TEMA Anhörigomsorgen från ett givarperspektiv

Av Magnus Jegermalm [magnus.jegermalm@ju.se], professor i socialt arbete vid Hälsohögskolan, Jönköping university, och affilierad till Ersta Sköndal Bräcke högskola


Omsorgen i Sverige är ett överlappande projekt mellan främst det offentliga och de anhöriga. Med en bred definition av omsorg kan upp till halva befolkningen räknas som hjälpgivare. Bland dessa urskiljer forskningen tre tydliga hjälpgivarprofiler.

Anhörigas betydelse som givare av omsorg till äldre är numera etablerad inom forskningen såväl som i den socialpolitiska diskussionen om den framtida organiseringen av äldreomsorg. Men hur omfattande är anhörigomsorgen i Sverige? Svaret beror på hur man definierar vad som är omsorg. Studier från 1990-talet och framåt, som har använt en snäv definition av omsorg med fokus på personlig vård, har visat att omkring tio procent av befolkningen är omsorgsgivare. Studier som har använt en vid definition – inkluderande både ”lättare” insatser som passning, tillsyn och transport och insatser av ”tyngre” omsorgs­karaktär – har visat att cirka 20–50 procent av befolkningen är omsorgsgivare.

I studier som har använt en avgränsad definition av omsorg – inkluderande hjälp till någon man inte sammanbor med som har ett särskilt omsorgsbehov (till exempel sjuk, funktionshind­rad eller en äldre person med omsorgsbehov) – är det omkring en femtedel av befolkningen som är omsorgsgivare.

Vilka är de anhöriga som ger hjälp och vilka hjälper de? En forskargrupp vid Ersta Sköndal Bräcke högskola har under åren 1992–2014 genomfört fem nationella studier, med ett representativt urval, av den svenska befolkningens frivilliga insatser i ideella organisationer och anhörigas hjälp- och omsorgsinsatser. Baserat på de frågor som ställts om anhörigas insatser har det vid studierna från 2005, 2009 och 2014 gått att urskilja tre relativt tydliga hjälpgivarprofiler beroende på mottagarens hushållstyp, hjälpbehov och insats.

Den första profilen består av omkring 25 procent av befolkningen (i alla tre studier), och givare i denna grupp hjälper någon man inte sammanbor med som är utan särskilt behov av omsorg. Det är lika vanligt bland kvinnor och män att vara givare i denna profil, och ungefär två tredjedelar (66 procent) är yngre än 60 år. Det är vanligt att hjälpa en släkting (moder, barn, annan släkting), men cirka en tredjedel hjälper en granne, vän eller kollega.

Den andra profilen består av 15–20 procent av befolkningen (med vissa variationer mellan de tre studierna), och mot­tagaren av hjälp är någon man inte sammanbor med som har ett särskilt behov av omsorg (sjuk, funktionshindrad eller äldre med hjälpbehov). Ungefär hälften av hjälpgivarna är 60 år eller äldre och det är fler kvinnor än män (ungefär 60/40 procent i de olika studierna). En betydande majoritet hjälper sin mamma eller annan släkting.

Den tredje profilen skiljer sig från de två andra då den består av personer som hjälper någon med omsorgsbehov i det egna hushållet. I samtliga studier har fem procent av befolkningen svarat att de hjälper någon i det egna hushållet, omfattningen förefaller alltså vara stabil i denna grupp. Det här är den äldsta gruppen, då omkring 20 procent är i åldern 75–84 år i jämförelse med de två andra hjälpgivarprofilerna där under tio procent är i den äldsta åldersgruppen. Att hjälpa någon i det egna hushållet är ungefär lika vanligt bland kvinnor och män.

Ungefär halva gruppen som ger omsorg till någon i det egna hushållet hjälper en partner (make/maka). Dessa omsorgsgivare är en liten grupp, men de utför i genomsnitt betydligt fler timmar än de som hjälper någon utanför det egna hushållet.

I samtliga tre profiler av hjälpgivare är det vanligt att ge mottagaren insatser av typen samvaro, kontakt, passning eller tillsyn – insatser som ibland karaktäriseras som osynliga. Det är också vanligt med praktiska insatser av typen hushållsgöromål (till exempel städning eller handling) eller transport. Att ge personlig omvårdnad (till exempel hygien, hjälp med medicinering, lyftning) är vanligast bland dem som hjälper någon i det egna hushållet och de som hjälper någon utanför det egna hushållet med omsorgsbehov.

Så här långt har vi åskådliggjort att anhörigomsorgen i Sverige är omfattande. Det kan noteras att spannet mellan vad olika studier visat är 10–50 procent. Det är rimligt att en del av dessa skillnader förklaras av en faktisk ökning av anhörig­omsorgens omfattning från 1990-talet och början av 2000-talet. Det är dock viktigt att koppla frågan om omfattning till hur fenomenet studerats och till definitioner av omsorg, och att utifrån detta relatera frågan om omfattningen av anhörigomsorg till olika profiler av hjälpgivare. Genom att urskilja olika profiler av hjälpgivare tydliggörs ett brett spektrum av omsorgsgivare och en bred repertoar av insatser.

Avslutningsvis något om vilken betydelse och roll anhörigomsorgen kan och bör ha i relation till andra aktörer inom äldreområdet. De hjälpgivarprofiler som beskrivits ovan har i studierna från 2009 och 2014 tillfrågats om mottagaren fick ytterligare hjälp från det offentliga, ideell organisation, granne/vän eller köpte privat kommersiell hjälp på den öppna marknaden. Resultaten visar att omsorg för de flesta hjälpgivare inte är ett ensamt åtagande, utan något som delas med andra, vanligen anhöriga och/eller den offentliga omsorgen.

Det finns dock skillnader mellan olika profiler av hjälpgivare. En majoritet av mottagare i annat hushåll, som enligt givaren av anhörigomsorg hade ett särskilt behov av omsorg, fick ytterligare hjälp från någon annan släkting. Drygt hälften i denna grupp använde också offentliga tjänster, till exempel hemtjänst eller hemsjukvård. Bara en av tio omsorgsgivare stod ensam med sitt åtagande. Enligt hjälpgivarna var det relativt vanligt att mottagaren av hjälp i det egna hushållet erhöll hjälp från den offentliga omsorgen, men ungefär hälften i denna grupp svarade i 2014 års studie att de stod ensamma i sitt åtagande.

Det var sällsynt i alla tre grupper av anhöriga att mottagaren fick ytterligare hjälp från en frivillig/ideell organisation.

De mönster som framstår i resultaten kan i de enskilda fallen betyda att vid små hjälpbehov får mottagaren hjälp främst av anhöriga. Vid större behov får mottagaren mer hjälp och då ofta både av (flera) anhöriga och av det offentliga, men inte så ofta från frivilliga organisationer. Utifrån ett socialpolitiskt perspektiv kan det uttryckas som att det specifika med omsorgen i Sverige (och kanske övriga Norden) är att den är ett delat eller överlappande projekt mellan främst det offentliga och de anhöriga, och i mindre grad frivilliga organisationer, ännu så länge.

Kanske det är så att välfärdsstatens åtagande, i form av hemtjänst eller färdtjänst, är en förutsättning för anhörigas engagemang. För att möta utmaningar med en åldrande befolkning behövs ytterligare kunskap om det komplexa samspelet mellan olika vård- och omsorgs­givare.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 25 september 2018 - 14:13 © Äldre i centrum

Tillbaka till #3/18 Anhörigt talat »

REFERENSER

von Essen J, Jegermalm M & Svedberg L (2015). Folk i rörelse – medborgerligt engagemang i Sverige 1992–2014. Rapport till Regeringskansliet. 

Jegermalm M (2006). Informal care in Sweden: a typology of care and caregivers. International journal of social welfare, 15, (4), 332–343.

Jegermalm M, Malmberg B & Sundström G. (2014). Anhöriga äldre angår alla. Nationellt kompetenscentrum anhöriga.

Jegermalm M & Sundström G (2017). Det svenska omsorgspanoramat: Givarnas perspektiv. Tidsskrift for omsorgsforskning 1/2017. 

Jegermalm M, Hermansen J & Fladmoe A (2018). Beyond voluntary organizations and the welfare state: Patterns of informal helping in the Scandinavian countries. I Henriksen L S, Strømsnes K & Svedberg L (red.) Civic engagement in Scandinavia. Springer (kommande). 

Jeppsson Grassman E (2001). Medmänniska och anhörig – en studie av informella hjälp­insatser. Ersta Sköndal högskola.

Loading   Sökning pågår