TEMA Anhörigas krav allt viktigare för omsorgen om äldre

Av Pär Schön [par.schon@ki.se], fil dr och forskare vid Aging research center, ARC, och Stiftelsen Äldrecentrum


Det har blivit alltmer betydelsefullt för äldre personer att ha resursstarka anhöriga som kan tala för en. Forskningen har också visat att anhörigas roller och funktioner har blivit fler.

Att ha tillgång till familj och anhöriga är betydelsefullt. Det är känt sedan länge. Familj och anhöriga svarar för två tredjedelar av omsorgen för hemmaboende äldre personer i behov av vård och omsorg. Därmed skulle  de kunna sägas vara ryggraden i vården och omsorgen om äldre i Sverige. Medvetenheten och insikten om att äldreomsorgen är beroende av anhörigas insatser har ökat. Under senare år har också kunskapsläget om anhöriga som vårdar äldre förbättrats. Familjens roll och betydelse kan bara förstås i relation till vad som har hänt inom äldrevården.

De senaste 20–25 åren har karaktäriserats av en kraftig neddragning av institutionsbaserad vård och omsorg, det vill säga sjukhusplatser och platser i särskilt boende. Jämfört med andra eu-länder har Sverige i dagsläget det lägsta antalet vårdplatser på sjukhus i relation till befolkningen. Antalet platser i särskilt boende har minskat kraftigt: från början av 2000-talet fram till i dag har var tredje plats försvunnit. Minskningen har inneburit att tröskeln för att komma in på ett särskilt boende har höjts – det krävs allt större behov för att få en plats.

När äldreomsorgens resurser inte har hållit jämna steg med behoven i den äldre befolkningen har kommunerna tvingats göra allt tuffare prioriteringar. Tidigare studier har visat att personer med demenssjukdom har prioriterats före personer med fysiska funktionsnedsättningar och somatisk sjukdom. Det har också i högre grad skett ”anhörigprövningar” vid behovsbedömningarna, det vill säga ensamboende prioriteras framför samboende och ensamboende utan barn prioriteras framför ensamboende med närboende barn. Äldreomsorgens resurser har i allt högre utsträckning koncentrerats till personer med behov av vård och omsorg där anhörig­insatser inte finns som alternativ. Detta har lett till att mycket sköra äldre personer numera bor och vårdas hemma i stället för på särskilt boende.

Sammantaget har dessa utvecklingstendenser lett till att ett större ansvar har lagts på den äldre personen, dennes familj och anhöriga. Under de senaste åren har flera studier visat vilka konsekvenser nedskärningarna och samordningsproblemen inom vården och omsorgen får för familjen och anhöriga.

Under senare år har det uppmärksammats att många äldre personer får avslag på ansökan om att få flytta till ett äldreboende. Regelbundet rapporteras det i media om mycket gamla och sköra äldre personer, som förr med självklarhet skulle ha kvalificerat sig för särskilt boende men har fått nej av kommunen på sin ansökan om att få flytta. Mycket pekar på att det generellt har blivit vanligare med avslag, men sannolikt med stora variationer mellan olika kommuner. Förutom en hårdare ransonering av platserna kan en tänkbar delförklaring till den ökande avslagsfrekvensen vara att kommunerna i högre grad tar emot ansökningar som sedan avslås, i stället för att ”förhandla bort” ansökningar och göra så kallade informella avslag. Det förs ingen nationell statistik beträffande avslag på biståndsansökningar inom äldreomsorgen och det finns mycket få studier på området, varför kunskaperna på detta område är mycket grunda.

En lokal studie, genomförd på Kungsholmen i Stockholm, visade att en betydande andel av ansökningarna till särskilt boende fick avslag (mellan åren 2010 och 2013). En tredjedel av ansökningarna till det som i Stockholms stad kategoriseras som servicehus fick avslag, motsvarande siffra till det som går under benämningen vård- och omsorgsboende var 15 procent. De som fick avslag var i genomsnitt mindre funktionsnedsatta än de som blev beviljade. När person­erna följdes upp ett år efter avslaget hade mer än hälften (51 procent) av dem som hade ansökt om vård- och omsorgsboende och fått avslag beviljats denna boendeform. För dem som hade ansökt om service­husboende var denna andel betydligt mindre (19 procent), men en hel del (10 procent) kom i stället till vård- och omsorgsboende.

En stor del av avslagen var med andra ord temporära, ofta verkade det handla om att skjuta upp ett oundvikligt beslut. En stor andel av dem som fick avslag hade redan hemtjänst, vilken utökades efter avslaget. Ofta motiverades avslag om särskilt boende med att behovet kunde tillgodo­ses med utökad hemtjänst. Mot bakgrund av tidigare studier var det anmärkningsvärt att de, som efter att först ha fått avslag men sedan beviljats en plats i någon av formerna för särskilt boende, i betydligt högre grad än de som inte fått flytta hade informella hjälpinsatser från make/maka eller barn. En tänkbar tolkning är att personer som slutligen blir beviljade en plats i särskilt boende har någon som talar för dem och hjälp­er dem att överklaga beslutet eller göra en ny ansökan.

I en pågående studie, som sker inom ramen för det nordiska forskningsprojektet Social inequalities in ageing, har Sara Erlandsson och Helene Brodin vid institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet, genomfört intervjuer med biståndshandläggare. Fokus i studien är bland annat valfriheten och valsituationen inom äldreomsorgen. Några preliminära resultat är att anhöriga i stor utsträckning väljer åt den äldre personen. Många sjuka äldre personer kan och orkar inte välja och välja om. Den som har en anhörig som ringer runt och ställer frågor har större möjlighet att göra ett bra val, särskilt om den äldre personen inte kan svenska eller är demenssjuk. Ofta är det anhöriga som uppmärksammar hjälpbehovet. De kan också underlätta att få personer med demenssjukdom att acceptera att ta emot hjälp, samt trycka på för en mer omfattande utredning av behoven. Särskilt betydelsefullt verkar det vara att ha resursstarka anhöriga, som är vana att tala för sig, förhandla, argumentera, fatta beslut, och som vet vart de ska vända sig och hur en överklagan går till. (Även hot om att gå till pressen förekommer).

Den bild som tonar fram är alltså att det har blivit alltmer betydelsefullt för äldre personer att ha anhöriga som kan hjälpa till, särskilt att ha resursstarka anhöriga. Anhöriga har alltid stått för merparten av den utförda äldreomsorgen i Sverige, men deras betydelse verkar få ytterligare dimensioner när äldreomsorgen stramas åt. Forskning har också visat att anhörigas roller och funktioner har blivit fler i takt med en hårdare ransonering. Anhöriga får bland annat agera som koordinatörer, medlare och rådgivare, advokater, talesmän och tolkar, kontrollörer, vakthundar och väktare av värdighet.

Den svenska äldreomsorgen har sedan länge haft en uttalad jämlikhetsambition. Det politiska målet är att alla sociala grupper ska ha lika god omsorg och att omsorg ska ges efter behov och inte efter ekonomiska resurser. De ovan beskrivna åtstramningarna och förändringarna inom den svenska äldrevården har lett till att anhöriga blir en allt viktigare resurs. Det ligger i farans riktning att de här utvecklingstendenserna, tillsammans och var för sig, är ojämlikhetsdrivande.

Helt klart är att det behövs mer forskning om konsekvenserna av de omvälvande förändringar som har skett inom vård- och omsorgssystemen för äldre personer. Detta är viktigt ur ett planeringsperspektiv så att politiska prioriteringar och beslut baseras på kunskap och fakta i stället för godtycke och välmenande ideologi. Denna kunskap skulle också kunna förtydliga hur långt det offentliga åtagandet när det gäller vård och omsorg sträcker sig. Vilken hjälp kan dagens och morgondagens äldre och deras anhöriga förvänta sig att få?

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 25 september 2018 - 14:17 © Äldre i centrum

Tillbaka till #3/18 Anhörigt talat »

REFERENSER

Johansson L (2016). Anhörig i nöd och lust. Vårdförlaget. 

Ulmanen P (2015). Omsorgens pris i åtstramningstid. Anhörigomsorg för äldre ur ett könsperspektiv. Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet.

Loading   Sökning pågår