LÄSTIPS Berg- och dalbana på seniorboendet

Av Lars Andersson [lars.andersson@aldrecentrum.se], professor emeritus
i socialgerontologi vid Linköpings universitet

Ensamhet, robotisering, marknadisering, identitetsmetamorfoser —
ämnena spretar men handling saknas i författaren PC Jersilds vision av
en gated community för äldre, som utlovar full service och låter
det allmänna ta hand om de dyra medicinska problemen.

Bakgrundshistorien: Gröna Lund har gått i konkurs efter att ha drabbats av två olyckshändelser. En fullsatt berg- och dalbanevagn släppte från spåret och for i en båge ut i Saltsjön. För att motverka den åtföljande minskningen av besökare satsade man på ett gigantiskt pariserhjul, som i sin tur nästan orsakade en flygkrasch. Då passar kinesiska riskkapitalister på att köpa upp marken och investera i – en nöjespark.

För äldre.

 Anläggningen döps till BlissGardens/Lycksalighetens trädgårdar, men kallas i folkmun De saligas ängder eller Kalkbrottet. Det innehåller ett komplex på den lilla ön Beckholmen, Kliniken, med vårdboende, demensboende, rehab, badavdelning med mera. På det som i dag är en parkering och tidigare var Nöjesfältet, som lades ner 1957, ligger Annexet, ett seniorboende där bokens huvudpersoner bröderna Tobias och Mikael delar en tjusig lägenhet. Där bor också Asta i en enklare lägenhet. (Att kalla Tobias och Mikael huvudpersoner är kanske att ta i då de förekommer rätt sparsamt i de 80 kapitlen på 244 sidor.)

Det verkar nästan oundvikligt att när äldre människor skildras så nämns ofta problem med ensamhet, vilken generaliseras till att gälla hela gruppen. Så ock bland andra recensioner av denna bok. SVT skriver i rubriken ”skoningslöst om åldrandets ensamhet”. Dagens Nyheters recensent menar att ”åldrandets ensamhet är ändå det djupast berörande temat i romanen”, och Göteborgs-Posten skriver ”…finns förstås kritiken… mot tron på att pengar kan bota det mesta från ensamhet till…”.

Men andelen som känner sig ensamma, bland dem som i verkligheten åldersmässigt kan jämföras med dem som bor i romanens Annex, är densamma som bland medelålders personer. Däremot är andelen som känner sig ensamma högre bland dem som motsvarar dem som bor i Kliniken.

Asta, som alltid känt sig ensam som vuxen, även i äktenskapet, får först som äldre en chans att göra något åt ensamheten – genom att under sex månader erbjudas en fullvuxen talande docka. Lösning eller ett torftigt substitut? Sannolikt det sistnämnda. Den nyblivne, distingerade änklingen Wilhelm nöjer sig däremot med en uppblåsbar Barbara.                   

I de många och korta kapitlen finns ett myller av infall – alltför många för att i sin helhet räknas upp här, men ett exempel är att ha ett chip i tumvecket och använda handen som telefon. Med sina korta kapitel är boken misstänkt robotlik, där PC Jersild kan ha låtit en ännu inte helt emotionellt kalibrerad robot – lik huvudpersonen Saga i SVT:s kriminalserie Bron – på ett genomlysande sätt beskriva livet i BlissGarden.

En hel del av kapitlen är visuella nog för att kunna fungera som kortfilmer. (Det vore ju inte första gången som en Jersild-bok blev film.) Andra kapitel skulle kunna lyftas ut för att ”författarroboten” blivit felprogrammerad.

Det är inte bara mänskliga robotar som beskrivs i boken. Även robothundar används som sällskap, men på demensboendet. Nu är ju detta inget nytt: ibland hinner verkligheten före visionen. När idén med elektroniska gosedjur lanserades i Sverige för en hel del år sedan så handlade det om japanska sälar. En orsak till att sälen valdes var att vi inte har några speciella förväntningar på hur en säl, till skillnad mot hundar och katter, ska bete sig – den som har suttit med en levande blöt säl i knät räcker upp en hand… En annan orsak var att ögonen är riktade framåt, precis som hos oss människor, och man slipper liksom med andra elektroniska gosedjur att oroa sig för allergier.

(Och på ett mindre företag i Stockholm lät personalen för ett par tre år sedan operera in datachips i tumvecken så även det är något som redan är på gång.)

Jag tycker mig se två huvudspår i boken som bör lyftas fram. Det ena är det politiska, med kommersialiseringen och marknadiseringen av samhälleliga åtaganden. Privatiseringar har framför allt gynnat den övre medelklassen, och det är den som i boken passar på att skaffa sig ett nöjsamt liv på äldre dar. Men det visar sig att det blir dyrare än tänkt, för det finns de som vunnit ännu mer på den förda politiken, nämligen riskkapitalisterna, som tjänar extra på många av de aktiviteter som erbjuds, som trots full medicinsk service låter det allmänna ta hand om de svåra och dyra medicinska problemen, och som använder svartarbetande invandrare för underhållsarbete.

Hur mycket ansvar har samhället för att alla ska få tillgång till en anständig äldreomsorg utan att behöva köpa in sig på en marknad?

Det andra huvudspåret handlar om hanteringen av metamorfoser när det gäller identiteten. Kan vi klara en övergång från en egen identitet till någon form av allmän identitet? Jag skrev en gång artikeln Cyborger i cyber­space, där bland annat ”reservdelsmänniskan” diskuteras, och som tog upp frågan i vilken utsträckning identiteten påverkas av förändringar. Finns det en gräns för när vi kan uppleva det främmande i kroppen som något naturligt och eget?

Vi har sedan lång tid tillbaka använt oss av transplantationer och plastikkirurgi. Och vi låter oss omskapas genom kemisk påverkan i form av hypnotika, antidepressiva och snart med läkemedel som till exempel ska förbättra minnet. Hur blir det med chips som med fiffiga gränssnitt kan koppla ihop oss med databaser. (Men det kommer säkert att kosta att ha all information från till exempel Google i skallen.) Kommer vi att uppleva oss som en naturlig del i en större sammanhängande helhet, och finns det även plats för en egen identitet? Kanske kom man närmare ett svar i kursen i autentiskt liv som annonseras på sidan 153 i boken.

Sammanfattningsvis är boken värd att läsa. Och om man lägger den ifrån sig ett tag så gör det inte så mycket om man inte minns innehållet när man återupptar läsningen, eftersom det inte finns någon egentlig handling.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 12 juni 2018 - 14:44 © Äldre i centrum

Tillbaka till #1/18 Omsorgens marknad »

PC Jersild
Tivoli
Albert Bonniers förlag 2017

REFEERENSER

Andersson, L (2013). Ensamhet. Sid. 389–411 i Andersson, L. (red.), Socialgerontologi (2:a upplagan). Studentlitteratur.

Andersson, L (2008). Cyborger i cyberspace. Sid. 168–174 i Daatland, S. O. (ed.), Halve livet. Fagbokforlaget. 


Loading   Sökning pågår