Kerstin Hallert är journalist och tidigare TV-krönikör i Svenska dagbladet och Aftonbladet. (Foto: Elisabeth Ferreira.)

KRÖNIKA Möt åren i Paris

Av Kerstin Hallert


I januari i år fyllde jag 80. Vad betyder det? Mina jämnåriga har inte en aning. 80 år låter enormt men känns faktiskt inte som något särskilt. Allt är som vanligt. Kompisarna står där och undrar när det blir nåt i glasen. Jag har tagit fram dom finaste glas jag har, champagnestrutar från 1805 köpta en sommardag hos favoriten på marché Vernaison i loppisen Clignancourt. Det går åt en del champagne. Jag som alltid trott att 80 år hörde hemma hos mormorsmor har hamnat på min egen 80-årsdag och undrar vad jag ska bli när jag blir stor.

Sen 20 år bor jag vid parken Buttes Chaumont i Paris. Det är ett underbart öde. I Paris är heller ingen kvinna gammal. Som kvinna är man nämligen kvinna till sin sista dag. Den dagen kan vänta på sig. I Frankrike lever man längst i världen näst japanerna.

Vad är då en kvinna? Simone de Beauvoir ger raka besked. Jag lärde mig kalla fakta genom att hejda en sällsynt grann konduktör på höghastighetståget. Han stannade vid min plats och jag sa:

– Bonjour monsieur jag har ett problem.

Han frågade inte vad saken gällde. Oemotståndligt inbjudande sa han:

– Madame, en kvinna som inte har problem är ingen kvinna.

Så blev jag identifierad för tid och evighet.

Det finns heller ingen åldersdiskriminering som i Sverige. I de otaliga debattprogrammen i tv som håller Frankrike kokande medverkar självklart landets vitala seniorer. Passionerade 90-åringar är särskilt uppskattat, orädda män och kvinnor som med sina böcker, sina kärleksaffärer, sin blotta närvaro i samhällsdebatten profilerar ett land av kultur.

Charles Aznavour fyllde för övrigt 94 år den 22 maj. Han turnerade hela 2017 inte endast i Frankrike. Still going strong 2018 i Östeuropa och Ryssland.

Han är kanske piggare än jag som utvecklat ont i knäna. Inga fler promenader i Paris annat än med buss och jag går med käpp. Jag tror dessutom att jag håller på att bli man. Hakan måste rakas var tredje dag. Inkontinensen är inget skämt heller. Jag kan inte gå hemifrån utan att i lilla handväskan ha den behändiga boken Où faire pipi à Paris, det vill säga Var kissa i Paris.

De testade möjligheterna inkluderar särskilt standarden på komforten för oss damer av värld. Tipsen är så överväldigande att seniorkissnödigheten snarast får poetiska dimensioner.

En annan glädje är den lokala radiokanal som helt ägnar sig åt seniorer. Succén bara växer. Skildringar ur det dagliga varvas med uppläsning av egna dikter, av egen sång till melodierna från förr. Här finns utrymme för den som söker en partner för dans, promenader, ja kanske mer än så... Skilsmässofrekvensen har fördubblats bland franska seniorer de senaste tio åren med 20 000 skilsmässor årligen. Man vill njuta av frihet de år man har kvar. Ingen oroar sig för ensamhet. Lägg till det att den medicinska vården jämfört med villkoren i Sverige är ett under av lättillgänglighet och tillmötesgående.

Radiokanalen har många skratt men också en hel del tårar. Svenskar glömmer lätt att seniorer i hela Europa bär på fasansfulla upplevelser som barn och unga under brinnande världskrig och de svåra åren efteråt. Ingen familj i Frankrike har glömt fem års nazistisk ockupation. I Paris upplyser skyltar på varje skolvägg mot gatan om antalet judiska barn som hämtades från klasserna för deportation.

Handlar det stora varma engagemanget för seniorerna om respekt för vad de härdade ut med under ockupationen? Eller utttrycker omsorgerna en speciell civilisation? Kanske båda. Rader av evenemang varje vecka meddelas online i Paris tillgängliga för seniorerna med särskilda kulturpass.

Det vill förstås till att kunna ta sig hem­ifrån. Husbeståndet i Paris saknar hiss i häpnadsväckande omfattning om du så bor åtta trappor upp och det även på fina adresser. Internet har blivit en räddning ur isoleringen. Mat handlas alltmer online. Alla matkedjorna erbjuder leverans till dörren följande dag för ett lågt tillägg.

Det är så jag själv handlar numera trots att jag har matbutik runt hörnet och två eleganta hissar i fastigheten. Men jag är glad att slippa köandet vid kassorna och kånkandet med varor.

Tillkommer smidigheten i umgänget som skapas av den särskilda hövligheten människor emellan. Det är särskilt trevligt för seniorer. Jag får själv alltid en plats på bussen hur fullt där än är. Människor reser sig för seniorerna som en självklarhet.

Man slösar med små vänligheter. Små barn deltar också. Fyraåringarna i mitt hus håller upp den tunga porten för mig stolt leende till ropet Bonjour madame! Ja här är vi inte på förnamnsbas. Det är madame och monsieur som gäller. Inte ens inom vården anonymiseras man till ett du med förnamn. Man behåller rätten till hela namnet och tilltalet madame/monsieur med efternamn.

Det känns bara skönt.

Även jag har förstås fått lära mig hur man uppför sig på franska. Det tog sin tid. Som att alltid säga ”bonjour” innan man tilltalar någon om man så är hos polisen. Den som inte kan uppföra sig osynliggörs.

Som när jag gick ombord på bussen och lade mina slantar för biljetten vid föraren. Det var stressigt, jag stod där och flåsade efter att ha sprungit. Föraren tog inte pengarna. Han låtsades inte om dem .

Han körde vidare.

– Monsieur varför vill ni inte ha mina pengar, sa jag till slut.

– Vad ska jag med era pengar.

– Jag vill ju ha en biljett, monsieur.

Föraren vände nu sitt ansikte till mig.

– Då ber man om en biljett madame. Jag är ingen maskin.

Där fick jag.

Jag har bläddrat i litteraturen om seniorer. Hurtfriskheten är bedövande. Sida upp och ned gäller pekpinnar som till barn mellan intervjuer av äldre seniorer som profilerar ett lika äventyrligt liv som i yngre dagar. Jag kan inte förstå greppet. Sannolikt är författarna själva i full panik inför den tredje åldern. Det tycks vara tabu att lyfta fram att allt är som vanligt även dagen man fyller 80.

Det goda stilla livet ser jag inget intresse för nånstans. Det liv som är att i sitt kvarter ha ett stamställe att komma till med en packe olästa tidningar, att sitta ner omgiven av lokalens vänliga sorl och välkomnas med serveringens leende lyhördhet för mina önskningar. Att sen sitta där i fred och läsa och inget annat önska av livet än mer av just detta. Det är lyckan.

Att i hela livet aldrig ha mått så bra som nu.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 20 juni 2018 - 17:56 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår