AVHANDLAT Hur gick det sen…

Av Jonas Nilsson


…Beata Ferencz som förra året lade fram en avhandling om riskgeners och livsstilsfaktorers betydelse för försämrat minne och demens?

– Jag hoppas att mina avhandlingsresultat har stärkt kunskapen kring hur viktig fysisk aktivitet kan vara och hur miljö potentiellt kan påverka genetiken.

– Nu arbetar jag som projektledare på Riksförbundet Sällsynta diagnoser. Nästan en halv miljon svenskar har en sällsynt diagnos, så även om varje diagnos kan vara sällsynt är man inte på något sätt ovanlig. Tyvärr fungerar inte vården alltid som den ska för individer med sällsynta diagnoser – det finns ofta många specialister men saknas god samordning och uppföljning. I projektet jobbar vi med att förbättra vården genom att utveckla vårdorganisationen tillsammans med patienter.

– Jag önskar att det forskades mer på sällsynta diagnoser och vad som händer när man åldras. Det skulle ge oss stor inblick i åldrandet att titta på olika diagnosgrupper och till exempel episodiskt minne, kardiovaskulära riskfaktorer etc. Speciellt nu när Centrum för sällsynta diagnoser är etablerat finns goda samverkansmöjligheter. Det skulle jag tipsa mina kollegor om!

Har du nytta av din forskarutbildning?

– Det har jag absolut. Många av utmaningarna vi ser för sällsynta diagnoser påminner om problematiken i äldrevård. Dessutom blir allt fler som har syndromdiagnoser äldre i takt med att vården utvecklas. Att ha en bakgrund inom genetik skadar inte heller då vi jobbar med genetiker, forskare, läkemedelsindustrin.

Saknar du doktorandtiden?

– Nej, jag tror att doktorand det ska man bara vara en gång. Däremot kan jag sakna forskningen, seminarierna, att bara grotta ner sig i ett ämne och så klart kollegorna.

– Just nu har jag inga planer på att forska, men kanske i framtiden. Det är inte uteslutet att jag en dag forskar om Williams syndrom, något som ligger mig varmt om hjärtat.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 11 juni 2018 - 15:35 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår