FORSKAREN I FOKUS Hon laborerar med verkligheten

Av Jonas Nilsson


För Sveriges första professor i arbetsterapi får forskningen sitt värde när den omsätts i praktiken. Ju äldre jag blir, desto viktigare blir det att arbetet faktiskt leder någon vart, säger hon.

– Han var ju helt fantastisk på att skapa möjlighet för människor att kunna studera och vara med i olika projekt. Då var jag en av dem som kom in i det där, men fick göra lite som jag ville och trampade upp ett spår kring dagvård av demenssjuka, som jag skrev om i min avhandling.

– Det som jag har lärt mig om personer som har demenssjukdom är att de har mycket mer resurser än vad man tror. Man kan inte se dem som bara sköra och hjälpbehövande, utan mer att de har levt ett långt liv och lever fortfarande. De måste få fortsätta leva i nuet, inte bara sitta och prata gamla minnen. Den insikten gör att man ser nya möjligheter. Att man faktiskt kan fråga demenssjuka vad de tycker om och vad de vill, få hjälp med att göra saker tillsammans med dem.

I slutet av 1980- och början av 1990-talet var akademisering av vårdutbildningarna i fokus. Som en av relativt få då verksamma doktorander blev Lena Borell involverad i arbetet med att forma en utbildning som vilar på vetenskaplig grund, och i att bygga upp forskningen i den – som akademiskt ämne – tämligen unga arbetsterapin. År 2000 blev hon landets första professor i arbetsterapi och var under en period den enda i Europa. Men för Lena Borell är forskningen i sig inte målet.

– Det är inte förrän kunskapen kommer till användning som den betyder någonting. Det är en lång väg att vandra från ett projekt i en forskningsstudie till att det sen blir en handling i vården.

– Ju äldre jag blir ju viktigare blir det att arbetet man gör faktiskt leder någon vart. Att inte bara skriva artiklar på engelska som ingen läser.

För närvarande driver Lena Borell det Forte­finansierade, multidisciplinära forskningsprojektet Framtidens vård – för äldre, som inbegriper samarbeten mellan forskare vid Karolinska institutet, Kungliga tekniska högskolan, Umeå universitet och Linnéuniversitetet samt vård- och omsorgsgivare i både Stockholm och Västerbotten. Det övergripande målet är att bidra till utvecklingen av en kunskapsbaserad vård och omsorg som förbättrar möjligheterna för äldre till delaktighet och känslan av att vara socialt inkluderad.

Lena Borell och hennes forskarkollegor funderar mycket kring hur kunskap tas in och används i en organisation som äldreomsorgen, men också hur föråldrade tankar och arbetssätt som inte längre fungerar kan sorteras ut.

– Vi försöker arbeta aktionsforskningsinriktat. Vi tror inte det blir hållbart om vi kommer dit och pekar: nu ska ni göra så här, så här ska det vara, utan vi måste jobba fram det med personalen, tillsammans.

Några av delprojekten i Framtidens vård – för äldre har sin bas på det så kallade Verklighetslabbet som finns vid Stureby vård- och omsorgsboende i Stockholm.

– Det jag tycker om och uppskattar alltmer med Verklighetslabbet är att man jobbar med att förändra samtidigt som man forskar. Jag tycker inte det är kul att bara tänka på vilka fina tidskrifter studierna ska publiceras i. Det måste också hända något, utvecklas och bli bättre i verksamheten.

– Om jag hade varit intresserad av sjukvård hade jag kunnat ha en tjänst på universitetssjukhuset och på så sätt kunnat förändra saker direkt. Det funkar kanske inte fullt ut så i praktiken, men något liknande skulle man kunna ha inom äldreomsorgen. Att det finns en sorts inbyggd motor som sysslar med kunskapsutveckling, med egna utvecklare som tar fram kunskapen och inte bara att några i personalgruppen går på kurs en vecka. Det ger ingen förändring.

– På Verklighetslabbet händer saker hela tiden och det ena stöttar det andra, som jag tror att det gör på alla ställen där det samlas människor som är kreativa och duktiga.

Ett av projekten vid Verklighetslabbet kallas Gemensamma rum och handlar om vad som är ett bra äldreboende. För framtiden behöver många nya boenden byggas och då finns en mängd regler att förhålla sig till, om allt från brandsäkerhet till hur stora badrummen ska vara. Men det saknas enligt Lena Borell samlad kunskap om vad som gör ett trivsamt och bra boende ur de boendes perspektiv.

– Då har vi valt att titta särskilt på hur de gemensamma rummen ska utformas. Hur ska man tänka kring dem och vad ska äga rum på de platserna? Vad är de till för egentligen? Vad ska man göra där?

– Vi försöker utmana sjukhusmodellen: äldreboenden behöver inte drivas som om de vore akutsjukhus. Men det finns ingen modell som kan vara ett alternativ till det.

Sjukhusmodellen syns enligt Lena Borell både i organisationen och i miljön: att det står journalvagnar i korridorerna, personalen har arbetskläder som på ett sjukhus och tycks ha uppgiften att behandla de boendes åkommor.

– Det är skillnad om man är i en palliativ fas i livet och har mycket kroppslig smärta, då kanske man behöver akutsjukvårdsmodellen. Men majoriteten av dem på särskilt boende är demenssjuka: då behöver man inte ett sjukhus utan ett trivsamt och trevligt boende. Vi försöker hitta modeller för det, vad som är ingredienserna.

– Först tittar vi på hur det ska vara inrett, vilket beror på vad som ska hända där. Det måste förstås finnas fungerande matplatser, men vad ska hända i övrigt förutom att man äter och sitter tillsammans? Vi försöker så mycket som möjligt ta till vara det som sker i vardagen och fråga dem som bor hur de skulle vilja ha det.

Vid ett tillfälle sammanfördes en grupp som tyckte om att läsa böcker i en bokklubb, men då det inte fanns några lämpliga allmänna lokaler att träffas i bestämdes att de skulle gå hem till varandra. Precis som man gör i vanliga fall om man har bokklubb. Reaktionen från personalen var kanske lite oväntad: ”Så kan ni ju inte göra, det blir ju smittspridning mellan avdelningarna.”

– Det visar på sjukhustänket: det blir smittspridning! Det var då vi började fundera på att hitta en annan modell för hur man ska ordna ett bra äldreboende. Det handlar inte bara om personcentrerad vård, relationen mellan den äldre och den som vårdar – vilket i sig är vettigt och bra, utan man måste också tänka på den fysiska miljön.

Ett annat område som Lena Borell med kollegor arbetar med är att stärka hemtjänstens roll när det gäller att stödja demenssjuka som bor hemma.

– Då har vi också jobbat på det aktionsforskningsinriktade sättet, att personalen ger oss olika problem som de ställs inför och så försöker vi tillsammans med dem hitta lösningar. De vi har träffat är fantastiska och tar ett otroligt stort ansvar för hur saker blir. Men de är också väldigt ensamma: de ska bära upp hela samhällets ambitioner när det gäller äldreomsorgen, det faller på några enstaka personer, det är jättesvårt. Och där har de inte heller så stor möjlighet att få handledning och stöd. De får lita på sig själva. Hemtjänsten har i stor utsträckning slutat städa och handla och utvecklas alltmer åt att det blir mer vård än service. Vi tror att det är helt nödvändigt att hemtjänsten blir mer specialiserad, med mer medicinska kunskaper.

Vad vill du uppnå med forskningen?

– Om man har målet att faktiskt bidra till förändring måste man få legitimering att göra det. Få det uppdraget. Det finns i dag inga mötesplatser mellan äldreomsorgens behov och ambitionen från forskning och utveckling att förändra. Så om jag fick drömma fritt skulle jag se till att det blev sådana… jag vet inte riktigt hur det ska gå till, man kanske måste gå via lagstiftning, men ta fram goda exempel som man skulle kunna tillämpa på andra ställen.

– Eller äldreomsorgen själv borde se till att det är en uppgift att utveckla och förändra och förbättra.

Upplever du någon svårighet med att vara forskare?

– Man blir aldrig riktigt nöjd, det är lite jobbigt. Man kan alltid vrida några varv till, eller se det från ett annat håll… Det blir aldrig klart, det kommer hela tiden nya frågor. Men det är ju roligt också, det är inte bara svårt. Det svåra är mer trögheten i systemen som vi omges av. Det är svårt att förändra hur vård och omsorg är organiserat.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 20 juni 2018 - 17:29 © Äldre i centrum

Tillbaka till #2/18 Att vara eller inte vara pensionär »

Lena Borell. (Foto Mattias Ahlm.)

LENA BORELL är professor i arbetsterapi vid Karolinska institutet. (Foto: Mattias Ahlm.)

AVHANDLING
The activity life of persons with a dementia disease. Karolinska institutet 1992.

SENASTE PUBLICERING
Fallahpour M, Borell L, Luborsky M, Nygård L (2016). Leisure-activity participation to prevent later-life cognitive decline: a systematic review. Scandinavian journal of occupational therapy 2016;23(3):162–197

Loading   Sökning pågår