FORSKAREN I FOKUS Alzheimerdetektiven

Av Jonas Nilsson


Kaj Blennow är en internationell auktoritet när det gäller diagnostik av Alzheimers sjukdom. Nu har han tilldelats Nordiska medicinpriset för sina grundläggande studier av biomarkörer för neurodegenerativa sjukdomar.

Kaj Blennows forskning handlar om alzheimer och andra hjärnsjukdomar och är inriktad på att utveckla nya biomarkörer för att kunna studera sjukdomarna mer i detalj. Markörerna ska användas till att diagnostisera till exempel alzheimer tidigt i förloppet, i kliniska studier för att följa patienter över tid och förstå sjukdomens molekylära mekanismer, och för att följa behandlingsresultat. Men ännu finns ingen bot mot Alzheimers sjukdom, trots att forskarna i djurförsök kunnat få bort de så kallade placken av betaamyloid i hjärnan, vilka anses vara orsaken till sjukdomen.

– Det är många olika molekyler som verkar fungera på möss, men det är inte samma sak som att de skulle fungera hos patienter med sjukdomen. Av det skälet måste vi först testa att molekylen även hos människa påverkar betaamyloidmetabolismen. Nästa steg är kliniska prövningar: syns någon effekt på symtomen? Men det finns ett moment 22: vi kan inte testa om biomarkörerna fungerar i läkemedelsprövningar, eftersom det inte finns några läkemedel. Och det går inte att testa läkemedel på ett bra sätt, eftersom vi inte vet om biomarkörerna fungerar.

Ett sätt att gå runt problematiken är att dra en parallell till sjukdomen MS, för vilken det finns effektiva läkemedel. Där har studier visat att innan man sätter in ett sådant läkemedel har patienten ett högt värde på en neuronskademarkör, som ett år senare har sjunkit som tecken på att behandlingen minskar nervcellskadan.

– På det viset kan man visa att principen fungerar. Då är frågan: kan vi applicera det på alzheimer också? Förmodligen, skulle jag vilja säga. Och fungerar läkemedlen som håller på att testas? Det får vi se. Det vet vi inte.

De markörer Kaj Blennow arbetar med är främst kopplade till proteinerna betaamyloid och tau (vilket vid alzheimer bildar så kallade tangles mellan nervcellerna), samt synapsskademarkörer som NFL (vilket uttyds neurofilament light). Fram till ganska nyligen detekterades de i prov från ryggvätska, likvor, men nu går det även att hitta vissa av dem i blodet.

– Vilket beror på teknisk utveckling som vi inte ligger bakom, men där vi har tagit våra markörer och satt upp på den här nya typen av instrument. Och så plötsligt funkar det: vi kan mäta NFL i blod, tau i blod, och få väldigt snarlika resultat som man får då man tar ett likvorprov. Man har lyckats klura ut ett sätt att mäta mycket lägre nivåer exakt, som ett känsligare mikroskop kan man säga. Men det är en mätteknik.

Som kan göra att ni kommer fram till ett läkemedel?

– Det som vi har jobbat med är ju sätt att förstå sjukdomen och diagnosticera den bättre. Sen är det ju läkemedelsbolag som tar fram läkemedlen. Jag tror vi kommer att hamna där, men jag försöker alltid vara skeptisk. Jag tror liksom inte på det förrän jag ser det.

Och kanske inte heller ett enda läkemedel, utan det krävs en blandning av flera?

– Det skulle jag tro. Det blir säkert en cocktail förr eller senare, det tror jag. Men bara vi får fram ett som kan påverka sjukdomsprocessen så är det ett jättestort steg. Sen kommer säkert ganska snart andra. Det är så här att vi har redan läkemedel som kan dels minska betaamyloidproduktionen väldigt kraftigt och tydligt, dels vissa antikroppar som verkligen kan ta bort placken. Det är redan klart. Då är frågan: har det någon effekt? Det håller man på att testa i stora fas 3-studier. Om det funkar är det jättebra och kul, forskningen kommer att blomstra och alla kommer att satsa mer och det kommer att hjälpa patinterna. Men om det här inte funkar får vi tänka om. Då var det inte betaamyloid som orsakade alzheimers sjukdom.

En liknelse är om man skulle använda läkemedel som sänker blodtrycket rejält – men att de (i motsats till verkligheten) inte hade någon effekt på förekomsten av stroke eller hjärtinfarkt: då var inte blodtrycket problemet. Hypotesen om betaamyloidens betydelse för uppkomsten av alzheimers sjukdom är också ifrågasatt på sina håll.

– Det har blivit mer och mer så. Men sen kan man alltid säga, vilket jag håller med om, att vissa av de prövade läkemedlen gavs i för låg dos av rädsla för biverkningar. Och kanske startade prövningarna för sent, och gavs läkemedlet för kort tid. Även om man har mild till måttlig demens har man ganska mycket patologi. Då kanske 18 månader är för kort tid.

Att komma in i rätt tid med behandling är väl också något som ”dina” markörer syftar till?

– Absolut.

Förhoppningen är att en patient som börjat visa symtom på minnespåverkan kan ta ett blodprov på vårdcentralen, och på basis av resultatet antingen kunna frikännas eller remitteras till minneskliniken på närmaste sjukhus. Där kan man ta likvorprover, undersökas med magnetkamera, göra psykologtest. Och om resultatet uppvisar ett typiskt alzheimer-mönster: kunna börja behandling.

Kaj Blennow är läkare i botten och hade egentligen tänkt inrikta sig på internmedicin, men sparbeting gjorde att en utlovad tjänst drogs in och han i stället erbjöds ett vikariat inom psykiatrin. Av slumpen hamnade han på en alzheimerutrednings- och forskningsavdelning, där professorn satte honom på ett projekt om vitssubstansskada.

– Så kom jag iväg på min första kongress och sen blev jag doktorand och på den vägen var det. På det sjukhuset fanns också neuro­kemilabbet, samma labb där jag är nu (fast flyttat till Mölndal), och när jag var klar med min avhandling hade vi bestämt att jag skulle testa att jobba där. Så då bytte jag till labbläkare från att vara psykiatriker, och det var ju inte helt lätt för det var ju att starta om från början. Men så blev det.

Och ledde till slut till Nordiska medicinpriset. Hur gick det till?

– En sak är att ha tagit fram den första analysmetoden för tau, som sedan har använts mycket, och detsamma för fosfo-tau… Men om man ska ha som mål att hjälpa patienter måste man jobba vidare med metoden: veta vilket referensvärde vi ska ha, hur vi får stabilitet i värdena – det man kallar för standardisering, som är jättetrist, kan det verka, men på sitt sätt inte. Det är det här som ska användas för att diagnostisera patienter, och avgöra svåra beslut, det får inte bli fel där – eller så lite fel som möjligt.

– Efter det har jag jobbat med, också med samarbetspartners givetvis, att sätta över de här metoderna på stora analysinstrument där man kör alla prover på ett sjukhushlabb. Att man kan köra tau och betaamyloid där, att det blir lite mer vardagsbetonat och tillgängligt för patienterna och läkarna då så klart. Så det är en sak, att inte bara hitta nåt nytt utan vara ihärdig nog att driva det till att patienter förhoppningsvis har hjälp av det.

Där är ni nu, att det går att använda direkt på patienter.

– O ja, det har vi varit länge.

Men i andra änden behövs läkemedel som man kan ge till patienterna.

– Precis, ja just det, exakt.

Vilka är dina drivkrafter i forskningen?

– Dels är arbetet väldigt varierande, man träffar många olika människor, interagerar på labbet, åker på kongresser. Det är en drivkraft, att det är, liksom, kul. Sen är det också intressant och fritt. Jag vet inte vad jag ska göra när jag går till jobbet.

– Jag har inte och har aldrig haft föreställningen om att det jag gör kommer att ge nobelpriset. Det är små små bitar som man kan bidra med och tillsammans med många andra forskare kan man kanske komma fram till något bra. Det underlättar kanske vid motgångar, insikten att man kan inte ha för stora förväntningar. En annan viktig sak är att kunna se skogen trots alla träd. Att man inte fastnar i någon detalj utan försöker se det lite från ovan.

Om inte nobelpris, vad skulle vara ditt slutliga mål med forskningen, innan du känner aTt du kan gå i pension?

– Låt mig säga så här, jag hoppas att de nya läkemedlen fungerar, och att de tester som vi utvecklat används på vårdcentralerna, som kan remittera till minnesmottagning. Så får patienten behandling i god tid och optimal vård. Det hade varit väldigt kul om det blev på det sättet.

– Jag tror att en sak som våra politiker inte har förstått är att den dan det står i tidningarna att det finns läkemedel som bromsar alzheimer, då kommer folk att stå på kö utanför vårdcentraler och minnesmottagningar och säga att nu vill jag veta om jag har alzheimer, och har jag det så vill jag ha behandling. Det är man inte riktigt förberedda på, tror jag. Sverige är ändå hyfsat med, men det är värre i andra länder.

För då skulle inte sjukvården kunna säga nej.

– Just det, det skulle annars vara som att säga att blodtryck, nej det mäter vi inte här…

Men om betaamyloidhypotesen inte håller?

– Då blir det inte lätt. Då blir det tufft alltså.

Vad finns det för alternativ?

– Då skulle jag säga att då kommer man till livsstilsfaktorsintervention, alla riskfaktorer man har hittat i epidemiologiska studier: högt blodtryck, diabetes, motion, mental aktivitet, kost. Till stor del är det samma faktorer som för hjärt-kärlsjukdomar. Och det är inte helt ologiskt att det skulle spela roll. Men det är svårare att få folk att ändra livsstil än att ta en tablett.

Vad skulle du göra med obegränsade forskningsresurser till dig och ditt labb?

– Då skulle vi jobba vidare med nya markörer, inte bara för alzheimer utan för andra sjukdomar där det saknas: frontallobsdemens, Lewy body-demens, progressiv supranukleär paralys. Det är egentligen med alzheimer som vi har diagnostiken, för de andra sjukdomarna finns det inget givande sätt att mäta på i dag. Men med pengar och personer och instrument så tror jag att man förr eller senare kommer att lyckas med det, men man måste ha resurserna.

Att det inte finns, är det för att det har varit väldigt svårt eller är det för att de är förhållandevis färre patienter och inte så stort intresse att satsa pengar på den forskningen?

– Lite både och. Dels har det varit svårt, men lite grann även det andra du säger. Intresset har kommit nu, men tidigare har det inte varit så mycket.

Det har varit mer fokus på alzheimer.

– Ja. Men i ärlighetens namn: det var inte så jättestort intresse för biomarkörer för 15–20 år sedan. Då jobbade man med patologi och molekylärbiologi och genetiken. ”Biomarkörer? Ah, ja det är de som ska bara diagnosticera…” Man fick ofta höra, utan att nämna namn – det är inga i detta landet, på möten sa man att en bra neurolog kan diagnostisera Alzheimers sjukdom utan något test. Punkt slut. Så är det bara. Sen har det visat sig i studier där man har jämfört den kliniska diagnosen med obduktionsresultat, att 30 procent hade fel.

– Men dels kommer fler och fler studier som visar att markörerna funkar, dels tror jag att läkemedelsbolagen har bidragit. De har ju ett klart mål att utveckla ett läkemedel och behöver tester för det. Och så bidrar det till att användandet av markörerna får en bättre spridning. Ungefär så.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 11 juni 2018 - 15:08 © Äldre i centrum

Tillbaka till #1/18 Omsorgens marknad »

KAJ BLENNOW

Aktuell: Professor vid Göteborgs universitet och överläkare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset som fått Nordiska medicinpriset 2017. Ålder: 59 år. Tankar om det egna åldrandet: Jag tänker aldrig på det, men jag tror det viktigaste man bör göra är att hålla sig igång. Både mentalt och fysiskt. Med motion och promenader och sport. Att man är med i bridgeklubben eller vad det nu må vara. Så att man inte stagnerar. Intressen vid sidan om forskningen: Jag spelar piano och rider. Film tycker jag är avkopplande och kul. Tidigare läste jag mycket böcker men det hinner jag inte riktigt nu. Det blir artiklar i stället, tyvärr (skratt).

NORDISKA MEDICINPRISET

Priset på en miljon kronor är ett av Nordens största och tilldelades 2017 forskarna Gunhild Waldemar, Köpenhamns universitet och Kaj Blennow, Göteborgs universitet, för deras internationellt ledande forskning som skapat en omfattande och viktig vetenskaplig bas rörande demenssjukdomars förekomst, orsaker och behandlingsmöjligheter.

Kaj Blennow fick priset särskilt för sina grundläggande studier av biomarkörer för Alzheimers sjukdom och andra neurodegenerativa sjukdomar, samt för sina epokgörande studier rörande molekylära mekanismer vid Alzheimers sjukdom.


MINNESSJUKDOMAR

Minnessjukdomar ökar snabbt på grund av att befolkningen blir äldre. Alzheimers sjukdom är den vanligaste, 60 procent av minnespatienterna i Sverige har den. Vaskulär demens kommer på andra plats. Andra vanliga demenssjukdomar är Lewy body-demens och frontotemporal demens, FTD. 

Riskfaktorerna för minnessjukdomar är till exempel, hög ålder, ärftlighet, högt blodtryck, diabetes, rökning, fysisk inaktivitet, depression, stress, isolering och låg utbildning.

Loading   Sökning pågår