INLEDARE Anhörigt talat

Av Jonas Nilsson, chefredaktör


Vad utgör den största delen av äldreomsorgen i Sverige? Är det alla äldreboenden, som trots kraftigt minskande antal platser – från början av 2000-talet fram till i dag har var tredje plats försvunnit – dygnet runt, året runt ger vård och omsorg till tusentals personer i landets alla kommuner? Eller kanske hemtjänsten, som med allt fler äldre att besöka på allt färre minuter flänger runt i sol-skugga-regn-rusk, helg som söcken? För inte kan det väl vara den hemhjälp som allt oftare köps även av äldre (eller deras anhöriga) med stöd av rut-avdraget?

Nej, allt det där är ju i och för sig bra och borde finnas mer av (någon tycker nog att rut bara drar undan resurser från boenden och hemtjänst – må dä’, det är en annan historia). Faktum är att det förmodligen är du själv som ger mest omsorg, tillsammans med alla andra anhöriga i olika åldrar i hela landet, som hjälper sina föräldrar, eller sin åldrande partner, något syskon, kanske en granne eller gammal vän. Författaren Sara Stridsberg säger så här i en intervju (DN 2/9): ”Jag tror verkligen att vi är här på jorden för att ta hand om varandra ... barn, gamla, sjuka och människor som söker sig hit från krigen och katastrof­erna.” Vi är många som delar hennes credo.

Sett till helheten utgör den offentliga äldreomsorgen endast ett komplement till familjens insatser. Hur ser då det omvända komplementet ut? Lagen föreskriver att socialtjänsten ska underlätta för personer som vårdar och stödjer äldre personer. Men den saknar preciserade krav på vad varje kommun ska erbjuda. Det  kommunala självstyret innebär dessutom att stödet ser olika ut i olika delar av Sverige – alltifrån att det i vissa kommuner i princip saknas ett anhörigstöd till att det i andra är väl utbyggt med många olika typer av individ­anpassade insatser. Men hur det offentliga stödet till äldres anhöriga fungerar går inte att ge ett generellt svar på.

Det är lätt att som Anhörigas riksförbund kräva att de kommunala anhörigstöden ska vara mer likvärdiga, så att alla får samma hjälp oavsett var vi bor. Konkret önskar förbundet att det i alla kommuner erbjuds 20 timmar avgiftsfri avlösning varje månad, men stödet bör självklart alltid utgå från den anhörigas individuella behov. En annan viktig fråga är att anhörig­perspektivet alltid ska finnas med i vården och omsorgen kring den närstående, så att den anhörige blir involverad i alla dess delar. Detta kräver bland annat att anhörigas roll synliggörs i utbildningen för vård- och omsorgspersonal. Samtidigt behövs bättre samarbete mellan landsting och kommuner så att anhöriga slipper inta en samordnarroll.

Generellt god omsorg och vård är det bästa anhörigstödet. Många anhöriga väntar (för) länge med att söka hjälp och riskerar att själva drabbas av sjukdom. Det är kommunernas ansvar att medborgarna får det stöd och den hjälp som de behöver för att klara sin vardag, medan landsting och regioner svarar för hälso- och sjukvården. Men i dag hamnar ett allt större vård- och omsorgsansvar på an­höriga. Då måste samhället erbjuda fullgott stöd åt dem.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 25 september 2018 - 13:25 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår