Barbara Ehrenreich Natural causes. Life, death and the illusion of control. Granta books 2018.

LÄSTIPS Gammal nog för att dö

Av Gerdt Sundström [gerdt.sundstrom@ju.se], professor emeritus vid institutet för gerontologi, Hälsohögskolan, Jönköping university


Amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich är tillbaka med 
en granskning av råden om vad vi bör göra för att förlänga livet — 
vår illusion om att vi inte ska dö, som hindrar oss från att leva. 

Du som tröttnat på alla tips om hur man förlänger livet, om att vara positiv, jogga och springa på hälsokontroller, vara mindful och delta i Kampen mot cancern (rubrik i en tidningsbilaga nyligen). Nu finns boken för dig: Natural causes av Barbara Ehrenreich, en egensinnig och företagsam kvinna som har en doktorsexamen i cellbiologi och ett författarskap i rätt skilda ämnen, varav en del kommit ut på svenska. Hon wallraffar gärna och i sin tidigare bok Barskrapad fann hon att det är omöjligt att överleva på en vanlig arbetarlön för en ensamstående kvinna, i boken Körd att medelklassen lever osäkert och i Gilla läget – hur allt gick åt helvete med positivt tänkande grillade hon allsköns ”positiva” livsstilar och dito ideologier, de som ledde till finanskraschen. Där gjorde hon också upp med ”kampen mot cancern”, efter en egen bröstcancerincident.

Barbara Ehrenreich har gått på gym i många år och tar nu itu med åldrandet. Hon upptäckte nämligen att hon, som klådde karlarna i workouts, började tappa flåset. Just det, åldrandet, hon är född 1941. Med sin cellbiologiska bakgrund begrundar hon det som sker i kroppen, det hon fyndigt kallar kriget mellan konflikt och harmoni. Kroppen är helt enkelt inte byggd att vara evinnerligt. Det ser de små cellerna till, de som nästan alltid skyddar oss och särskilt i början av livet, men som ibland navigerar fel. Om detta gör hon en biologisk utvikning, som är intressant men kunde ha kortats en del utan att förlora poängen.

Företaget Oracle lägger hundratals miljoner på anti-åldrande-forskning, men alla våra försök att undgå döden är, enligt Barbara Ehrenreich, bara illusionsmakeri. Man kan gå på gym för att må bättre, javisst, men den ideologiska påbyggnaden är symtom på tidsandan, som hon starkt ogillar. Mycket som medicinen gör är jämförbart med medicinmannens ritualer, provtagningar och undersökningar utan evidens. Hon noterar reformrörelsen inom skolmedicinen och kritiserar bland annat medikaliseringen av barnafödandet.

Barbara Ehrenreich är en rejäl feminist som slåss för de eftersatta och ser att tidsandan är kaotisk, att livet präglas av osäkra jobb och karriärer som slår slint. Men kontroll över den egna kroppen är fortfarande möjlig. Tror man. För att hålla sig kvar i medelklassen krävs en tvåförsörjar­familj, med friska, starka och sexiga män och kvinnor. Och slanka: Feta typer är ”losers”, den enda grupp man fortfarande kan diskriminera ohejdat.

Boken hamnar ofta i kulturkritik och där är hon inte särskilt originell i sin kritik av den narcissistiska gym- och fitnesskulturen, skönhets­operationerna med mera. En del berörde hon i Gilla läget, men somt bränns mer. Även i Sverige stigmatiseras de ohälsosamma som en börda för nationen och för skattebetalarna. Roande är den ovetenskapliga uppräkningen av hälsofreaks som dött i förtid, trots sin förmodat hälso­befrämjande livsstil. I övrigt intressanta noter och litteraturreferenser, men inget om äldre och nyare skrifter om hur man bör åldras, från Cicero och framåt. Såna böcker har jag någon hyllmeter, men det känns orättvist att klandra henne för bristande beläsenhet, hon vill ge sitt bidrag och det är gott nog. Bland svenska föregångare om konsten att åldras kan nämnas Pär Alexanderssons Konsten att avstå (2013).

Barbara Ehrenreich påpekar att vi gärna söker orsaker till mönster vi tycker oss se, men att mycket av variationerna i livslängd och hälsa nog är ren slump. Elie Mechnikoff åberopas, han som myntade begreppet gerontologi, men också hade mindre kända tankar om stokastiskt oväsen, det vill säga slumpmässiga störningar som påverkar våra minsta, cellbiologiska beståndsdelar Birgit Ljungqvist och undertecknad analyserade för några år sedan återstående livslängd för de representativa pensionärer som intervjuades 1954, de var då i genomsnitt 74 år (se sou 1956:1). Variationerna i livslängd och dödsorsak var i stort slumpmässiga och vi hade givetvis problem att publicera sådana ”nollresultat”.

Kroppens vishet? Kanske det, men hur är det med själens undrar Barbara Ehrenreich. När man är kommen till ålder är man helt enkelt ”gammal nog för att dö”. Mycken mänsklig ävlan är fåfänglig. Det betyder inte att hon avråder från att hålla sig i form, tvärtom, och hon gör det själv. Det är hajpen hon vill åt, löpsedels­galenskaperna om vad vi bör göra-äta för att leva fem år längre – illusionen att vi inte ska dö, som hindrar oss från att leva.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 25 september 2018 - 16:17 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår