Sven Wollter. Foto Jan-Åke Eriksson.

KRÖNIKA Vi blir bara vackrare

Av Sven Wollter


Det talas ofta
och en aning deprimerande om åldrandets problem och jag har lite svårt att förstå det. För oss varelser på denna skröpliga jord är det ju betydligt mera problematiskt att så många slutar åldras alltför tidigt. Jag för min del gläder mig åt alla nya sekunder som läggs till de förgångna. Jag gläder mig åt varje ny skrovlighet eller spricka som visar sig på min kropp. Det vill säga jag gläder mig åt att jag kan se dem. Att jag kan stå upprätt och registrera den tillvaro som omger mig, i det här fallet alltså den spegel jag just nu skådar in i. Då ser jag en farbror på 84 år med en massa vitt hår i ansiktet, en något sned axel orsakad av ett fall på Ringvägen, när jag skulle hasta till 3:ans buss och inte lyfte på benen tillräckligt, utan snubblade och beskrev en elegant parabel i luftlagren över Söders höjder, innan jag landade på denna axel som stundom smärtar.

Om jag skärper blicken kan jag också se att mitt vänstra pekfinger har krökt sig mer och mer åt vänster och troligen kommer peka bakåt inom kort. Jag kan se en alltför stor mage, som blir allt svårare att göra sig av med, emedan benen, som jag också kan observera, blir svagare och vingligare sekund för sekund.

Men, jag ser också mina ögon!

Och det är ögon som lever, som kan le och gråta, som kan fundera och vredgas, som kan se tillbaka i min älskades ögon, när det är alldeles stilla mellan oss. Alltså, vad jag ville komma fram till är förstås att det fantastiska med åldrandet är själva livet. Att fortfarande få leva det. Alternativet är ju så mycket tristare.

Människor som desperat anstränger sig för att sluta åldras förstår jag mig rakt inte på. De lägger ner stor möda och tusentals kronor på plastikkirurger och botox­sprutor och lurendrejerikrämer och kvacksalvare från alla håll och kanter. Och blir bara fulare och fulare. Om man ser sig om i naturen måste man väl ändå hålla med om att en härligt skrovlig gammal ekstam är bra mycket vackrare än en aldrig så väl sandpapprad, polerad och fernissad plankbit.

Ett ansikte där år och erfarenheter, glädje och sorg, kärlek och bedrövelse ristat sina berättelser om just detta liv. Finns det något vackrare?

Sedan är det förstås en annan sak med åldrandet som inte är så vackert.

Alltför många människor halkar in i ensamhet på ålderns höst. Det ligger i levandets villkor att leden glesnar omkring en, om man nu envisas med att fortsätta sitt traskande omkring i tillvaron. Gamla vänner och arbetskamrater som försvinner och de som finns kvar möter man numera bara på begravningar. (Tur att de inte är avskaffade. Bara man kunde slippa smörgåstårta och svartrockars salvelsefullhet.)

Men vad värre är: Hur många människor sitter inte till synes bortglömda i sina små lägenheter eller i sina små rum på äldreboendet? Bortglömda också av sina närmaste. Och kommer det någon son eller dotter på besök så har de ofta så bråttom, att besöket blir mer stress än glädje. Jag kan ha förståelse för det. Tidsandan inbjuder inte särskilt mycket till lugn och eftertanke och jag har själv ett gnagande dåligt samvete för att jag inte satt hos min mor längre stunder, då i slutet på sjuttiotalet, när karriären var så viktig.

Det gjorda kan inte göras ogjort, sägs det, men jag vill svänga frasen 180 grader: Det ogjorda kan inte göras gjort… sedan, någon annan gång.

Det kan vara så att alla dessa stressade besök hos gamla människor bottnar i en känsla av otillräcklighet, att man inbillar sig, att den gamla måste underhållas. Och man fattar inte hur. Glöm det! Jag tror att det är bättre att komma lite mera sällan och i stället stanna mycket längre. Sitta ner, andas ut, bara vara tillsammans. Gärna i tystnad, det går bra det med. Det finns gott om buller i vårt land, men ont om tystnad och ont om gemenskap. Stilla gemenskap. Ofta är ju vi gamla väldigt jobbiga att kommunicera med. Vi hör inte vad som sägs, det finns en massa nya ord som vi inte begriper, och ibland blir vi helt enkelt plötsligt trötta. Ha tålamod med oss, sitt ner och ta det lugnt!

Att åldras är således inte så dumt, men att vara gammal är inte alltid så kul och därför avslutningsvis några punkter från mitt manifest om mänskliga rättigheter 70+.

1) Rätten att leva så länge jag orkar och har lust.

2) Rätten att inte behöva känna mig i vägen när jag är det.

3) Rätten att vara fumlig med rabattkuponger.

4) Rätten att då och då drabbas av yrsel utan att bli beskylld för alkoholmissbruk.

5) Rätten att bli svag i knäna.

6) Rätten att slippa allsång på hemmet när jag hellre vill sitta och hålla hand med Estrid (eller Arvid).

7) Rätten att inte alltid vara glad. Morgon­dagen kanske inte finns.

8) Rätten att vara den människa jag alltid varit.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 12 juni 2018 - 11:48 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår