnern som min partner/sambo/make/maka eller som en vän eller väninna?

Hur en transperson är klädd eller vill bli benämnd kan väcka frågor. I våra personnummer är det bestämt att den näst sista siffran ska vara jämn för kvinnor och udda för män. Frågor kan därför även uppstå när näst sista siffran i personnumret skiljer sig från den könsidentitet som personen upplever sig ha. Samtidigt är det viktigt att veta att även äldre hbtq-personer har beskrivit ett gott åldrande trots de motgångar som de kan ha mött i sitt liv.

Att vara hemma och att känna sig hemmastadd är viktigt för äldre hbtq-personer. Hemmet är den plats där de har kunnat vara sitt sannare jag, där de har kunnat uttrycka sin kärlek och sexualitet och det kön eller den könsroll som de uppfattar som sitt jag, utan att behöva utsättas för omvärldens granskande, ifrågasättande eller dömande. När de får ett behov av vård och omsorg ska professionella vårdare komma in i hemmet och granska både hemmet och den äldre personen. Vårdpersonalens granskande blick vid intima situationer som hygien och toalettbesök kan vara påfrestande för alla.

För transpersoner är det kroppen som kan bryta mot normen, eftersom deras biologiska kön inte överensstämmer med deras juridiska, sociala och upplevda kön. De äldsta svenska transpersonerna är nu över 90 år gamla och kan alltså i viss utsträckning förmodas bo på äldreboende. Forskaren Anna Siverskog har samlat livsberättelser från äldre transpersoner som dels har beskrivit vad åldrandet innebär för dem, dels vilka utmaningar olika transitioner eller övergångar sent i livet kan innebära.

Resultaten visar att det finns en rädsla för att bli granskad, en oro för att bli sedd av en okänd person, med en kropp som inte passerar in i ett binärt könssystem eller där könsöverskridande klädsel ”avslöjas” men även att det sätt som personen skapar sin könsidentitet på inte överensstämmer med den generation individen tillhör. Sådana ”avslöjanden” kan bli aktuella inom hemtjänst, vid ambulanstransport, samt vid vård på sjukhus eller särskilt boende. Men det är mest aktuellt när individen vårdas i sitt ordinära boende, det vill säga i hemmet. Det finns även personer som väntar med att påbörja en transitionsutredning av hänsyn till partner och barn, men att när den dagen väl kommer, då barnen vuxit upp och flyttat hemifrån, så sviker den åldrade kroppen dem. Så här beskriver en kvinna denna problematik:

”Ja jag var [igenom transitionsutredningen], men när de hörde att jag hade förmaksflimmer och en pacemaker och tog en hel del hjärtmedicin och Varan [sic!], ja, då lade [läkaren] bara ned pennan och sa ”du kan glömma det, eftersom ingen kommer att sätta en kniv i dig om det inte är absolut nödvändigt.” ”Och då jag försökte få plastikkirurgi, också, men jag fick ett nej där också”.

Det finns fortfarande otaliga berättelser om äldre hbtq-personer som bor i närheten av varandra men inte som sambo eller gifta. För vårdare kan det skapa utmaningar och det krävs mod att ställa frågor om hur relationen ser ut och vem som är den egentliga närstående:

Elsa har kommit in på akuten och sedan flyttats upp på strokeavdelningen. På grund av sin stroke så har hon en expressiv afasi och kan inte redogöra för något. Personalen på akuten och sedan vårdavdelningen har bett polisen om hjälp med att kontakta närstående eftersom Elsa bor ensam i lägenheten. Den enda man lyckas finna är en bror i Västerbotten, men brodern meddelar att de bara sänder julkort till varandra och att han egentligen inte vet något om henne. Sjuksköterskestudenten Emil är en av dem som noterar att Elsa har en besökare varje dag, väninnan Karin. Karin hänger på låset när besökstiden börjar och får nästan med milt våld bäras ut när besökstiden är slut. Emil frågar sin handledare: ”Är Elsa och Karin bara vänner, eller lever de i en relation?” ”Men självklart, de är ju ett par”, svarar handledaren.

Inom vården av äldre personer förutsätts det ofta att det finns en make eller maka, och barn som i sin tur har en make eller maka, och att dessa kan bistå den äldre i hemmet. Bland äldre hbtq-personer vet vi att en betydande andel lever ensamma, särskilt i de större städerna. Historiskt har hbtq-personer ofta mött stigma och avståndstaganden även ifrån familj och släkt, varför andra sociala nätverk har fått träda in och hjälpa eller stötta individen när så krävts. I vissa fall finns ”valda familjer”, det vill säga ett nätverk av partners, före detta partners, vänner med flera, som ger stöd när familj och släkt har brutit kontakten.

En del äldre hbtq-personer har växt upp i ett samhälle där deras sexuella orientering har varit sjukdomsklassad. Det finns berättelser om att svenska kvinnor och män har sökt behandling för att ”bota” homosexualitet eller att de har ingått konvenansäktenskap med en partner av motsatt kön för att släkt eller karriär krävt en heterosexuell fasad.

Den brittiske forskaren Tommy Dickinson har undersökt hur homosexuella personer samt sjuksköterskor inom psykiatrisk vård uppfattat behandlingar för att ”bota” homosexualitet, exempelvis med elstötar eller hormoner. I vissa fall var dessa behandlingar ett uppriktigt sökande efter hjälp, en önskan om att kunna förändras, inte sällan för att en möjlig karriär förutsatte en maka eller make och en kärnfamilj. I andra fall var det personens familj eller släkt som ville att personen skulle behandlas för att botas från sin homosexualitet.

Erfarenheter av att ha genomgått sådana behandlingar inverkar på den tilltro som personerna har till vården och vårdarna. Även om vårdare har ett öppet sinne och en välkomnande attityd så kan det komma att dröja innan en hbtq-person vågar lita på personalen.

Under de tre decennier som hiv varit en del av hbtq-samhället har sjukdomen påverkat människor, både dem som själva levt med viruset och deras efter­levande partners, vänner och andra som haft mer eller mindre kontakt med hbtq-samhället.

Många äldre hbtq-personer har redan i unga år varit med om svåra förluster när deras partner har dött, alltså sådana förluster som framför allt brukar komma sent i livet. Att redan tidigt i livet ha förlorat en partner har naturligtvis påverkat dem och i somliga fall har de valt att bryta all kontakt med hbtq-samhället av rädsla för att behöva uppleva nya förluster.

Risken att dö i en hivrelaterad sjukdom är i dag mycket låg. Därför kommer de som i dag lever med hiv att åldras med sin sjukdom och dö av andra sjukdomar. Som vårdpersonal är det viktigt att känna till att även äldre personer kan ha sjukdomen. Men framför allt att veta hur hiv överförs och att personer som står på behandling är minimalt smittsamma. Dessutom är det väsentligt att se till så att de som inte klarar av sin medicinering själva får hjälp för att på så sätt hålla virusnivåerna under kontroll.

De senaste åren har de äldsta som nydiagnostiserats med hiv i Sverige varit mellan 70 och 80 år gamla. Även äldre personer är sexuellt aktiva och löper därför risk att drabbas av sexuellt överförda sjukdomar. Men det finns en risk att personal inte tänker på att även äldre personer kan drabbas av sexuellt överförda infektioner, särskilt om symtomen är vaga. Det finns också en uppenbar risk att äldre personer inte uppfattar att information om säkrare sex berör dem eftersom de inte längre behöver tänka på risken för oönskade graviditeter. Information om sexuellt överförda infektioner och om en säkrare sexuell praktik är därför viktig att ge även till äldre personer.

Texten är ett utdrag ur Omvårdnad & äldre (Studentlitteratur 2017), som fick heder­spris vid utdelandet av Kurslitteraturpriset 2017.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 23 maj 2018 - 13:15 © Äldre i centrum

Tillbaka till #4/17 Det ojämlika åldrandet »

BEGREPP OCH UTTRYCK

Könsidentitet 
Det kön som individen uppfattar och anser att den är.

Könsuttryck
Hur individen väljer att uttrycka sitt kön genom könsroller/socialt kön och/eller kläder.

Transperson 
Paraplybenämning för personer där socialt, biologiskt och juridiskt kön inte är i överensstämmelse med varandra. Personen kan se och uppfatta sig som ett annat kön än det som den är bestämd som vid födseln. 

Det kan även vara så att personen ”enbart” vill uppträda i ett annat könsuttryck än könsidentiteten (transvestism), men i andra fall önskar individen kirurgisk och medicinsk behandling för att korrigera sitt biologiska könsuttryck och juridiska kön (könsdysfori).

Somliga vill inte definiera sig i linje med tvåkönsnormen man eller kvinna, utan kan benämna sig som till exempel genderqueer.

Vald familj 
Valda familjer (”chosen family”) är ett begrepp som kommer från 1980-talets hivepidemi i San Francisco. Det beskriver de nätverk som skapades av hbtq-personer som bestod av partners, före detta partners, vänner med flera som fick stödja individen när dennas familj och släkt bröt kontakten på grund av att individen var bi- eller homosexuell, hivinfekterad eller insjuknad i aids.


REFERENSER
 

Christiansen, M. (2013). ”Plötsligen är jag ett spöke!”: Hiv i äldre bögars liv. I: J. Bromseth & A. Siverskog (red.), LHBTQ åldrande i Norden. Studentlitteratur.

Caceres, B.A. & Frank, M. O. (2016). Successful aging in lesbian, gay and bi sexual older people: A concept analysis. International journal of older people nursing, 11(3), 184–193.

Dickinson, T. (2015). ‘Curing queers’: Mental nurses and their patients, 1935–74. Manchester university press.

Fredriksen-Goldsen, K.I., Kim H.J., Shiu, C., Goldsen, J. & Emlet, C.A. (2015). Successful aging among LGBT older adults: Physical and mental health-related quality of life by age group.Gerontologist, 55, 154–168.

McCormack, B. & McCance, T. (2010). Person-centred nursing: theory and practice. Wiley-Blackwell.

McParland, J. & Camic, P.M. (2016). Psychosocial factors and ageing in older lesbian, gay and bisexual people: a systematic review of the literature. Journal of clinical nursing, 25(23–24), 3415–3437.

Rosenberg, T. (2003). Queerfeministisk agenda. Atlas.

SFS 1972:119. Lag om fastställande av könstillhörighet i vissa fall. Fakta info direkt.

Siverskog, A. (2015). Ageing bodies that matter: Age, gender and embodiment in older transgender people’s life stories. NORA – Nordic journal of feminist and gender research, 23, 4–19.

Läs också intervjun i Äldre i Centrum nr 3/2016 med forskaren Anna Siverskog, som skrivit den första svenska avhandlingen om äldre som inte definierar sig som hetero. Artikeln heter Regnbåge med rynkor.

Loading   Sökning pågår