LÄSTIPS Legalism – ett tecken i tiden

Av Gerdt Sundström [gerdt.sundstrom@ju.se], som är professor emeritus vid institutet för gerontologi, Hälsohögskolan i Jönköping


Frågan om individens rättigheter inom äldreomsorgen håller på 
att bli allt viktigare och vi kommer att få se fler biståndstvister. Tre böcker om lag och rätt och stöd fångar skeendet.

Stödboken, Äldreomsorgens lagar och Äldrerätt är tecken i tiden. Äldre­rätts framsida – två damer som bryter arm (?) – antyder en kontrovers mellan en äldre och en yngre generation och det ligger kanske något i det. Det inledande kapitlet antyder att ungdomarna i framtiden inte klarar den nivå på pensioner och omsorg/vård, som tidigare var självklar. När man bara ”flyttade” till ålderdomshem. Jag minns en pigg herre på ålderdomshemmet Lövenstrand i Torsby år 1980 som hade bil. Behändigt när pensionen kom, för en tur till systemet. (Kartongvis med intervjuer från projektet kan någon få överta.)

Tullia von Sydow berättade från sin tid på Socialstyrelsen om hur hon på 1970-talet blev uppringd av en socialchef ute i landet, som undrade om man verkligen automatiskt hade rätt till hemhjälp, bara för att man fyllt 70. Att alls ställa frågan säger något om tidsandan, dåtidens resurser och att man inte fäste vikt vid, eller ens kände till relevanta paragrafer. Hemhjälpen lagade mat och gick ut med hunden. När det senare i något fall nekades, ändrade länsrätten beslutet. Det var då det.

Andelen av BNP som går till äldre är cirka 18 procent, inklusive 3–4 procent för sjukvård. Detta har inte ökat sedan 1980-talet, men det mesta är inte omsorg – den drar knappt tre procent – utan pensioner och bostadsstöd. Därför är det intressant att man nu föreslår stärkta garantipensioner och bostadstillägg. Dessa avlastade den kommunala fattigvården, särskilt från slutet av 1940-talet, och nu är det dags igen. Övriga får nog se om sitt hus.

Andelen som har äldreboende har sjunkit till fyra procent av de 65+, mindre än halva 1970-talsnivån och samma som i Spanien, där man försöker höja den. Hemtjänst har åtta procent, på 1970-talet cirka 16 procent, att jämföra med Spaniens fem à sex procent. Genomsnitten döljer dock att allt fler – runt åtta av tio äldre – får dessa eller andra insatser innan de går hädan. Men de får dem senare och under kortare tid – och de får mindre av dem.

Det handlar om ransonering. Ordet ger obehagliga vibbar av kristid och kaffebrist, men betyder att alla får, i fastställd ordning och mängd, den tilldelning man anses ha rätt till. Den är bestämd av myndigheterna för vårt bästa, men jag minns historier om ”svarta” grisar och annat, till exempel rotfrukter, som undanhölls snokande överhet, varav uttrycket potatisgris. Jag har kvar mina ransoneringskuponger för barnkläder från krigsåren, kan vara bra för barnbarnen, ifall det kommer sämre tider. Det tror flera av författarna i Äldrerätt att det gör. När tilldelningen glesnar blir det viktigt att det går rätt till.

Men det spretar också en trend bort från legalismen. Ungefär hälften av kommunerna har förenklad biståndsbedömning eller ingen alls för exempelvis 75+. Detta vill regeringen nu utvidga. Jag tackar, men ibland är dessa timmar mycket dyra, kanske nödvändigt för att minska efterfrågan och hindra illojal konkurrens med den ordinarie marknaden. Ds 2017:12 utreder begreppen och rättsläget, men missar parboendegarantin i avsnittet om äldreboende.

Rätt, ja: När vi på Socialhögskolan intervjuade studenter tre år efter examen om vad de mindes av utbildningen och haft mest glädje av, så var det inte mycket de kom ihåg och satte värde på, utom just socialrätt. Mest nytta av det hade nog de som ägnade sig åt familjerätt, där var ju ofta barn inblandade och det var viktigt att allt blev juridiskt rätt. Inom äldreomsorgen var det, som antytt, inte lika viktigt med paragraferna, men det håller det nog på att bli. I den mån det går, socialtjänstlagen är så töjbar.

Assistansreformen medförde en klar skärpning, många vårdtagare fick hjälp av advokater med att ställa krav och inom äldreomsorgen ökar antalet överklaganden, från en låg nivå. Äldrerätt känner till att önskemål ofta förhandlas ned muntligt, innan man formulerar beslut. Då får man inte ett formellt avslag på det man önskar, som kan överklagas.

Det gäller att stå på sig, vilket allt fler gör. Eller deras anhöriga, det faller nog oftast på dem. Då har man bra hjälp av Sune Hjalmars Stödboken för äldre och anhöriga. Han har varit anhörigvårdare i tjugo år och lärt sig den hårda vägen. Sådana handledningar har länge funnits i till exempel USA. De behövs, här som där, det är svårt att klura ut myndighetstermer och villkor i vård och omsorg, avgifter med mera. Härtill fakta om framtidsfullmakter, testamenten och annat legalt. Författaren framhåller med rätta att en behändig bok som denna är bättre än internet i skarpa lägen. De smart ordnade sökorden ger också tips för vidare sökning på nätet. En ut­märkt handledning för att hitta i omsorgens labyrinter. Det är inte lätt ens när man är i branschen, som Västeråsläkaren som sökte korttidsplats för fadern. Ingen handläggare visste något, fast socialchefen nu säger att de borde ha gjort det och att plats fanns. Fadern hamnade på sjukhuset, smittades med influensa och dog (VLTmars 2018). Här hade kanske ingen bok hjälpt?

I Äldreomsorgens lagar ges god hjälp med att översätta lagtexter i social­tjänst och sjukvård till vardagliga situationer med svåra avvägningar. Den går igenom relevanta lagar och föreskrifter samt värdegrunden, med mer eller mindre knepiga exempel från verkligheten att fundera över, med frågor, diskussionsämnen och expertbedömningar. Språket är så tillgängligt som det bara är möjligt.

Att inriktningen är på den praktiskt arbetande personalen är mycket viktigt – det är ju den som är den offentliga omsorgen och ska realisera den stolta värdegrunden och följa lagarna med mera. Att boken inte nämner den nationella kvalitetsplanen SOU 2017:21 kan ursäktas, den ändrar inte mycket av råden i boken, men underlättar förhoppningsvis förverkligandet av dem.

Jag tror att vi kan emotse fler rättsliga tvister om bistånd i äldreomsorgen. Titeln på Socialstyrelsens broschyr på nätet Din rätt till vård och omsorg (2016) är missvisande, vilket inses när man öppnar den: ”Alla som anser sig behöva service och omsorg har rätt att ansöka om bistånd...”

Rätt att söka, ja. Men inte någon rätt att få. Även de två böcker jag tar upp är otydliga om detta. Det som finns är en kommunal skyldighet att ge hjälp, när kommunen, väl att märka, bedömer att det finns ett behov. Det är inte Socialstyrelsen som fixat detta, utan härrör från 1571 års kyrkoordning, förtydligade i 1788 års hemortsrättsregler, som ytterligare fastslog hemsocknens skyldigheter, snart därefter också anhörigas plikter. År 1862 övertogs fattigvården av de nyinrättade kommunerna, men i Äldrerätt sägs att ursprunget är 1871 års fattigvårdsstadga och i Äldreomsorgens lagar påstås att 1918 års fattigvårdslag krävde att ”varje socken (by) skulle bygga ett ålderdomshem”...

Med socialhjälpslagen 1956 och ändringen i familjebalken 1978 är det bara makar som har underhålls- och viss omsorgsskyldighet, men inte för mer intima behov. Socialstyrelsens försök att vidga ansvaret till ”hushållsgemenskap” var inte framgångsrikt, något som verkar ha undgått Äldrerätt när begreppet nämns. Kommunerna fick kritik för att hemtjänst nekades i några fall med hänvisning till helt obesläktade personer i hushållet. Det är ovanligt i Sverige att äldre bor med andra än partnern, så det skulle inte ha medfört någon nämnvärd avlastning på socialtjänsten. Beträffande sambo-förhållanden är läget oklart, verkar det som: Har de också omsorgsplikt? Hemortsrätten – som alltså inte var någon individuell rätt – levde kvar för institutionsvård till 1999, sedan dess kan även äldre i särskilt boende flytta till annan kommun. Om denna behagar hitta ett rum, det finns exempel på hur kommuner obstruerat, med formkrav på att gravt demenssjuka själva ska ansöka. 

Flytt, ja: Äldre flyttar ju även internationellt, både invandrare som återgår till det land de kom ifrån och svenskar som flyttar ut. Många svenska pensionärer vill vistas i solen, men färre vill flytta ut permanent, visade en enkät Margareta Grafström och jag gjorde för SPF Seniorerna. Men nästan en av tio pensionsmottagare bor utomlands. Detta beskrivs i det avslutande kapitlet i Äldrerätt där jag lärde mig mycket om vad som gäller när man flyttar ut permanent, om skatter, vård- och omsorgsfrågor med mera vid utlandsboende. I kapitlet före berörs arvsfrågor på ett intresseväckande sätt, bland annat om laglottens berättigande. När anhöriga – läs partner och barn – gör allt mer, är ju arvet ett sätt att visa uppskattning. Det kan ha internationella aspekter. Av spanska kollegor har jag inhämtat att man kan göra (försumliga) barn arvlösa genom att bosätta sig i Navarra-provinsen, något som vissa arvlåtare gör. Dessa avsnitt borde alla läsa innan de ger sig iväg.

Men innan man gör det måste man arbeta allt längre. I ett annat av Äldrerätts nyttiga kapitel behandlas vad som gäller på arbetsmarknaden, om det är lagligt med åldersdiskriminering – ofta tycks det vara det – och annat viktigt. Några tar ut pension vid 61, men sätter sig i knipa därför att man inte kan få bostadstillägg förrän vid 65. Olika åldersgränser för skilda förmåner förvirrar. SPF Seniorerna och andra har visat att diskriminering är vanligt (Nilsson 2014).

När det gäller sjukvården, som får ett eget kapitel i Äldrerätt, måste de äldre bort från sjukhusens akutavdelningar, enligt en ny utredning. Vart de ska ta vägen? Hem förstås, till anhöriga. Dessa ska nu än mer sköta praktikaliteter och vara ombud, vilket de förstås redan gör. Författarna är bekymrade, inte utan anledning. Påpassligt har flera kommuner avskaffat den Äldreombudsman man skyndade att införa för några år sedan. Äldreomsorgens lagar visar på ett bra sätt hur omsorgspersonal bör förhålla sig till anhöriga och deras insatser. Boken behandlar också hur man kan och bör rapportera om missförhållanden.

Har vår skattefinansierade offentliga om­sorg nått vägs ände? Allt fler äldre har partner och barn som gör alltmer, vilket gett andrum för de många kommuner som krymper omsorgen. Per Gunnar Edebalk har föreslagit en vårdförsäkring, liknande den tyska eller spanska. Kina har snarlika pilotprojekt. Den skulle vara en individuell rättighet (när vårdbehovet fastställts) som ger valfrihet och är enkelt flyttbar, men måste skyddas från klåfingriga regeringar. Tiden verkar ännu inte vara mogen för detta, men blir kanske det fortare än vi anar.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 20 juni 2018 - 18:02 © Äldre i centrum

Tillbaka till #2/18 Att vara eller inte vara pensionär »

REFERENSER

Sune Hjalmar
Stödboken för äldre och anhöriga. Uppslagsbok och vägledare om äldreomsorg. 
2018

Marie Ardström, Marie Eriksson & Siv Drott Tolf 
Äldreomsorgens lagar 
Gothia 2017

Titti Mattsson & Ann Numhauser-Henning (red.) 
Äldrerätt
Wolters Kluwer 2017

Nilsson, Lars 
Detta hade inte hänt mig om jag varit yngre
Apotekarsocieteten 2014

Din rätt till vård och omsorg
Socialstyrelsen 2016

Loading   Sökning pågår